Hur hanterar man en medieapparat som spårat ur i politisk korrekthet? Först och främst måste vi sluta att betrakta dessa människor som vanliga journalister. Istället bör vi se dem som de ideologiskt drivna vänsteraktivister de är, och bemöta dem därefter. Här är ett exempel på hur detta kan gestalta sig.
När man får intervjuförfrågningar av vänsterjournalister från svenska kvällstidningar ställs man inför ett dilemma. Å ena sidan har talesättet ”all reklam är bra reklam” aldrig varit sannare än i dagens PK-filtrerade svenska mediaklimat samtidigt som det generellt är en vettig princip att tacka ja till intervjuer för att visa på en öppenhet och vilja till dialog, även med meningsmotståndare. Å andra sidan lider den svenska journalistkåren av en sällsynt överrepresentation av kulturmarxistiska agendajournalister, som frångått sitt ursprungliga uppdrag om att rapportera en objektiv bild av verkligheten till förmån för att anpassa sin verklighetsbeskrivning efter sin ideologiska agenda, och som sällan ger oss möjlighet att komma till tals på ett någorlunda anständigt och objektivt sätt. Resultatet av detta har vi sett under de senaste decennierna i form av en regelmässig mörkläggning av invandrarbrott, osaklig propaganda för ökad invandring och medvetna stigmatiseringskampanjer riktade mot invandringskritiker och konservativa.
Så hur hanterar man en medieapparat som spårat ur i politisk korrekthet? Till att börja med måste vi sluta att betrakta dessa människor som vanliga journalister, och istället se dem som de ideologiskt drivna vänsteraktivister de är, och bemöta dem därefter. Ett exempel på hur detta kan gestalta sig kan ni se nedan, där jag besvarar en intervjuförfrågan från Aftonbladet. Givetvis var intervjun inte längre så intressant efter mitt svar.
Konversationen i textformat:
Lisa Röstlund:
Hej igen Daniel! Jag och min kollega Erik Wiman åker gärna till Budapest för att träffa dig. Är du kvar nästa vecka – skulle det funka för dig?
Om skribenten: Daniel Friberg
