I dagens SvD kan vi läsa att bostadsbristen för studenter är svår inför hösten. Chalmers har exempelvis 5 lediga lägenheter på 1000 sökande. Detta är naturligtvis en del av ett större bostadspolitiskt problem, bara i Stockholm saknas 73,000 bostäder. Inte bara studenter är drabbade, många ungdomar har också svårt att flytta hemifrån.
Olika lösningar på problemet föreslås, bland annat vill Miljöpartiet se en ökad byggnation av bostäder och Stockholms Handelskammare vill införa marknadshyror. Många vill också förenkla för människor att hyra ut rum eller ingå andrahandskontrakt.
Som högerradikal kan man i detta sammanhang ha ett antal synpunkter. Möjligheten för den som sköter sig att skaffa en egen bostad bör i princip vara en medborgerlig rättighet, och bostadsbrist blir då ett grundläggande problem. Förenklade regler kring uthyrning av rum och andrahandskontrakt kan då vara ett led i försöken att förenkla för ungdomar att flytta hemifrån. Vad gäller marknadshyror är situationen mer komplex, då dessa kan slå hårt mot både lokalsamhällen och människors möjlighet att bo kvar i dem. Samtidigt kan för långtgående regleringar också bli ett problem, och då kan tvärtom inslag av marknadshyror stimulera bostadsbyggande. Den exakta avvägningen är svår att göra, man kan dock konstatera att marknaden här, som vanligt, är ”en god tjänare men en dålig herre”.
Den gordiska knuten
År 2009 omfattade nyproduktionen ca 15.000 bostäder medan invandringen var 102.441 personer. För år 2010 förutses oförändrad nybyggnation med ca 15.000 bostäder men ökad immigration med fler än 120.000 personer.
– Stellan Bojerud
Själva kärnan i bostadsbristen är det dock få som överhuvudtaget berör. Denna kärna har varken med gnidna kapitalister eller stelbenta byråkratier att göra, utan tvärtom med den svenska invandringspolitiken. Den årliga inströmningen av människor är så massiv att en bostadsbrist är tämligen naturlig. Det rör sig också om grupper som normalt försörjs med bidragssystem inledningsvis, vilket gör att de direkt konkurrerar med studenterna om de billigare bostäderna. I vissa fall ges de i denna konkurrens också fördelar genom politiska beslut.
Bostadsmarknaden är inte den enda sfären som påverkas av invandringspolitiken, man kan även nämna sådant som att ungdomspsykiatrins resurser tas i anspråk av de många nyanlända. Bostäder och psykiatrisk vård är här två exempel på resurser som visserligen inte är ändliga, men som endast kan växa relativt långsamt. Under tiden råder konkurrens.
Kvantitet och kvalitet
Man kan givetvis också avslutningsvis fråga sig om byggnation av fler bostäder är en så optimal lösning på problemet. Ur ett ekologiskt perspektiv är det tveksamt om det överhuvudtaget behövs fler invånare i det globalt sett mycket resurskrävande svenska samhället (att man samtidigt kan vara för invandring och miljö är något av en paradox). För varje ny bostad som byggs måste normalt någon form av yta tas i anspråk. Man kan också fråga sig om den skriande bostadsbrist som invandringspolitiken bidragit till inte tar fokus från viktiga frågor kring boendets kvalitet. Antalet bostäder blir av intresse när bostadsbrist råder, men i ett annat samhälle hade vi kanske istället inspirerats av frågor kring boendets kvalitet, dess estetik och ekologi, et cetera. Vi hade då kunnat få inspiration av Proudhons och egnahemsrörelsens tankar kring värdet av att äga sitt eget hem, av Garden City-rörelsens insikter kring en grön och vacker miljö, eller arkeofuturistiskt präglade tankar kring arcologies. Även ”gröna vågen” hade varit av intresse.
Vi ser här i varje fall ett tydligt exempel på vådan av att bli alltför närsynt när man studerar politiska problem. Att försöka lösa bostadspolitiken utan att ens reflektera över invandringspolitiken är ett märkligt beteende, invandringspolitiken förtar med nödvändighet fokus från det kvalitativa och lägger det istället på det rent kvantitativa.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
