Den främsta boken om den identitära strömningen, och nutida, antiliberala intellektuella tendenser i gemen, är Michael O’Mearas New Culture, New Right. Under större delen av 2007 studerades denna värdefulla skrift kapitel för kapitel på webblogg Oskorei, dessa gamla inlägg finns att läsa här: Den Nya Högern och Imperium Europa
Metapolitik
Ett av dessa antiliberala intellektuellas främsta bidrag till förståelsen av strategi och samhällsomvandling är det begrepp som kallas metapolitik. Den franska Nya Högern insåg att när, i brist på ett bättre ord, ”vänstern” tog över våra samhällen och drev igenom allt från massinvandring till mjuk totalitarism, så skedde det inte genom någon väpnad revolution. Istället för väpnad kamp har ”vänstern” drivit kulturkamp. Man skapade först en alternativ intellektuell och kulturell sfär, som därefter steg för steg infiltrerade den officiella sfären (genom att vänstermän blev journalister och akademiker, bland annat).
Detta var ett direkt svar på att den väpnade kampen gång på gång visade sig vara en omöjlighet. Varken 1914, 1933 eller 1968 reste sig de europeiska arbetarna och gjorde revolution åt vänstern, och detta var något många av deras skarpaste hjärnor därför försökte analysera och förklara. Bland dessa skarpa hjärnor återfanns dels Frankfurtskolan, dels den italienske marxisten Antonio Gramsci. Svaret blev ungefär detsamma, nämligen att det var kristendomen, förlegad sexualmoral, nationalism, och liknande ideologier som förhindrade arbetarklassen från att inse sina verkliga intressen. Förklaringen återfanns alltså i det som många mer ortodoxa marxister sett som den underordnade ”ideologiska överbyggnaden”. Den nya vänstern insåg att man måste angripa denna överbyggnad för att arbetarna skulle bli mentalt redo att göra revolution, man måste kort sagt förändra kulturen för att kunna påverka det politiska praxis (under den processen förändrades visserligen vänstern till oigenkännerlighet, men det är en annan historia).
Den inom vänstern som bäst satte ord på detta var Antonio Gramsci. O’Meara beskriver hans analys på följande vis:
I sina reflektioner under fängelsetiden funderade Gramsci gång på gång över frågan om varför de lägre samhällsklasserna, under en period då de styrande institutionerna befann sig i oordning och den härskande klassen saknade de nödvändiga medlen för maktutövning, hade misslyckats med att vidmakthålla den revolutionära utvecklingen. Hans slutsats var att svaret stod att finna i ideologin. Till skillnad från sina marxistiska kollegor, ansåg han att statens auktoritet vilade på mer än dess polis och rättsväsende. Den lärde Gramsci, som var utbildad i historisk lingvistik, hade insett att eftersom "det samhällsskikt som dominerade språket utövade auktoritet över närliggande, lägre samhällsskikt", hade det möjlighet att påverka dess språkbruk. Revolutionären Gramsci kom fram till en liknande slutsats om kulturens roll. Enligt hans synsätt var den politiska maktutövningen beroende av samförstånd snarare än tvång. I enlighet med detta kunde staten regera, inte tack vare att de flesta människor levde i rädsla inför dess möjligheter till förtryck, utan snarare tack vare att staten anammade sådana idéer en i samhället förhärskande ideologi som gav dess handlingar legitimitet och fick dem att framstå som "naturliga". Denna insikt fick Gramsci att göra åtskillnad mellan det civila samhället och det politiska samhället, varav det senare representerades av staten och dess olika organ (polismakten, militären, byråkratin, rättsväsendet etc.) och det förra av universiteten, media, kyrkan och de olika kulturella influenser som den allmänna befolkningen kom i kontakt med. Ett effektivt utövande av statlig makt var enligt Gramsci avhängigt av att man lyckades upprätthålla ett jämviktstillstånd mellan den politiska och civila sfären.
O’Meara nämner här även att denna analys föregriper den postmoderna, värt att notera är att det var klassiska insikter från traditionell europeisk världsåskådning som Gramsci återupptäckte. Europeiska konservativa har alltid varit medvetna om idéers och myters betydelse, och aldrig reducerat historien till en fråga om bara produktivkrafter och produktionsförhållanden.
