Robert Havemann och den rödgröna tendensen

Ekologi, Historia, Ideologi, Marxism, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vänstern

Den östeuropeiska realsocialismens hegemona ideologi var marxism-leninismen, detta uteslöt inte en del oväntade ideologiska och kulturella tendenser. Bland annat utgjorde östmarxismen på gott och ont ett skydd mot den utveckling Michel Clouscard beskrev med termerna libéralisme-libertaire och capitalisme de la séduction, idag mer känd som ”woke capitalism”. Ulf Modin har i DDR-boken skildrat hur det europeiska kulturarvet värdesattes och hur amerikaniseringen undveks, i både Rumänien, Nordkorea och Albanien utvecklades en protokronistisk historiesyn där det egna folkets djupa rötter betonades. Enver Hoxha slog exempelvis med stolthet fast att albanernas blod aldrig blandats med erövrare, han vände sig även mot ”the degenerate ways of behaviour, tastes and way of life of the rotten bourgeois-revisionist world”. I Östtyskland fördes rentav en framgångsrik, eugenisk politik avsedd att underlätta för studentskor att bilda familj bland annat genom höga, riktade barnbidrag.

Mot slutet av de realsocialistiska staternas existens förekom det intressanta ideologiska tendenser. I Sovjet fanns det redan innan systemets fall en ”neo-ruralistisk” intellektuell miljö, delvis accepterad av systemet och med neo-ortodoxa, ekologiska och konservativa inslag. Den kom sedermera att influera nationalismen efter murens fall. Delvis likartade tendenser kan identifieras i Östtyskland, i synnerhet Rudolf Bahros (1935-1997) utveckling från relativt ortodox marxism till en grön position med esoteriska och nationella aspekter. Även Robert Havemann (1910-1982) är intressant i sammanhanget, om än inte av samma skäl som Bahro.

Både Bahro och Havemann var en tid partimedlemmar, och inledningsvis att betrakta som lojal opposition. Den något äldre Havemann hade varit aktiv i en anti-fascistisk motståndsrörelse under världskriget, och var i DDR en framträdande kemist. Bahro hade inte en fullt lika dramatisk bakgrund som Havemann, men arbetade under flera år i de östtyska managerskikten. Mot bakgrund av att klimatfrågan idag kopplas till en ”Great Reset” med manageriella och totalitära förtecken blir Bahro och Havemann högst aktuella. De brottades också med frågan om förhållandet mellan ett realsocialistiskt eller statskapitalistiskt system och den ekologiska krisen.

Havemanns ansats var här originell. Hans mål var ett närmast anarkistiskt samhälle där realsocialismens stat vittrat bort, men han hade en relativt positiv inställning avseende partikommunisternas potential att bidra till detta. Bahro utvecklades i delvis annan riktning, med förhoppningar på en ”grön furste” och viljan att organisera kommunister utanför partiapparaten. Havemann utvecklade sina resonemang bland annat i I morgon, en utopi, från 1980. Han beskrev där den ekologiska krisen, med aspekter som råvarukris, utsläpp, befolkningsexplosion och svält, som en existentiell kris för mänskligheten. Havemann hänvisade till Romklubben och skrev att läsarna redan under sin livstid skulle få uppleva slutet på en ”tillväxtbesatt industriell civilisation”. Han citerade också Lao-Tse och konstaterade att ”då folket ej fruktar det som är fruktansvärt, inträffar det som är mest fruktansvärt av allt”.

Därefter övergick Havemann till att bedöma om kapitalismen eller realsocialismen kunde lösa den ekologiska krisen. Han skrev att i historiska samhällen har stagnation varit det normala, kapitalismen som uppstod i Europa är en anomali med dess ständiga tillväxt. Förutsättningarna för detta var samspelet mellan ett antal ”ytterst osannolika etnologiska, historiska, ekonomiska, geografiska och kulturella särdrag” (jämför här det av den unge Marx skisserade ”germanska produktionssättet”). Hans slutsats var dock att kapitalismen inte kan lösa krisen eftersom den är beroende av ständig tillväxt, ”utan ständig tillväxt är kapitalismen dömd till undergång”. Därav bland annat konsumtionssamhället.

Hans analys av realsocialismen var inte avsevärt mer positiv, bland annat skrev han att den inte var en socialism. Han tog också upp den bitvis kaotiska prissättningen i realsocialismen, jämför liknande analyser av Mises och Hayek. ”Priserna motsvarar inte värdet” i ett sådant system, i synnerhet inte när det också av politiska skäl finns ett system med subventionerade lågpriser på vissa varor. I konkurrensen mellan realsocialism och kapitalism spelade konsumtion och priser en central roll, tillväxten likaså. ”Snart har vi kommit ikapp Väst.

