Tolkien, quenya och esperanto

Historia, Konservatism, Kultur, Litteratur, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle, Underhållning

Tolkiens verk har förtrollat många av de människor som trätt in i hans värld, som besökt Beleriand, Fylke, Rohan och Mordor. En svårförglömlig del av magin utgörs av de språk Tolkien ägnade årtionden åt att skapa, bland dem högalvernas quenya, det vackra sindarin och det obehagliga svarta språket. Idag finns det många konstgjorda språk i film, litteratur och andra sammanhang, som klingonska, tsolyani, xhaimeran och dothraki, men Tolkien var en av pionjärerna. Hans språkskapande föregick också hans sagoskapande, och han såg de båda värven som oskiljbara, ”coeval and congenital”. Tolkien skiljer sig också från många språkskapare genom att han reflekterade kring språkets betydelse och de skapade språken. En fascinerande bok om detta är A Secret Vice, redigerad av Dimitra Fimi och Andrew Higgins. Den innehåller bland annat några av Tolkiens texter och anteckningar, och initierad bakgrund av Fimi och Higgins.

Skapade språk var något Tolkien ägnade sig åt sedan barnsben, bland de tidiga ansatserna finner vi nevbosh och naffarin. Som ung man var han positivt intresserad av både esperanto och pure saxon english, två av de många konstgjorda språk som florerade under perioden. Esperanto knöt han till sin pro-europeiska vision, han såg ett gemensamt språk för Aftonlandet som ”necessary for uniting Europe, before it is swallowed by America/non-Europe”. Esperanto hade ett europeiskt ordförråd, samtidigt skiljde det sig från flera konstgjorda språk genom att vara vackrare och på så vis tilltala Tolkiens estetik. Det var hans kritik mot många av dess konstgjorda konkurrenter, de saknade skönhet, legender och personlighet. Den långt gångna funktionalismen och utilitarismen bakom dessa språk beskrev Tolkien med orden ”factory product is written all over it”. Det låter oss ana hans inställning till språket. Pure saxon english var ett projekt som för tankarna till isländskans ovilja gentemot lånord, avsikten var att rensa ut latinska och andra lånord till fördel för en germansk engelska. Grammar skulle exempelvis ersättas av speechcraft. En ung Tolkien fann denna ansats tilltalande.

Tolkien utvecklade i texterna sina tankar kring skapandet av språk, ”an art for which life is not long enough”. Han betonade att det är något man gör för att det är njutbart, och att detta är en utveckling av något som finns i vårt kreativa förhållande till språket som sådant. Det avancerade skapandet av språk uppfyller enligt Tolkien fyra krav. Ordformerna låter estetiskt tillfredsställande. Ljud och mening ”passar” varandra (jämför ord som ”Moria”). Det finns en grammatik. Sist men inte minst finns det en historisk bakgrund till språket, därav behovet av Midgård. Det verkligt avancerade språket kunde man rentav skriva poesi på.

Den Tolkien vi möter i A Secret Vice var insatt i samtidens konstnärliga och akademiska tendenser. Han hänvisade till modernister som Stein, vilka också experimenterade med språket, liksom till språkvetare som Paget och Sapir. Redaktörerna noterar likheten mellan alvernas språkträd och det indo-europeiska. Ett fängslande inslag är Tolkiens tankar kring fonetisk symbolism, om hur ljudet och betydelsen kan hänga samman. När människor själva ska hitta på ord för olika saker i studier har det visat sig att vokalen ”i” ofta används för det som är litet. Tolkien skrev att när poesi blir riktigt magisk stämmer även ljuden. Det är ett intressant område, besläktat med mer traditionella och ockulta föreställningar, inte minst sökandet efter Adams språk, enokianska och liknande. Det var här inte onomatopoetik Tolkien avsåg, även om han också diskuterade det.

Verkligt spännande blir det i de stycken där Tolkien utvecklade sina tankar om språk och personlighet. Han skrev att alla har ett språk, inte nödvändigtvis deras modersmål. Med detta menade han att vi har ”inherent linguistic predilections”, vissa ljud passar oss helt enkelt bättre än andra. Själv fann han finskan och walesiskan vackra, men franskan mindre så. I anteckningarna använde han uttrycket fonematiska klasser, han noterade också att ”tell me a mans language (in any sense) and I will tell you much else.” Vårt ”medfödda” språk säger mycket om oss och kan kanske jämföras med vad vårt val av musik berättar. Olika fonematiska klasser kan bidra till att förklara uppkomsten av pidgin- och kreolspråk, det är vad som händer när en viss fonematisk klass tvingas anamma ett främmande språk och sedan förändrar det i riktning mot sitt fonematiska ideal. Mångkulturer är för övrigt mångfonematiska. Et cetera. Tolkiens betoning av språkets skönhet, personlighet och legender är oavsett vilket givande och kan ge perspektiv på en tid präglad av förenklat, amerikaniserat och instrumentaliserat språk. Språket blir, för att citera Marcuse, endimensionellt. Tolkiens perspektiv på språket är i jämförelse poetiskt, bortom rent nyttotänkande.

A Secret Vice är kort sagt inte en bok för alla, den förutsätter ett betydande intresse för Tolkien, språk eller språkskapande. Men om ett sådant intresse finns där så är den en liten guldgruva.