Den politiskt korrekta världsbilden innehåller ståndpunkter i de flesta sociala och kulturella frågor. Framträdande är den etnomasochistiska sensibiliteten, en positiv syn på ”HBTq-frågor”, och en mer eller mindre radikal likhetsfeminism i ett mer eller mindre spänningsfyllt förhållande till det som kallats den sexuella revolutionens ideologiska arv. Av dessa element framstår likhetsfeminismen som det mest sårbara, den svagaste länken i kedjan, och den utmanas också av alltfler kvinnor.
Konstideal i konflikt
Men den politiskt korrekta världsbilden innehåller också andra, mer underordnade inslag. Bland dessa finns en syn på konsten som kan beskrivas som modern och avantgardistisk. Det är en konstsyn som med jämna mellanrum resulterar i utställningar där vuxna män visar kvinnor som tillfredsställer hästar eller andra män som urinerar på varandra, och konststuderande som iscensätter sitt eget mentala sammanbrott.
Bakom dessa förutsägbara ”provokationer” finns en konstsyn som kan karaktäriseras som progressiv, politisk och elitistisk. Den är också institutionaliserad.
Progressiv är den då den reproducerar den liberala utvecklingsmyten, där något bättre följer på något sämre. Detta innebär att konsten också utvecklas, och att modern konst hör till den moderna tiden. Att återgå till passerade konststilar framstår ur detta perspektiv som reaktionärt. Detta betyder också att föreställande konst, ”figuration”, hör till ett passerat stadium, och att förmågan att avbilda människor och landskap inte är ett hantverk som prioriteras i många konstutbildningar.
Politisk är den då den fokuserar på konstnärens förmåga att problematisera och kommentera sin samtid, dock alltid utifrån en politiskt korrekt sensibilitet. Fel former av problematisering är reaktionära och farliga, och innebär att man återupptar debatter som de politiskt korrekta ”vet” att de redan vunnit. Nazistanklagelsen ligger då alltid nära tillhands.
Elitistisk är den som en naturlig följd av sina progressiva och politiska sidor, och då den haft svårt att vinna gehör bland folket i gemen. Man känner även på konstens område igen den subtila hierarkin mellan en ”obildad” allmänhet och en upplyst elit, som går igen på så många områden i det politiskt korrekta klassamhället. Det blir därför i praktiken också den obildade allmänheten som får agera råmaterial i de enskilda konstnärernas försök att dramatisera sin mer eller mindre narcissistiska personlighet genom olika former av ”provokationer”. Detta innebär även att det konstnärliga etablissemanget egentligen är mer sårbart än likhetsfeministerna, då det folkliga stödet är än mer begränsat.
Institutionaliserad är den senmoderna konstsynen genom att dess företrädare kontrollerar konstetablissemanget, och aktivt motarbetar företrädare för alternativa konstideal.
Reaktion och debatt
I vårt västra grannland har den avantgardistiska konstsynen och den bristande respekten för konstens hantverksmässiga kvalitet lett till reaktioner. Mest känd är Odd Nerdrum, som genom sin oomtvistliga talang och fängslande individualitet starkt bidragit till att återuppväcka intresset för den avbildande konsten och de tidlösa mästarna. Trots häftiga debatter, kompletta med nazistanklagelser, finns det sedan mitten av 1990-talet också professurer och utbildning med inriktning på figuration i den norska konstvärlden. Detta har gett upphov till en vital konstscen, som kunnat hämta inspiration från mästarna snarare än att ”provocera”. Där finns också ibland ett mer eller mindre uttalat antimodernt och ideologiskt medvetet inslag. Motivval med nationalromantiska eller mytiska drag är heller inte ovanliga.
Denna konstscen är föremålet för Johan Lundbergs och Christopher Rådlunds bok Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri, och utställningen med samma namn. Lundberg är chefredaktör för Axess Magasin, en borgerlig tidskrift som för en försiktig kulturkamp mot 1968 års representanter, och den utmaning som boken och utställningen är har också uppfattats av det svenska konstetablissemanget. En konstdebatt har flammat upp, där Nerdrum och hans krets anklagats för allt från att ha ett nazianstruket bildspråk till att vara konstnärligt ointressanta. Intressant är dock det stora stöd Lundberg och Rådlund fått på bloggosfären.
Detta antyder återigen att den breda allmänheten, stora delar av ungdomen och samhällets trendsättare är hjärtligt trötta på att vårt samhälles utveckling pausades 1968, och att vi tvingas kollektivt genomleva hippiegenerationens utopiska fantasier. Det händer mycket positivt, inom så vitt skilda sfärer som humangenetiken, PUA-subkulturen och skönlitteraturen. Och alltså även i den konstnärliga världen, där konstideal mer förenliga med en högerradikal och identitär livssyn och världsåskådning är på väg att bryta det institutionaliserade konsensus. De bistra herrarna bakom Webblogg Oskorei gör inga anspråk på att vara konstkännare, men detta är en positiv utveckling. Att Axess Magasin med tystnad förbigår vårt lands mest intressanta konstnär, Markus Andersson, är däremot talande för hur diffus och borgerlig deras kritik av 1968 års ideal är.
Den som vill fördjupa sig i debatten om Figurationer rekommenderas följande:
Måleriet med bruna toner (en artikel som tydligt inser utmaningen, men är pinsamt oförmögen att hantera den)
Axess Blogg (följer debatten både i tidningar och bloggosfär)
Fördjupning behövs för att nå estetisk insikt (norske konsthistorikern Paul Grøtvedt kommenterar debatten, obligatorisk läsning)
Relaterat
AUTONOM: Pornokunst og kunstige kunstreaksjoner
Om skribenten: Joakim Andersen
