Är USA fortfarande en marknadsekonomi? Är landet i någon egentlig mening längre en demokrati? Det finns skäl att besvara båda frågorna nekande. Matt Taibbi är en amerikansk journalist som torde vara känd bland en del för den roll han spelade i tidningsprojektet The eXile. Han studerar i Griftopia USA:s förvandling till det han beskriver som ett samhälle för ”grifters”, lurendrejare. Tidigare var det ett samhälle där man blev rik genom att producera värden, numera är det ett samhälle där man blir rik genom att använda politiska kontakter och bedrägeri för att tillskansa sig det andra producerat. Taibbi jämför det hela med en bananrepublik i tredje världen, den stora skillnaden är att valkampanjerna är mer påkostade.

Finanskrisen

Every country has scam artists like Solomon Edwards, but only in a dying country, only at the end of the most distressed third world societies, are people like that part of the power structure.
– Taibbi

Taibbi beskriver finanskrisens bakgrund i detalj. Han finner att det på lokalnivå ofta fanns ett inslag av rena lagbrott, där bedragare av olika slag såg till att människor tog lån för att köpa bostäder. Ofta fick de inte ordentlig information om att räntan på lånen skulle stiga i framtiden, ofta var man tvungna att dölja det faktum att de egentligen inte var kreditvärdiga. Men för bedragarna på lokalnivå innebar det hela snabba pengar i form av provisioner.

Att låna ut pengar är normalt en långsiktig relation mellan en bank och en gäldenär. Men hur förvandlar man ett lån till snabba pengar på kort sikt? Dessa lån såldes sedan till investmentbanker, vilka samlade dem i stora ”pooler” och sålde de framtida intäkterna vidare. Taibbi beskriver hur det här återigen fanns ett inslag av bedrägeri, där man tonade ner eller förteg det faktum att gäldenärerna ofta inte skulle kunna betala sina räntor. Riskabla lån förvandlades på pappret till säkra. Här spelade också relationen mellan såkallat oberoende kreditvärderingsinstitut och bankerna en roll. Kreditvärderingsinstituten var beroende av bankerna som kunder, och hjälpte dem att få osäkra lån att framstå som betydligt säkrare än de var. De framtida intäkterna från dessa såldes sedan vidare till bland annat pensionsfonder och liknande. I interna mail bland annat på Goldman Sachs framgår tydligt att man var medvetna om att det man sålde var ”skit”, utåt var man inte lika tydliga med detta.

Det hela var egentligen mer komplext, men för att göra en lång historia kort gjordes stora förtjänster på kort sikt baserat på något vars värde var tveksamt på längre sikt. Det hela kunde inte vara för evigt, och 2007-2008 kraschade bubblan. Flera av de stora aktörerna var då på väg att gå i konkurs, på grund av de dåliga beslut de tagit.

Detta hände dock bara delvis. Taibbi beskriver noga hur politikerna nu gick in med ett massivt räddningspaket för att rädda de aktörer som var ”too big to fail”. Intressant är kopplingarna mellan politikerna och dessa aktörer. Mannen som höll i det hela, U.S. Secretary of the Treasury Henry Paulson, hade tidigare arbetat på Goldman Sachs. Räddningspaketet innebar att Goldman Sachs fick enorma summor, medan dess gamla konkurrent Lehman Brothers fick gå omkull. Hans ingrepp var kort sagt selektiva och gynnade hans gamla företag. En del politiska aktörer brydde sig inte ens om att bryta banden med Goldman. Den som var ansvarig för att kontrollera Goldman under perioden, Stephen Friedman, ordförande för New York Federal Reserve Bank, satt samtidigt i Goldmans styrelse. För detta fick han godkänt ett undantag. Han gjorde sig heller inte av med de miljontals dollar han ägde i Goldman, alltså det företag det nu även var hans uppdrag att kontrollera, utan köpte istället fler. Och detta är bara några av exemplen på den öppna korruption och särställning Goldman Sachs hade som Taibbi beskriver. Hans slutsats är i varje fall att när det gäller Goldman finns det ingen fri marknad, företaget har en för intim relation med den politiska makten (förövrigt med presidenter från båda partierna).

Jefferson County och Grekland

Taibbi beskriver hur politiker avreglerade och gjorde undantag som möjliggjorde för bland annat Goldman att skapa bubblor, med stora prisstegringar som drabbade vanliga människor, bland annat vad gällde råvaror som olja. De ökade inkomster oljebubblan innebar för olika oljestater hjälpte Goldman med flera sedan till att använda för att köpa upp infrastruktur i USA, ofta till betydligt lägre priser än deras egentliga värde. Och inte sällan som en direkt följd av att säljarna fått minskade skatteintäkter på grund av bubblorna. Han beskriver också Alan Greenspan, tidigare ordförande för USA:s centralbank, och dennes djupa oförmåga att förstå eller förutse ekonomin.

