Har man följt vänstern under några decennier slås man av hur invanda övertygelser på relativt kort tid kan slå över i sin motsats. Den historiska vänstern var exempelvis antiamerikansk, dagens etablerade vänster har istället i hög grad accepterat supermaktens globala ambitioner. Bland annat Antonio Negri och Barack Obama bidrog till detta, den första genom teori, den andre genom hudfärg. Donald Trump har istället något komplicerat processen. Den historiska vänstern präglades också av religionskritik, något man idag selektivt övergett när det handlar om islam. På liknande vis var en av den historiska vänsterns värdefulla sidor dess kritik och analys av populärkulturen, där namn som Adorno, Castoriadis och Debord fortfarande erbjuder användbara begrepp och perspektiv. Här har den etablerade vänstern återigen slagit över i sin motsats, att idag kritisera populärkulturen för hedonism, sexism och primitivitet leder lätt till misstankar om rasism. Stora delar av vänstern får sin historiesyn, sitt språk och sina referenser från Hollywood, Game of Thrones och Harry Potter.
Materialismen
Den historiska vänstern hade också en anti- eller postmaterialistisk aspekt. Ibland var detta ett uttryck för en oförmåga att förstå ekonomi, men ibland var det ett värdefullt perspektiv som förenade vänstern med delar av högern. Traditionalisten René Guénon talade på sin tid om det kvantitativas välde och konflikten mellan kvalitet och kvantitet. En civilisation som reducerar allt till ting, ting som kan mätas, räknas och inte minst prissättas, är en sjuk civilisation som tappat den kvalitativa dimensionen. Vänstern var egentligen inte idealiskt lämpad att kritisera detta, men den genuina högern var satt ur spel efter ett världskrig. Det finns oavsett flera inslag i bland annat Marcuses studie av den endimensionella människan eller Badious försvar av kärleken som för tankarna till Guénon. De förenas med fördel med Alain de Benoists tankar kring marknadssamhället, Ludwig Klages beskrivning av Geist och Seele och Renaud Camus beskrivning av replacismen, den världsbild där allt ses som utbytbart. På marknaden är allt utbytbart, men gradvis invaderar detta även synen på människor. Det Pirincci kallar Umvolkung är då inte långt borta, människomassor kan flyttas fram och tillbaka mellan länder som produktionsfaktorer. Vi befinner oss då väldigt långt från den indo-europeiska immaterialismen, där heder, heroism, frihet och ärlighet vägde tyngre än mer världsliga ting.
Postmaterialismen var en av de komponenter som hade mest potential i den nya vänstern. Denna potential kom dock i hög grad att förspillas. Vi märker detta inte minst idag, när vänstern kompromissat med både klassamhället och konsumtionssamhället. Det som finns kvar av antimaterialismen är en oförmåga eller ovilja att förstå hur ekonomi fungerar och en vilja att sätta moralism framför moral, ekonomi, kultur och politik. På moralismens altare offras även de immateriella värdena, vilket antyder att vi här har att göra med en materialism i förklädnad. Politisk korrekthet och immigrationism är moralismer, men de utgår från Camus’ replacism, det vill säga från den kvantitativa världsbilden. Detta kan vara lätt att missa, men det är en ytlig och endimensionell moralism vi här har att göra med.
Mot de immateriella värdena
I föreningen av det sämsta från två världar finner vi alltså dels ett förakt för hur ekonomin fungerar och dels ett förakt för immateriella värden. Förvriden postmaterialism och urspårad materialism i oskön förening. Försöken att hantera folkutbytet illustrerar detta. Det talas nu om att det ska ”byggas nya städer” för att alla nya människor ska få plats. I den officiella retoriken kring detta känner vi igen både kvantitetens välde och replacismen, dels är det självklart positivt att ”vi” blir fler och fler, dels är vi alla utbytbara och svenskheten är som följd av detta synnerligen ”öppen”. Vad de missar när ”nya städer” ses som en oproblematisk lösning är dock den immateriella dimensionen. Sverige är inte enbart en geografisk yta. Det som ska bebyggas är platser. En del är grönområden, en del är vildmark, annat är åkrar. För många människor är dessa platser knutna till minnen, vi har känslor för dem och vill inte att de ska asfalteras och fyllas med människomassor. För andra, både människor och djur, är dessa platser hemma.
Men den sorg förstörelsen av platsen väcker är obegriplig för den som lever i den rent kvantitativa och materiella världen, ofta dessutom förmedlad genom media, för dessa framstår vår sorg som suspekt och skamlig. Där vi ser platser, minnen och hem ser de bara ting, död yta, bilder på en skärm. Förvånansvärt många i vänstern återfinner vi där. Naturligtvis samtidigt som den vrede våra invändningar väcker kan tyda på att de delar dem, men att de tryckt ned dem och inte vill påminnas om vad de håller på med. I Tyskland har det gått så långt att de ”gröna” är med och röstar för att göra känsliga naturområden till boenden för migranter.
Andra immateriella värden som förnekas och prioriteras bort är sådant som behovet av lugn och ro, småskalighet, trygghet och gemenskap. Schyffert kan göra narr av det men trygghet är ett viktigt immateriellt värde. När både de andra föräldrarna och personalen på barnens skola talar arabiska med varandra inser man också att känslan av att vara en gäst i sitt eget hemland kan ingen sätta en prislapp på. Rötter, trygghet, gemenskap, lugn och ro är kort sagt viktiga delar av ett gott liv, och det finns en intressekonflikt mellan att tillgodose dem och att ”bygga nya städer” et cetera. Denna intressekonflikt tas dock aldrig på allvar, istället förnekas de immateriella värdena rakt av så snart de kommer i konflikt med migrationsprojektet.
En följd av detta är att den etablerade vänsterns roll som civilisationskritiker fullständigt förslösats. Det lämnar fältet öppet för den genuina högern att ta upp dessa ämnen. Detta dessutom i kombination med att den förda politiken försämrar människors rent materiella tillvaro, genom höjd skatt och försämrad välfärd. Förutsättningarna för att skapa en bättre värld både vad gäller materiellt och immateriellt är därför goda, människor i gemen är inte nöjda med dagens tillstånd och känner sig ofta som främlingar i sitt eget hem. I längden är det inte hållbart.
Om skribenten: Joakim Andersen