Trots detta bedömde Havemann att de realsocialistiska staterna hade bättre förutsättningar att reformeras och hantera den ekologiska krisen än sina kapitalistiska konkurrenter. En förutsättning var att de kunde förverkliga socialismen och demokratin. Centralt här var för Havemann en öppen diskussion, vilket mot bakgrund av hans historiematerialistiskt färgade analys av realsocialismen som klassamhälle framstår som något idealistiskt. Men han utvecklade också ett resonemang om hoppets betydelse för människan, ett resonemang som förde tankarna till Ernst Bloch och mynnade ut i en utopi.

Havemanns utopi för tankarna till William Morris News From Nowhere, det är en framtid där storstäder, konsumtionssamhälle och stat försvunnit. Storstäderna finns ännu kvar som ruiner avsedda att avskräcka, människorna lever mer utspritt. Även staten har gradvis vittrat bort, det finns ”ingen stat längre, ingen regering, ingen polis… bara förvaltning av saker”. Något tvång att arbeta finns heller inte i Utopia, detta innebär dock inte att människor inte arbetar. Däremot lägger de mycket tid på kultur och pedagogik. Bruksföremålen har en ”enorm livslängd”, de produceras för att hålla länge. I hög grad är produktionen automatiserad, någon ”helautomatiserad lyxkommunism” är det dock inte tal om (den antropologiska degeneration som möjliggör ett sådant ideal hade nyss inletts när Havemann skrev sin utopi). Det finns heller ingen militär, och nästan inga bilar, tåg eller flygplan. Turism förekommer men människorna njuter av resan och låter den ta sin tid.

Noteras kan att visst tidstypiskt tankegods smugit sig in i Havemanns utopi. Bland annat ägnade han betydande utrymme åt kärlekens och sexualitetens framtid. Han menade att i Utopia är ingen sexualitet tabuiserad, detta inkluderat incesten (det mesta av den historiska homosexualiteten beskrev han däremot som resultatet av social stress och anomali). Likaså försvinner svartsjukan när ingen egendom kan gå i arv från far till barn. Barnen fostras vidare i stora barnbyar och religionen har försvunnit av sig själv (Havemann hade dock en mer förstående inställning till religionen än många realsocialister och var öppen för samarbete med troende).

Som utopi är det i hög grad en uppdaterad version av Morris, där det snart blir tydligt att Havemann inte var en konstnärssjäl i lika hög grad som engelsmannen. Den dras med samma problem som Morris vad gäller genomförandet, och innehåller dessutom som ovan nämnt några mindre tilltalande inslag. Samtidigt blir skillnaden gentemot ”Great Reset” uppenbar, Havemann eftersträvade en genuin socialism och demokrati snarare än en klimatpolitik von oben. Det är fullt möjligt att ekologi och demokrati egentligen är oförenliga storheter, för Havemann var de det emellertid inte. Samtidigt fanns det en del intressanta analyser hos honom. Han beskrev bland annat splittringen mellan socialdemokrater och kommunister som en historisk katastrof, detsamma gällde uppkomsten av små radikala sekter som undanhöll värdefulla personligheter från kommunismen. Han citerade Togliatti och beskrev målet som en ”mångfaldens enhet” där olika vänstergrupper kunde samarbeta och på samma gång ha dispyter i olika frågor. En förutsättning för detta var att först ”måste man vinna klarhet i var den revolutionära kampens fronter förlöper i dagens samhälle”. De gick till exempel inte mellan kommunister och socialdemokrater eller mellan religiösa och ateister. I vår tid är samma fråga relevant för de brokiga grupper som står mot globalisterna, ”vänstern”, liberalismen, Leviathan och vad de nu väljer att kalla sina motståndare. Även dessa måste försöka identifiera kampens fronter och skapa någon sorts ”mångfaldens enhet”.

Sammantaget är Havemann intressant som exempel på hur vissa marxister redan under realsocialismens era rörde sig i riktning mot en grön position. Det som idag är diffus retorik var hos Havemann ofta öppet uttryckt, bland annat vad gäller målet och konflikten mellan byråkrati och frihet. Att en ”Great Reset” också har vissa klassmässiga förtecken blir uppenbart när man läser Havemann. Samtidigt finns det områden han berörde mindre än en Linkola eller en Kaczinsky, bland annat förhållandet mellan psykologi och ekologi. Havemanns antropologi, med dess inslag av ”tabula rasa” och generella optimism, är till exempel ett uttryck för det Kaczinsky definierade som vänsterism. Hans analys av konsumtionssamhället var också relativt flack i jämförelse med den mer genuina högern. Idéhistoriskt är Havemann oavsett vilket intressant, han skulle också vara en potentiellt givande bekantskap för Greta Thunberggenerationen genom att han så tydligt satte fokus på konflikten mellan byråkrati och frihet.