I dagarna kommer en DC-match att hållas i Malmö mellan Sverige och Israel. Detta har lett till omfattande reaktioner från främst muslimer och vänster i Sverige, med motiveringen att matchen måste stoppas eftersom Israel för en oacceptabel politik i det ockuperade Gaza.

Situationen är intressant dels då den illustrerar hur instabilt ett mångkulturellt ”samhälle” blir, dels då den belyser den svenska vänsterns djupa kris.

Mellan sionism och islamism

Genom att importera ett stort antal människor med rötterna i Mellanöstern har svenska politiker nämligen bäddat för att även deras konflikter förts hit. Detta innebär bland annat att Malmös judar, liksom judarna i de flesta europeiska städer med större muslimsk befolkning, idag känner rädsla och regelbundet också råkar ut för olika former av trakasserier. Det är idag inte i första hand ”nazister” som vandaliserar synagogor och judiska kyrkogårdar i Europa längre, eller reagerar med våld i det offentliga rummet vid synliga tecken på att någon är jude.

I flera europeiska länder har detta lett till ett försiktigt närmande mellan judiska och nationalistiska grupper, exempelvis har Amsterdams judiska befolkning kommit att närma sig Vlaams Belang. En liknande situation ser vi i Frankrike, där Le Pens skicklighet som politiker illustreras av att hans parti både får stöd av invandringskritiska judar och konservativa muslimer.

När man diskuterar matchen med vänner och bekanta är detta en aspekt som inte bör glömmas bort. ”Mångkultur” är inte bara en positivt laddad floskel, utan innebär att man också importerar konflikter från andra länder, och det kan bland annat medföra att en stad slås sönder eller att ett sportevenemang stoppas. Inget är gratis, och sådant tillhör de oundvikliga kostnaderna om man prompt eftersträvar ”mångfald”.

Ersatzpolitik

Den samtida vänstermentaliteten tycks mig präglad av något om vilket jag skulle vilja använda termen självamnesti… Enligt vänstern är allt förlåtet dem som har ambitionen att förändra världen. Allt är tillåtet för den som är ett samvete– Peter Sloterdijk

Samtidigt illustrerar vänsterns engagemang för att stoppa matchen vilken djup kris denna befinner sig i, sedan en lång tid tillbaka. Istället för klasskamp söker man sig till symbolfrågor som man dessutom inte ens förstår. Att Israels politik är oacceptabel framstod tydligt i samband med händelserna i Gaza nyligen, och det kan därför vara fullt legitimt för en anti-imperialist att vilja demonstrera detta genom att agera mot att landet tillåts delta i idrottsevenemang som vilket land som helst. Man kan också koppla detta till den amerikanska världsordningen, där Israel spelar en nyckelroll i Mellanöstern och där palestinierna är ett av de folk som tydligast gör motstånd mot sagda världsordning.

Samtidigt är det så att Israel bara är en av många brutala ockupationsmakter, men ägnas ett oproportionerligt intresse både från vänstern och från öppna antisemiter. I det senare fallet är det inte svårt att räkna ut varför, men i vänsterns fall är det kanske inte lika uppenbart.

För att göra en lång historia kort är Israels judiska befolkning för framgångsrik, för vit och för västlig, vilket aktiverar vänsterns latenta etnomasochism, det ständigt närvarande europeiska självhatet. Kontinentala filosofer som Finkielkraut och Sloterdijk har i detalj beskrivit den mentalitet som styr många inom vänstern, med dess självhat, dess historicism, och dess dualistiska moralism (vilket tas upp mer i detalj i recensionen av de båda herrarnas bok Världens hjärtslag, del I och del II). Vänsterns Israel-kritik är kort sagt föraktlig, och befinner sig sällan på en mer avancerad nivå än det lilla upprörda barnets.

Detta innebär att som etniskt medveten anti-imperialist kan man hamna i den besvärande situationen att man står på samma sida som en samling vänsterradikala moralister och hysteriker. Värt att notera är då att man gör det av vitt skilda skäl. Som etniskt medveten utgår man från alla folks rätt till självbestämmande, en rätt vänsterradikalerna varken vill tillerkänna judar eller svenskar utan bara det folk som för tillfället verkar vara fattigast och mest förtryckt.

Värt att notera är också möjligheterna att analysera situationen. Vänstern beskylls ofta för att vara ”antisemitisk”, och kan ibland gå så långt att de hävdar att det finns en ”sionistisk lobby” i Sverige. Det senare påståendet är naturligtvis korrekt, men vänsterns egna brister gör att de inte lyckas föra analysen så mycket längre än så. De skulle då nämligen tvingas till den obekväma slutsatsen att samma individer som ingår i den lobbyn också tillhör de pådrivande i en fråga som ligger vänstern varmt om hjärtat, den maximala massinvandringen till Sverige.

När vänstern engagerar sig i DC-matchen är det alltså ett fall av ersatzpolitik. Man för någon annans kamp, eftersom denna kamp verkar så mycket mer radikal än den egna kampen (dessutom får man möjligheten att demonstrera ihop med invandrare, kanske rentav mot poliser, något vars psykologiska betydelse inte ska underskattas). Det finns här ett flertal paradoxer. Det har redan nämnts att man står sida vid sida med grupper som ifall de varit svenskar hade beskyllts för att vara högerextremister. En egentligen lika uppenbar paradox är att man kämpar för palestiniernas rätt till ett land, men ofta med våld är redo att bekämpa de svenskar som kräver samma rätt för svenskarna.

Att fiska i grumliga vatten

Det hävdas ofta från vänstersinnade journalister och deras naiva, ”liberala” medlöpare att politiker ”fiskar i grumliga vatten” när de av olika skäl lägger förslag som ens vagt påminner om Sverigedemokraternas. Liberala SvD försöker i samband med DC-matchen göra gällande att detta är något även vänstern ägnar sig åt. Det har redan nämnts att Malmös socialdemokratiske ledare, Reepalu, för att inte förlora muslimska röster, valt att låta matchen spelas för tomma läktare. SvD noterar även att det är självmotsägande när nätverket Stoppa Matchen inkluderar Revolutionär Kommunistisk Ungdom, men ser stöd från svenska nationalister som en ”provokation”.

Intressant är att det nu gått upp för SvD att vänstern ofta verkar genom att dela upp sig i ett legalt nätverk och ett illegalt. På så vis kan de legala företrädarna påstå att de inget har att göra med ”de andras” våldsdåd. SvD har nu listat ut att så är fallet med Stoppa Matchen och dess väpnade gren, Det är vi som bestämmer. Detta är något nationalister påpekat i många år när det gäller relationen mellan den legala vänstern och AFA, eller för den delen Expo och AFA. Men det senare lär inte SvD inse.

Nyttiga idioter

Frågan man ställer sig i samband med DC-matchen är då vilka som är nyttiga idioter. Nyttigast idioter torde vänstern vara, då de går in i en position och samarbeten som egentligen är dem främmande. En nationalist med någorlunda traditionella värderingar kan utan problem gå in i ett samarbete med en palestinsk nationalist eller muslim, eftersom värderingarna och världsanalysen i grunden är snarlika. Men vad kommer att ske med en vänster i ideologisk kris och sönderfall som gång på gång står på samma sida som målmedvetna islamiska rörelser med en världsbild och analys anpassad till en postmodern situation? En sak kan sägas med säkerhet, i tidigare samarbeten av det slaget är det inte muslimerna som plötsligt konverterat till vänstern…

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.