Klasskampen och det externa proletariatet

Historia, Ideologi, Invandringspolitik, Konservatism, Marxism, Metapolitik, Nya högern, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

Man får ofta intrycket att den moderna vänstern, i den mån den alls längre hoppas på samhällsförändringar, sätter sitt hopp till det som den ser som det nya proletariatet, nämligen de etniska underklasserna. Man kan ana triple oppression-perspektivet här, tanken att rasism, kapitalism och sexism är tre olika förtryck som kan samverka. Och när de samverkar, när samma person förtrycks både på grundval av ras och klass exempelvis, så blir förtrycket värre men kanske också potentialen för revolt större.

Detta misstänker jag är den sällan uttalade utgångspunkten bakom vänsterns ståndpunkter exempelvis när det gäller invandringens nivå, ghettoiseringen, eller kravallerna i Paris. Den inhemska arbetarklassen uppfyllde inte vänsterns krav på ett historiskt subjekt, så man flyttar över sina revolutionära fantasier på den etniska underklassen istället. Detta blir naturligtvis extra lätt om samma underklasser ägnar sig åt ”motstånd” i form av vandalisering och våld mot tjänstemän.

Vad jag vill göra gällande är att vänstern i detta gör ett grundläggande misstag. Teorin om klasskampen är ursprungligen bäst utformad för att förklara händelser och relationer inom en civilisation/etnisk grupp. Det må sedan vara en egyptisk civilisation, en kinesisk, eller en västerländsk/faustiansk. Hur som helst, svenska arbetare står på arbetsmarknaden mot svensk bourgeoisie, och detta får resultat i bland annat formationen av en klass-för-sig, i politisk kamp, klassmedvetande, reformer och så vidare.

När man lägger till en x-faktor, i form av etnicitet, i klasskampsteorin, förlorar den snabbt sitt värde. Då är teorier som utgår från etniska relationer bättre (ett bra exempel på detta är de extrema svårigheterna arbetarrörelsen i USA haft att organisera både svarta och vita). Av någon underlig anledning är det lättare för individer att organisera sig, och identifiera sig, på grundval av klan, stam, folk, nation, civilisation, än klass. Det kan vara frestande att förklara det i termer av falskt medvetande, men det är återkommande genom hela historien och borde därför antyda en mer naturlig identitet.

Detta får naturligtvis följder för vänsterns etno-revolutionära fantasier. Toynbee beskriver i sina böcker om civilisationers liv och död, hur en civilisation under sin ålderdom får problem med dels det interna och dels det externa proletariatet. Eliterna har avlägsnat sig från folkets (det interna proletariatet) intressen, vilket resulterar i klasskamp [jämför Turchin och Brooks Adams]. Samtidigt har det förlorat förmågan att försvara sina gränser, vilket leder till att grupper som inte tillhör civilisationen börjar invadera. Toynbee kallar dem barbarian warbands, och de är medlemmar av det externa proletariatet. Men han lägger en helt annan betydelse i ordet proletariat än Marx, en proletär för Toynbee är någon som inte nämnvärt har del i civilisationens kultur, utan som främst föder barn.

Med den teknologiska utvecklingen är det självklart att dessa ”barbarian warbands” kommer att uttrycka sig på andra sätt år 2005 än år 400. Attacken mot WTC har redan tolkats som verket av sådana warbands, och jag är benägen att även tolka kriminaliteten och upploppen i vissa förorter som deras verk. Vad detta innebär är att vänstern inte har hela förloppet riktigt klart för sig när de fantiserar om att den etniska underklassen ska krossa Västerlandet och dess kapitalism, och sedan införa någon sorts klasslöst Lalaland.

Det är fullt möjligt att det externa proletariatet (att det rent geografiskt befinner sig mitt i Europa gör det inte mindre externt, eftersom en civilisation är en andlig-kulturell enhet) kan krossa Västerlandet och dess elit, vänsterns tankefel ligger i steg två. Varför skulle de plötsligt anamma västerländsk socialism, när det är själva Västerlandet de befinner sig i krig emot? Varför skulle de införa det klasslösa och queerteoretiska samhället, när den islamiska civilisationen har sina egna sociala och politiska modeller? Och hur kommer det sig att anti-rasistiska rörelser med rötterna i västerländsk egalitär filosofi har så förtvivlat svårt att rekrytera icke-västerlänningar? Varför organiserar dessa sig istället i fundamentalistiska religiösa sammanhang eller i etniskt baserade ”ungdomsgäng”?

Den romerska underklassen blev inte plötsligt befriad från sin klassposition efter att germanerna invaderat, de fick bara en ny elit. Den egyptiska underklassen blev inte plötsligt fria män efter att hyksos erövrat deras land, frågan är om de ens märkte det hela på annat vis än att överklassen under några generationer talade ett annat språk än tidigare. Det europeiska proletariatet kommer inte att plötsligt bli självförvaltande fria män om den etniska underklassen tar över, däremot kommer de att bli dhimmis, och lära sig att se upp till de rentrogna. Kanske kommer de även att lära sig arabiska och berikas med några nya seder när det gäller klädsel och mat. Svårare än så är det inte.

[ursprungligen publicerat 2005 och efter flytten till Motpol spårlöst försvunnet på min hårddisk]