Intressant är det kapitel där Taibbi beskriver hur en av Goldmans konkurrenter, JP Morgan, krossade Jefferson County. Det hela påminner om hur samma aktörer bidragit till den grekiska krisen. Jefferson County hade fått order av miljömyndigheter att bygga ett nytt avloppssystem. För att få råd med detta lånade man pengar. Dessa lån var ofta komplexa och svårbegripliga, men innebar att räntor och straffavgifter av olika slag snabbt kunde öka i framtiden. För att få igenom dessa lån betalade JP Morgan lokala mellanmän, eller ”konsulter”, enorma summor. Delar av dessa summor användes sedan för att muta de lokala politikerna att skriva under lån med villkor som senare skulle få Jefferson county att drabbas hårt. Det företag dessa politiker anlitade som rådgivare, CDR Financial Products, fick samtidigt stora summor från bankerna för att inte varna politikerna för de komplexa avtal dessa politiker bara delvis förstod sig på.

Värt att notera är även att när Goldman blev intresserade av att få en del av kakan, betalades de 3 miljoner dollar av Morgan för att hålla sig undan. Enligt Taibbi är detta ett uppenbart brott mot USA:s konkurrenslagstiftning. Han beskriver också flera andra amerikanska städer där liknande saker ägt rum, där politiker mutats för att skriva under avtal de bara delvis insåg var finansiella tidsinställda bomber. En del av dessa politiker har dömts, men inte de som gjort de stora vinsterna på avtalen. De som drabbats hårdast är de vanliga människorna, oavsett om det sedan handlat om amerikanska counties eller hela länder som Grekland (det eventuella inslaget av mutor i Grekland har jag däremot ingen kunskap om).

Obamacare

Obamacare had been designed as a coldly political deal: massive giveaways to Big Pharma in the form of monster subsidies, and an equally lucrative handout to big insurance in the form of an individual mandate granting a few already-wealthy companies 25-30 million new customers who would be forced to buy their products at artificially inflated, federally protected prices.
– Taibbi

Taibbi är egentligen något av en vänsterman. Han röstade på Obama, men har därefter blivit djupt besviken. Denna besvikelse handlar mycket om den utlovade sjukvårdsreformen, vilken han beskriver som en bluff från början till slut. Han beskriver hur försäkringsföretagen i USA omfattas av ett undantag från antitrustlagstiftningen, och hur detta möjliggör för dem att samarbeta. Detta leder till omfattande pappersarbete, och bidrar till att den amerikanska sjukvården är så dyr i jämförelse med andra länder.

Detta undantag avsåg Obama aldrig att avskaffa. Istället har han ansträngt sig för att köpa dessa företags stöd för reformen, och i processen lovat dem olika privilegier. Målet var för den federala regeringen att ta kontroll över en sektor omfattande ungefär 16% av den privata ekonomin, amtidigt som samma sektor tog permanent kontroll över ungefär 8% av skatteinkomsterna. I gengäld skulle kampanjdonationer från försäkringsföretagen och ”Big Pharma” garanteras demokraterna åtminstone under de kommande två valen.

Taibbi menar att republikanerna sällan var kapabla att peka ut de faktiska bristerna i Obamacare, och istället tjattrade om ”socialism” och liknande. Inte heller från demokraternas vänsterflygel kom någon kritik, för dessa hade Obama tagit kontroll över. Detta genom regelbunden kontakt, och hot. Det Taibbi kallar ”liberal activist groups” kom till Vita huset för veckomöten, och det var ingen hemlighet att Vita huset påverkade de bidrag dessa grupper kunde få. Som ansvarig för att hålla dem på plats valde Obama en tidigare medhjälpare till ultrakonservativa Max Baucus, Jim Messina. Messina hade tidigare bland annat legat bakom en tämligen homofob kampanj mot en senator som tidigare arbetat som frisör. Valet kan alltså framstå som underligt för den som svalt bilden av Obama som en progressiv förkämpe för ”change”, men Messina var i varje fall effektiv vad gällde att tysta eventuell kritik.

Samtidigt köpte Obama röster för hundratals miljoner dollar, för att få igenom den vid det här laget inte särskilt progressiva reformen. Man kan kort sagt förstå att Taibbi blivit något besviken.

Taibbi tar alltså upp en viktig fråga om relationen mellan politik och ekonomi. Han beskriver som synes uppseendeväckande och systematiska former av korruption och bedrägeri, men noterar samtidigt att det amerikanska politiska systemet inte kan hantera detta. De två partierna fungerar mest som fotbollslag, vars sympatisörer ”hejar på det egna laget”. Utvecklingen i samband med finanskrisen, och ”griftopia” i gemen, är för komplicerad för att förstås av vanliga väljare, och passar heller inte in i ”republikaner mot demokrater”-matchen. Här för Taibbi som synes tankarna till realistiska kritiker av parlamentarismen och partiväsendet från tidigt 1900-tal, som Michels och Pareto. Upprörda väljare grälar om ”Black History Month”, ord och symboler, samtidigt som Goldman Sachs tjänar miljarder på sin relation med politikerna, på de grälande väljarnas bekostnad.

Sammantaget är det alltså en synnerligen läsvärd bok han skrivit (som synes oavsett om man är marknadsliberal eller socialist, för det som äger rum i USA är varken välfärd eller marknad). Liknande tendenser kan identifieras i Sverige. Man kan nämna den svenska bankkrisen, den pågående bostadsbubblan, eller för den delen relationerna mellan offentlig sektor å ena sidan och ”entreprenörer” inom migrationsindustrin och media å den andra. Även Sverige rör sig sakta men säkert mot Griftopia.

Vidare läsning

Goldman Sachs – två fallstudier
Inside Job
de Benoist och finanskrisen