Ett folk i förfall

Okategoriserade

På löpsedlar har man de senaste dagarna kunnat läsa till leda, och därefter till förbannelse, om några svenska friidrottares kokainanvändande. Dessförinnan kunde man läsa om en annan idrottsman som varit full, även detta belystes av svenska media ur alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår. Som om detta inte var nog har vi även fått läsa om prins Carl Philip, som även han, oh onda värld, ägnat sig åt fest och gamman. Vi har även fått veta att en kyrkvaktmästare haft sex med ett lik, och i enlighet med sitt uppdrag har media försett oss med all den kunskap om nekrofili som vi inte ens visste att vi ville ha. Detta är god samhällstillvänd journalistik, vi vill såklart inte läsa om kriminella nätverks utbredda makt i samhället, om hur demokratin stryps för oppositionella, om den demografiska förändringen av Sverige, eller den svenska arbetarklassens bekymmer i globaliseringens tidevarv. Vi vill läsa om nekrofiler och kokainister.

Vad har då dessa braskande löpsedlar gemensamt? Jag tänker inte gå in på att det är dumt att ta kokain eller idka nekrofili, eller att samhällen i självförsvar måste stifta lagar mot sådant. Det är nämligen självklarheter. Vad som är mindre uppenbart är att det överdrivna intresset från medias sida för dessa händelser belyser en förfallsprocess.

Pornografi eller nyheter

Om vi definierar pornografi som en situation där gränsen mellan privat och offentligt upphävs, i syfte att skapa upphetsning, så är det misstänkt likt pornografi det som Aftonbladet och Expressen håller på med genom sina löpsedlar och återkommande artiklar om knarkande eller fulla kändisar och personliga tragedier i form av brott mot griftefrid. Dessa händelser har nämligen en sak gemensam: jag har inte med dem att göra. Det är ett sjukligt peeping-Tom-beteende när man vill läsa om vad prins Carl Philip gör när han festar, det är något man i ett friskt samhälle snarare skulle skämmas för än vältra sig i. För vi får nog erkänna att när kvällstidningarna braskar upp löpsedlar med ”här har paren sex på nudiststrand” eller ”han hade sex med ett lik”, så är det inte bara ett helt nyktert intresse som får människor att köpa tidningarna. Det är löpsedlar som kittlar känslor som kanske inte ska kittlas, om man inte vill ha ett samhälle av proverbiala fönstertittare.

En hedervärd person respekterar gränsen mellan privat och offentligt, och brinner inte av begär efter att få veta hur någon annan ser ut när han är full. Ett friskt samhälle respekterar också denna gräns. Detta leder oss osökt över till nästa sida av förfallsprocessen.

Ressentiment
Utmärkande för undermänniskan är enligt Nietzsche ressentimentet. Lite förenklat kan man säga att det är avundsjuka mot människor som är sig själva, kopplat till en offermentalitet. Lite förenklat kan man också konstatera att undermänniskor gottar sig i att se kändisar fulla och förnedrade, och att förfasas över ett beteende som de själva vanligtvis ägnat sig åt ett flertal gånger. Ibland i verkligheten, ibland bara i fantasin (det senare torde dock inte göra avundsjukan mindre).

Förfasandet över kändisar har två sidor. Å ena sidan tycker man att ”de ska inte tro att de är bättre än mig”, och gottar sig därför åt deras misslyckanden och skam. Å andra sidan så bekräftar detta att man faktiskt innerst inne ser dem som bättre än en själv, eftersom man tycks mena att de ska följa en moralkodex som man inte själv följer (många som förfärades över Nordins ”fylleskandal” torde ha varit väl så fulla själva). Det minsta man kan säga är alltså att svenska folket har utvecklat en ganska sned inställning till auktoritet, lite som ett trotsigt barn kanske man skulle kunna säga.

Det svenska samhället och dess media tycks alltså driva varandra i en spiral av förfall, där folkets låga instinkter och intressen får media att i vinstintresse producera skräp, vilket i sin tur driver fram än sämre intressen hos folket, och så vidare. Detta innebär inte att svenska folket egentligen är särskilt dåligt, men det handlar om den minsta gemensamma nämnaren och ett samhälle utan ett fungerande normsystem. När vi haft fungerande normsystem har svenska folket presterat stordåd, men när Aftonbladet står för normsystemet blir det inte riktigt lika lyckat.

Det finns som jag ser det främst två tillfällen där gränsen mellan privat och offentlig sfär inte behöver respekteras. Det ena är utgivande av signalement och liknande, i avsikt att varna folk för brottslingar av olika slag. Detta gör svenska media, av dunkelt rasistiska skäl, i princip inte alls. Det andra tillfället rör makthavare som begår brott eller beter sig på ett sätt som strider mot deras retorik (fallet med de knarkande friidrottarna hamnar i denna sfär med tanke på deras engagemang i Ren Idrott, dock står mediabevakningen inte i rimlig proportion). Även här är svenska media mycket mesiga, de ”makthavare” som de är bäst på att hänga ut när de begått brott är sådana kusligt mäktiga potentater som sverigedemokrater och nationalsocialister. Som medborgare och konsument finns det bara en sak att göra när tidningarna skriver mer om andras privatliv än om de frågor som berör oss, som folk, i verkligheten: köp inte skiten. Det finns alternativa nyhetsförmedlingar som vad gäller innehåll och nyheternas relevans slår Expressen på fingrarna, personligen kompletterar jag exempelvis kvällstidningarna med ett dagligt besök på Flashback, info14 och Skadi.