Ett återkommande begrepp i paleokonservativ samtidsanalys är den nya klassen. Termen myntades ursprungligen av den socialistiske dissidenten Milovan Djilas för att beskriva hur en ny härskande klass av byråkrater tog borgerskapets plats i de såkallade klasslösa samhällena (snarlika varningar hade framförts från anarkister som Bakunin). Uttrycket har alltså rötter i en heterodox vänster, men har haft en fruktbar karriär i konservativa kretsar. Bland annat används den av Paul Edward Gottfried i en klassanalys som borde göra varje marxist grön av avund. Det är också ett begrepp som är oundgängligt om man vill förstå samtidshistorien.
Den nya klassen
En värdefull introduktion till den nya klassen erbjuds av Kevin A. Carson i artikeln Liberalism and Social Control: The New Class’ Will to Power. Med en definition lånad från Orwell inleder han sin artikel genom att beskriva vilka sociala skikt han skriver om:
The new aristocracy was made up for the most part of bureaucrats, scientists, technicians, trade-union organizers, publicity experts, sociologists, teachers, journalists, and professional politicians. These people, whose origins lay in the salaried middle class and the upper grades of the working class, had been shaped and brought together by the barren world of monopoly industry and centralized government.
Dessa skikt har ökat i antal och betydelse i det samhälle där stat och ekonomi på många vis växt samman, det samhälle Gottfried beskriver som en ”managerial” eller ”therapeutic” stat. I Sverige beskrivs denna stat som välfärdsstaten, men detta är bara en aspekt av den. Som Djilas insåg kännetecknas den nya klassens relation till produktionsmedlen snarare av politisk kontroll än av ägande. Denna politiska kontroll är kollektiv, och det ligger i den nya klassens intresse att utöka området för politisk kontroll genom den typ av terapeutisk politik Gottfried beskriver (bland annat genom politisk korrekthet, lagar om hets mot folkgrupp, kvotering, et cetera, lagar och projekt som har det gemensamt att de ökar den nya klassens inflytande). Man kan notera att den nya klassen inte upphävt kapitalismen, utan samexisterar med kapitalet på ett sätt som kan jämföras med relationen mellan prästerskap och adel under feodalismen. Ibland präglas relationen av reella och symboliska konflikter, men normalt inser man sitt delade intresse av att försvara det system man ytterst alla är beroende av.
Den nya klassens ideologi
Conservatives who complain of ”left-liberals” and otherwise treat liberalism/progressivism as synonymous with leftism are sadly mistaken. There is nothing left-wing about liberalism. As Chomsky wrote somewhere about the press, they may be ”liberal” in the sense that they favor gun control and ”a woman’s right to choose,” and listen to NPR a lot; but they are far from ”left wing” in the sense of a genuine criticism of the institutional power structure in this society.
– Carson
Om vi lärt något av Marx är det att sociala skikt använder sig av ideologier för att legitimera sina privilegier inför sig själva och andra. Få människor vill se sig själva som cyniska utövare av makt, och lika få människor är intresserade av att underordnas sådana cyniker. Ett inslag av mer eller mindre inspirerande ideologier måste därför finnas i varje system. Som Marx noterat ligger det också i sakens natur att en härskande klass inte kan genomskåda sina egna ideologier. Detta är i förbigående sagt lika sant när de faktiska eller blivande medlemmarna av denna härskande kast läser Marx och kallar sig antirasister som när de läste Bibeln.
Carson identifierar den nya klassens ideologi som ”Twentieth century liberalism, as an ideology of social control”. Här spelar ”experter” en central roll, i kontrast till tidigare ideologier om självständiga individer, som av en händelse består den nya klassen i hög grad just av sådana experter. Det är också sådana ”experter” som sköter allt från kampen mot barnfattigdom till kampen mot rasism. För den som själv tillhör den nya klassen framstår detta som det enda rimliga sättet att förverkliga goda uppsåt, men Carson visar hur detta bara är ett sätt bland flera. Han återknyter här till den historiska arbetarrörelsen och dess kamp för autonom självorganisation, bland annat genom egna skolor, egna sjuk- och begravningskassor, et cetera. Detta är i förbigående sagt inget främmande för den historiska högern, med dess skepsis mot en centraliserad stat och dess positiva inställning till korporatism som ett alternativ till etatism och individualism (jämför Jüngers och von Salomons positiva inställning till självorganiserande nordtyska bönder).
Carson tycks också inse att vänster- och högerdikotomin idag ofta är meningslös och överspelad (bland annat ställer den Tea Partyrörelsen och Occupy Wall Street mot varandra, trots att de i grunden har samma fiende). Hans avslutande ord torde vara av intresse även för en svensk publik:
The real solution is to revive the kinds of working class self-organization and direct action which the New Class so despises: LETS, mutual banks, cooperatives, militant syndicalist unions, squatting, rent strikes and tenant unions, community-supported agriculture, etc. We need to appeal to an American populism not limited by traditional left-right fetishes or sectarianism. We need to fight the New Class in all its manifestations; while we’re organizing to ”fire the boss,” we should also be fighting to ”fire the school board” and ”fire the department of human services.” Those of us on the left who believe in things like workers’ control, community technolgy, and neighborhood government, need to find common ground with those on the right who are into gun rights, home schooling, and free juries. Anyone who believes that ordinary people should control their own lives and work, and that producers should keep the fruit of their labor, is an objective ally.
Sammantaget är artikeln alltså en värdefull introduktion till den nya klassen och dess ideologi, samtidigt som den antyder hur de bästa inslagen i historisk höger och historisk vänster kan kombineras. Carsons artikel är också av värde då medlemmar av den nya klassen i Sverige börjat föra en debatt med varandra om det ”hat” som riktas av ”högern” mot ”kulturmarxisterna”. När denna kulturmarxisms kvävande grepp om debatten i landet kritiseras handlar det ärligt talat mer om klasskamp riktad mot den nya klassen från det Gramsci skulle kallat classi subalterni än om ”hat”.
Om skribenten: Joakim Andersen
