Få torde ha undgått demonstrationerna kring moskébygget vid Ramberget i Göteborg. Dessa är intressanta av flera skäl.

Dels som ett led i en ökande etnisk och religiös polarisering. Att nämna det är inte nödvändigtvis samma sak som att önska det, men man kan redan idag identifiera flera av de frön som på några års sikt kan leda till en inbördeskrigsliknande situation i städer som Göteborg och Malmö. Den som reagerar starkt kritiskt på detta påstående bör påminnas att endast några år innan flera sovjetiska och jugoslaviska republiker slets sönder av etniska konflikter framstod en sådan utveckling som ett närmast löjeväckande scenario, inte minst mot bakgrund av att antalet blandäktenskap var fler än tidigare. Tar man denna risk på allvar bör man också fråga sig vilken politik som minimerar den, de flesta torde inse att fortsatt massinvandring inte är en sådan.

Det svenska perspektivet

Detta för oss också över till frågan om valet av moskébyggets placering. Det mångetniska samhället, både i USA och Sverige, karaktäriseras av det som kallas ”white flight”. Människor väljer att bosätta sig med sina egna, detta förklarar i hög grad den såkallade segregationen, och gäller också för etniska svenskar. Oavsett vad de har för explicita åsikter om invandringspolitiken väljer många svenskar att undvika följderna av den, särskilt när de bildat familj. Området kring Ramberget är en sådan enklav med ett stort antal svenskar, vilket lett till att reaktionerna på moskébygget också blivit mer känslomässiga än om det hela ägt rum i exempelvis Bergsjön (ett val som varit mer begripligt och legitimt). Vi läser på den facebookgrupp som bildats för att stoppa moskébygget, och fått närmare 6600 medlemmar, följande:

Området vid Ramberget är idag en mysig park och byggs den här moskén så kommer det att påverka parken negativt. Området kring Ramberget är dessutom ett svenskt område, där endast ett fåtal muslimer bor. Platsen är dåligt vald då den inkräktar på ett svenskt område och förstör den gemytliga park som ligger vid Ramberget.

Detta har också inneburit en möjlighet för mer radikala rörelser att medverka i skapandet av en lokal folkrörelse. Situationen är här ambivalent. Å ena sidan har etniskt baserade partier som Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti tagit del i gårdagens demonstration. Å andra sidan ser vi parallellt med detta ett misslyckat försök att bilda en svensk motsvarighet till den engelska English Defense League, en framgångsrik rörelse med anti-islamistiska förtecken. Den svenska motsvarigheten, Försvarskåren Sveriges Självförsvar, karaktäriseras av en oprofessionell hemsida med länkar till etniskt baserade rörelser som EDL medvetet undvikit för att kunna nå en bredare bas och en viss offentlig legitimitet. Om detta ska tolkas som en följd av tillfälligheternas spel, eller som ett tecken på att anti-islamism har en begränsad målgrupp i Sverige, får framtiden utvisa.

Samtidigt finns det alltså tecken på att det här läggs grunderna till en mer organisk rörelse. Både facebookgrupper och vissa av motdemonstranternas beteende, bland annat med försök att störa Göteborgsvarvet, spelar här en roll.

Vänstern och islam

Med tanke på att moskébygget finansierats med saudiska medel blir också den utomparlamentariska vänsterns agerande intressant. Detta karaktäriseras av dubbelmoral. Ett exempel bland flera får vi genom Rättvisepartiet Socialisternas beskrivning av motdemonstrationen. Man ser det som en självklarhet att det är rätt att ”stoppa” demonstrationer man inte sympatiserar med, men man beklagar sig över polisens våldsamma ingripande. Samtidigt som man uttryckligen eftersträvar en konfrontation med ”nazisterna” uttrycker man också förvåning över att dessa endast var ett hundratal, man hånar alltså de moskékritiker bland lokalbefolkningen som skrämts till tystnad av vänstern och dess bundsförvanter. Detta kan i förbigående sagt vara en pyrrhusseger, värd att ha i åtanke när denna lokalbefolkning går till valurnorna nästa gång. När man söker allians med trasproletariatet kan en effekt vara att man stöter bort arbetarklassen (en tämligen talande bild av denna dynamik får vi genom filmen här: När kriget kom till Göteborg).

Mer intressant är då den organisering av förortens unga som representerades av relativt nystartade Pantrarna för upprustning av förorten vid motdemonstrationen.

Medias roll

De första rapporterna kring demonstrationerna präglades av den partiska otydlighet som här ofta är medias signum. När motdemonstranter angriper polisen med stenkastning talas det exempelvis gärna om att ”bråk utbröt”, för att ge ett intryck av att båda sidor var inblandade. Gradvis har dock både Göteborgsposten och Svenska Dagbladet kommit att ge en mer korrekt bild av händelserna och ansvarsbördan för det våld som förekom. Detta kan vara ett led i ett trendbrott, där ”antirasism” inte längre är ett skäl till total medial immunitet. Samtidigt är det än så länge bara antydningar till ett sådant trendbrott, en korrekt rapportering skulle exempelvis inte ha varit att ”Vid halv två var det några av demonstranterna som rörde sig i riktning mot Göteborgsvarvet som pågår i närheten. Flera poliser följde efter och lyckades avstyra försöket till att störa loppet”, när det i själva verket handlade om några av mot-demonstranterna.

Hade det varit frågan om verklig journalistik hade man också intervjuat några av motståndarna till moskébygget, men det hade då kunnat framkomma argument som även stora delar av allmänheten kunnat sympatisera med. Sådana intervjuer fanns därför inte att läsa i de två tidningarna.

Summering

Om man summerar det inträffade kan man alltså konstatera att i ett mångetniskt samhälle är det uppenbart att alla grupper ska ha rätt till religiösa byggnader. Det är dock lika självklart att dessa byggnader ska placeras i de områden de själva dominerar, alternativet är konflikter. Risken för sådana konflikter ökar också exponentiellt när bostadsområden utsätts för den typ av invasion som motdemonstranterna utsatte Ramberget för (”filma inte, fucking hora” är inte ett uttalande som leder till ökad förståelse från lokalbefolkningens sida, utan ett uttalande man kan förvänta sig från en ockupant).

Detta tycks dock inte vänstern ha förstått, den tycks här ha vägletts av en vilja att vara mot det ”nazisterna” är för och att söka allianser med en förortsungdom som i många fall står betydligt närmare den historiska fascismen i sina grundvärderingar. När man avfärdar en lokalbefolkning som inte vill ha en moské som ”nazister” får man också finna sig i att det så småningom blir nazister som representerar deras intressen. Ur ett längre perspektiv kan man här återigen tala om en vänsterns pyrrhusseger och påminna sig om möjligheten att vinna slaget men förlora kriget.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.