Inside Llewyn Davis

Okategoriserade

Bland vår tids främsta filmskapare finner vi bröderna Coen. Deras filmer utforskar ofta olika aspekter av den amerikanska erfarenheten och de amerikanska myterna. Det är därför inte förvånande att deras senaste film handlar om en folkmusiker under tidigt 1960-tal, i den amerikanska ”motkulturens” mytomspunna Greenwich Village. Huvudpersonen, Llewyn Davis, är fiktiv men bröderna har inspirerats av den verklige musikern Dave Van Ronks memoarer.

I filmen följer vi Davis under en på ytan tämligen händelselös vecka. Han uppträder, misshandlas av en man ur publiken, sover runt på bekantas soffor, och försöker slå igenom som artist. Bilden av Greenwich Village som framträder är lika dyster som Davis tillvaro (och påverkas sannolikt av den). En grundläggande sorg genomsyrar filmen. Davis vän och musikaliske partner har tagit sitt liv, hans soloalbum säljer inte, han har inga pengar och inget hem, och ett återkommande fenomen tycks vara att han betalar för att kvinnor han varit med gör abort. Denna sorg genomsyrar också flera av de sånger som utgör filmens soundtrack, soundtracket är en liten pärla i sig och bidrar till den atmosfär som byggs upp.

ILD

Under den vecka vi följer Davis försöker han ta tag i sitt liv. En katt spelar en betydande roll både i handlingen och som symbol för Davis liv och misslyckande att ta hand om sig själv och andra. Även John Goodman dyker upp, i en roll som en mycket underlig jazzmusiker. Goodman gör en bra insats i rollen, detsamma gäller Oscar Isaac som Llewyn Davis.

Sammantaget saknar filmen egentlig handling, men musik, människor och miljöer skildrar en fascinerande amerikansk epok och en melankolisk stämning. Det är inte en av bröderna Coens allra bästa filmer, men det är en riktigt bra film (brödernas lägstanivå är kort sagt hög). Soundtracket är också givande, med små pärlor som Fare Thee Well och The Death of Queen Jane . Inside Llewyn Davis får därför fyra stora indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Uppskattar man bröderna Coen eller folksångare i stil med Van Ronk är det en film man bör se. En intressant fråga filmen väcker är varför den typ av folkmusik som Van Ronk, Seeger med flera ”återupptäckte” kom att knytas så hårt till vänstern, då det motsatta kan förefalla vara det mest naturliga. Sannolikt beror detta på att en organisk höger under perioden var demoniserad, och att vänstern anammade ett antal historiskt konservativa teman, från miljö till folkmusik. Eller för att citera don Colacho:

If the left continues adopting, one after another, the objections that we reactionaries have raised against the modern world, we will have to become leftists.

Relaterat

True Grit
No Country for Old Men
Gambit

Pin It
  • Filmkritikern

    Tycker bröderna kohen är extremt överskattade. Alla deras filmer tycks snarast handla om orealistiska, ofta dekadenta och helt sinnessjuka karaktärer. Deras filmer är ofta extremt våldsamma och visar upp ett samhälle där människorna (som oftast är vita) är förtappade och för länge sedan passerat gränsen för vad som är ett värdigt mänskligt beteende. Tycker ofta deras filmer känns som ett försök att normalisera ett sinnessjukt samhälle. Jag har svårt att se något som skulle vara särskilt nyttigt eller stärkande i att se deras filmer.

    • Jag skulle nog snarare säga att brödernas filmer är ganska mångfacetterade. Inside Llewyn Davis ligger mer åt det diskbänksrealistiska hållet, dyster och existentialistisk, i sävlig takt. Knappast utan värde, men ganska svårtuggad och till trots den bara är dryga 105 minuter, tittade jag flera gånger på klockan. Likt huvudkaraktärens liv står filmen och stampar på samma punkt, utan någon egentligen handling eller klimax. Troligen är det menat att man ska invigas i samma känsla av meningslöshet som karaktären.

  • Filmkritikern

    Tycker bröderna kohen är extremt överskattade. Alla deras filmer tycks snarast handla om orealistiska, ofta dekadenta och helt sinnessjuka karaktärer. Deras filmer är ofta extremt våldsamma och visar upp ett samhälle där människorna (som oftast är vita) är förtappade och för länge sedan passerat gränsen för vad som är ett värdigt mänskligt beteende. Tycker ofta deras filmer känns som ett försök att normalisera ett sinnessjukt samhälle. Jag har svårt att se något som skulle vara särskilt nyttigt eller stärkande i att se deras filmer.

    • Jag skulle nog snarare säga att brödernas filmer är ganska mångfacetterade. Inside Llewyn Davis ligger mer åt det diskbänksrealistiska hållet, dyster och existentialistisk, i sävlig takt. Knappast utan värde, men ganska svårtuggad och till trots den bara är dryga 105 minuter, tittade jag flera gånger på klockan. Likt huvudkaraktärens liv står filmen och stampar på samma punkt, utan någon egentligen handling eller klimax. Troligen är det menat att man ska invigas i samma känsla av meningslöshet som karaktären.