I dagarna har Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare, stått i centrum för en viss medial uppmärksamhet. Detta med anledning av en intervju Niklas Orrenius från Dagens Nyheter gjort med honom. Söder ska där ha sagt att ”judar och samer är inte svenskar”, vilket med tröttsam förutsägbarhet väckt skarpa reaktioner från bland annat folkpartisten Roger Haddad och Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism. Även Aftonbladets Anders Lindberg stämmer in i kören, och skriver att ”SD:s tankar om judar skrämmer”.
Det hela är ett exempel på konsten att medvetet spela dum, i detta fall möjliggjort genom en okritisk mediamiljö som låter bli att ställa de naturliga följdfrågorna (sannolikt spelar Haddad, Lindberg och Silberstein, kanske bör tilläggas). Det Söder, i den delen av intervjun, säger är nämligen inte på minsta vis kontroversiellt, oavsett om man är liberal, mångkulturalist eller något annat. Detta framgår tydligt av de förtydliganden han gör i intervjun, förtydliganden som naturligtvis försvinner i Haddads, Lindbergs och Silbersteins summeringar.
Det hela bygger på distinktionen mellan svensk etnicitet och svenskt medborgarskap (i vårt historiskt länge homogena land används som bekant samma ord i båda sammanhangen). Söder och hans parti talar hellre om ”nation” än ”etnicitet”, men begreppen betecknar nästan samma fenomen (reaktionerna på hans ordval antyder dock att det kanske finns en tydlighet att vinna på att använda etnicitet som term istället för det vagare nation). Så säger han:
Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.
Det hela illustrerar två saker, utöver konsten att spela dum. För det första etablissemangets ”smyg-” eller systemnationalism, där ”svensk” och ”bra” kommit att bli synonymer. Att någon kan vara bra utan att vara svensk framstår närmast som en chockerande tanke. För det andra den invasion av det politiska in i den etniska sfären som SD på många sätt är en reaktion på. Om alla svenska medborgare är svenskar, och detta är den enda definitionen av svensk, leder det till att den politiska aspekten av termen helt överskuggar den etniska. Det finns då ingen etnisk grupp av svenskar. Att etniska svenskar reagerar på detta, ofta instinktivt, är inte ägnat att förvåna. Man kan tillägga att här finns en koppling till den terapeutiska stat och den nya klass som vill göra alla i landet boende till klienter eller undersåtar. För dessa är den politiskt-administrativa definitionen av svensk av naturliga skäl den enda gångbara, alla andra framstår som utmaningar mot deras system.
Annars är det en bitvis intressant intervju. SD är ett parti som löper en viss risk att bli ett parti av typen ”gamla rasister som tonar ner rasismen utan att ersätta den med en annan ideologi och därför faller för liberalismens påstått sunda förnuft”. Uteslutningarna av ideologiskt lagda människor riskerar att leda i sådan riktning, liksom Sveriges offentliga klimat som sådant. Söders resonemang kring nationer och öppen svenskhet pekar dock i en annan riktning, och påminner om Alain Sorals tal om infödda fransmän som ”root french” och mer nyanlända som ”branch french”. Det kombinerar en realism vad gäller existensen av etniska grupper med en flexibilitet vad gäller hur viktig frågan är (alltså den raka motsatsen till etablissemangets position). Söders tankar kring ett repatrieringsbidrag pekar också i rätt riktning. Man kan här notera att det är något som funnits i flera år, det såkallade återetableringsbidraget, även om det inte skyltats med det i offentligheten. Begreppet ”hemvändarbidrag” torde annars ha en bättre klang än ”repatrieringsbidrag”. Man kan i varje fall fråga sig om Orrenius känner till att hjälp med sådant hemvändande är något etablissemanget redan fattat beslut om, och om han även till dem skulle ha sagt:
Ett sådant bidrag pekar ju direkt ut invandrare som problem. Man säger: det är bättre att ni sticker härifrån.
Orrenius avslöjar här samma systemnationalism, att människor kan längta hem från Sverige tycks inte ens föresväva honom. Man kan också notera att om Söder är helt fel ute med sitt resonemang är det märkligt att vi har ett system med hemspråksundervisning och offentligt understödda invandrarföreningar. Alla är ju ändå svenskar.
Överhuvudtaget är det alltså bitvis en infantil intervju. Detta understryks av att Orrenius avslutar sin artikel med att istället intervjua historikern Fredrik Persson-Lahusen, vilken börjar med att stapla värdeomdömena på varandra. Söder står för en ”radikal och konsekvent” nationalism. Han har en ”kompromisslös” syn på nationalitet och gemenskap. Det är för Persson-Lahusen ”extremt” tydligt hur annorlunda SD är från andra svenska riksdagspartier. Därefter kopplar Persson-Lahusen Söder till en ”blod och jord”-nationalism och till den konservativa revolutionen, beskriver talet om inkluderande och öppen svenskhet som retorik bakom vilken ”ideologen” Söder gömmer sig, och tar upp SD:s vilja att ha en ”gemensam nationell identitet” som något djupt problematiskt. Det sistnämnda skiljer sig i grunden inte från etablissemangets artificiella system- eller statsnationalism, annat än att Söder är ärlig och återknyter till en organisk identitet snarare än en amerikansk ideologi.
För att det inte ska bli någon tvekan om den egna renlärigheten avslutar Orrenius med att skriva:
Egentligen säger ju Björn Söder faktiskt samma sak som tidigare partihöjdaren Erik Almqvist sa till komikern Soran Ismail den där järnrörsnatten som blev Almqvists fall: Det är inte ditt land, det är mitt land.
Bortsett från att det inte var järnrör och att Almqvist, inte utan fog, upplevde sig hotad, visar Orrenius här och genom delen med Persson-Lahusen att SD är ett parti vars företrädare intervjuas på ett helt annat vis än andra partiers. Reaktionerna illustrerar i varje fall politisk korrekthets karaktär av känsla snarare än logik, och därtill knutna moment 22. För om man kallar en etnisk minoritet för svenskar, och behandlar dem därefter, förtrycker man dem. Och om man inte gör det så förtrycker man dem också. Man vill dessutom ha ett samhälle där olika nationer lever tillsammans, men Björn Söder får inte påstå att det finns olika nationer eller att det kan fungera. Dumheten är kort sagt monumental, självmotsägelserna är legio, och ändå envisas dessa människor med att ta sig själva på allvar.
Relaterat
Orrenius intervju
Anders Lindberg -SD:s tankar om judar skrämmer
Lämna ett svar