Förlaget Arktos har startat en väl designad engelskspråkig nättidskrift, Arktos Journal, som en underavdelning på sin hemsida. En av medarbetarna, John Bruce Leonard, ägnar en artikel åt ett begrepp som förekommit då och då inom traditionalismen och i nyhögerdebatten men aldrig fått den uppmärksamhet och användning det förtjänar: the deep right, djuphögern.

Även om i Leonards tolkning av det anas viss påverkan från de moderna romantiska inslag av problematisk natur som är så vanliga inom den nya högern och de tankeriktningar under 1900-talet som den närmast bygger på, är detta en mycket positiv utveckling. Den innebär nämligen en förstärkt anslutning till den traditionalistiska skolan, något som, även om det inte är Leonards huvudfokus, borde medföra en ny tonvikt på dess grundläggande andliga substans, philosophia perennis och la métaphysique pure i dess mening. Därmed förstärks med nödvändighet det perspektiv från vilket det problematiska i vissa av den nya högerns moderna inslag kan urskiljas, även om det inte i sig förstärker förmågan att, enligt den mjuka traditionalisms program som jag försökt förespråka, urskilja de modernitetens delsanningar som den nya högern tvärtom ofta förbiser och försummar. Tage Lindbom skulle tvivelsutan ha välkomnat termen.

Glädjande nog tycks man redaktionellt ha tagit fasta på begreppet, och syfta till att nu lyfta fram det som definierande för den egna inriktningen. Också Christoffer Dulnys Nordisk Alternativhöger uppmärksammar detta i ett avsnitt av podden Vita Pillret nyligen, där Arktos’ Daniel Friberg medverkade. Jag har ju fått riklig anledning att kritisera dem, alltifrån Charlottesville och den nya urskillningslösa “unite the right”-yran som uppstod under Trumps framgångsrika presidentvalskampanj. Den problematiska radikala jargongen och attityden kvarstår bitvis, men kan inte dölja att Piller-avsnittet om djuphögern innebär en ny öppning och möjlighet även för alternativhögern i Sverige. Detta skulle kunna bli ett stort, nytt steg i rätt riktning.

Om djuphögern blir ett definierande begrepp även för dem, måste det rimligen innebära att den turboamerikaniserade, pling-plongande, kulturirrelevanta troglodytnationalismen börjar avvecklas. Det är omöjligt att samtidigt driva näsbutiken och tas på allvar som företrädare för en djuphöger, även sådan den presenteras av Leonard. Det samtidigt beklämmande och löjliga tillstånd Nordisk Alternativhöger skapat, där Dulny-fans på nätet, kloakbrölande den amerikanska alt-right-subkulturens alla oöversatta jargonginvektiv, sätter sig till doms över andras bristande nationalism utan att visa minsta lilla spår av svensknationell kultur eller för den delen något svensknationellt överhuvudtaget – detta tillstånd måste då helt enkelt upphöra.

Dulny måste rimligen förstå det själv. Han var en i vida kretsar verkligt respekterad företrädare för SD, bland annat som ordförande för SD Stockholms stad, som under hans tid på grund av sin storlek ombildades från kommunförening till partidistrikt. Han hade juridisk utbildning och partiledningen ansågs lyssna på honom. Även efter Expressens angrepp strax före valet 2014 som tvingade honom att dra sig tillbaka till en undanskymd men icke oviktig tjänst på riksdagskansliet, förblev han respekterad, och man kunde höra ganska högt uppsatta partiföreträdare berätta om hur det var just han som värvat dem till partiet. Det är högst oklart hur en sådan person plötsligt kunde dras med i Trump-yran till den grad att han förföll till allt det som hittills varit hans Nordiska Alternativhöger.

Men en anslutning till alternativhögern som den såg ut i USA före haveriet 2016, en ytterligare variant eller formulering av den nya högerns internationella strömning i vid mening, representerad av den gamla nätpublikationen Alternative Right under dess första tid, när Paul Gottfried medverkade, hade på det hela taget inte varit orimlig, och borde kanske ha kunnat försvaras även inom SD:s ram, åtminstone efter de linjer jag har föreslagit. Behovet av en seriös alternativhöger var stort, och det förblir stort. Som ideologisk och metapolitisk stödtrupp till AfS hade dess relevans förstås varit än större.

Att Dulny nu i fortsatt samarbete med Friberg deltar i lanseringen av det verkligt viktiga begreppet djuphöger visar att han kanske inte är räddningslöst förlorad. Ljusglimtar har inte helt saknats i det fascistiska sunkbunkeriet och vulgära, rasistisk-naturalistiska memmörkret. Dulny har en icke-populistisk sida som i verkligheten går emot allt detta och ansluter väl till flera huvudtemata i nyhögerns främsta svenska organ, det likaledes av Friberg drivna Motpol, som Arktos Journal, och tidigare RightOn, helt enkelt är engelskspråkiga motsvarigheter till.

Exempelvis hade Dulny självständigheten att i våras kritisera det honom på alla sätt närstående AfS för att de enligt hans mening gick för långt i sina Ny Demokrati-liknande krav på “verklighetens folk” som politiker, med sänkta löner. I stället drog han helt riktigt en lans för professionella politiker i betydelsen personer särskilt kvalificerade som just politiker i en i sig kvalificerad mening. Detta är en stor och svår men central fråga med många viktiga aspekter, som jag skrivit om flera gånger och inte kan rekapitulera här. AfS krav är delvis riktiga, men måste absolut kompletteras och modifieras av det perspektiv Dulny kort bidrog med. Om Dulny fortsätter på den vägen, och välkomnar att en rätt förstådd djuphögers insikter och anda kommer till undsättning, kanske den svenska alternativhögern trots allt kan bli vad den borde varit från början.

Om skribenten: Jan Olof Bengtsson

Jan Olof Bengtsson försvarar vad han för teoretiskt-analytiska syften kallar en europeisk post-paleokonservatism, och förespråkar en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern. Filosofiskt ansluter han sig till idealismen, personalismen och den s.k. värdecentrerade historicismen, och i sin andliga åskådning, som en del av eller i förlängningen av idealismen i vid mening, till philosophia perennis med viss tonvikt på Vedanta. Han är mest känd för sin bok The Worldview of Personalism: Origins and Early Development, har en doktorsexamen från Oxford, har undervisat i idé- och lärdomshistoria i Lund, har länge, om än i begränsad utsträckning, varit verksam som kulturskribent och politisk idédebattör, och har varit partipolitiskt aktiv som ledamot av styrelsen för Sverigedemokraterna i Stockholms stad.