Den långa marschen genom institutionerna
Gramsci beskrev tidigt de strategier som den europeiska vänstern, medvetet eller omedvetet, skulle komma att följa. Han insåg bland annat att förutsättningarna skilde sig åt mellan det Ryssland i vilket Lenin kunnat göra revolution, och de västeuropeiska samhällena:
Fundamenten i den typiska europeiska staten, å andra sidan, var i allra högsta grad kulturella och ideologiska, underbyggda av ett komplext nätverk av civila institutioner och av ett "sunt förnuft" som förstärkte den med reserver okända för den ryska staten. Så länge som de dåtida härskande institutionerna, idéerna och normerna kulturen i dess bredare bemärkelse förblev borgarklassens, var Gramsci övertygad om att den europeiska härskarklassen skulle fortsätta att "styra" över de lägre samhällsklasserna, även i avsaknad av statliga tvångsmedel.[15] Eftersom Lenins "voluntarism" bortsåg från dessa stödfunktioner till hegemonin, ansåg Gramsci att hans revolutionära teori var högst begränsad i sin tillämpbarhet på Europa. För att omkullkasta Europas mer avancerade kapitalistiska ordning, ansåg han att revolutionärerna inte bara måste motsätta sig dess politiska system utan även erövra dess civila samhälle. En socialistisk revolution i Europa kunde med andra ord inte möjliggöras genom det frontalangrepp på staten som Lenin förespråkade, utan snarare genom att arbetarklassens kontrahegemoni gradvis absorberade det civila samhället och till slut även kom att omfatta statens politiska samhälle.
I vad den italienska teoretikern beskrev som ett "ställningskrig" ett krig i vilket idéer och uppfattningar, och de olika kulturella sedvänjor de ger upphov till, var de huvudsakliga skiljelinjerna skulle segern vara beroende av att man lyckades omdefiniera de förhärskande värderingarna, upprätta alternativa institutioner och underminera befolkningens befintliga värdegrund. En andlig eller kulturell revolution betraktades således som en nödvändig förutsättning för en politisk revolution.[16] För att bedriva denna sorts revolutionära Kulturkampf (vars grundantagande var att människan är en tänkande varelse beredd att agera utifrån sina tankar), krävdes det en kader av intellektuella. De som Gramsci efterlyste för att utveckla en kontrahegemonisk kultur var inte de "traditionella intellektuella" som återfanns inom universitetsvärlden och media, utan snarare "organiska intellektuella" praktiska människor vars kunskap och expertis var nödvändig för "överföringen av idéer" inom det civila samhället. Genom att bedriva ett kulturkrig, som komplement till partiets politiska aktiviteter, skulle dessa organiska intellektuella bland allmänheten skapa de ideologiska och institutionella fundamenten för den nya samhällsordningen. Så snart den kontrahegemoniska rörelsen uppnådde en kritisk massa i sitt utmanande av de rådande uppfattningarna och värderingarna, förväntade sig Gramsci att de traditionella intellektuella skulle ansluta sig till dess framryckande styrkor. En legitimitetskris skulle sedan uppstå, som underminerade den befintliga staten. Nyckeln till seger i detta ställningskrig skulle således inte vara en politisk kollaps, vilket perioden 1919-1920 hade demonstrerat, utan snarare bildandet av "ett intellektuellt/moraliskt block" inom det civila samhället.
Denna vänsterns mer storskaliga strategi har visat sig synnerligen framgångsrik, och de dominerar idag till stor del det offentliga samtalet. Om det för vänstern är ”sunt förnuft” att avsky George Bush eller ”rasister”, så blir det snabbt ”sunt förnuft” även för andra. Detta insåg den franska Nya Högern, och de kom därför att studera hur vänstern egentligen burit sig åt för att vinna denna hegemoni. O’Meara skriver om detta:
Under slutet av 1960-talet, då GRECE:s unga grundare övergav den yttersta högerns utomparlamentariska värld till förmån för dess gramscianska kulturella strategi eller metapolitik var det med insikten att världen är ett "idéernas slagfält" och att kulturen är den mest effektiva bäraren av idéer.[17] Detta hade varit sant under Gramscis tid, då det politiska systemet hade en större auktoritet än det har i dagens samhälle. Det är, anser de, till och med mer sant idag, då en avpolitiserad stat låter politiken penetrera alla olika områden av människors vardagsliv. Som en samhällskritiker uttryckte det, "det är inte längre gendarmerna som patrullerar Frankrike, det är kulturen."[18] Genom att bedriva sin egen antiliberala version av Gramscis ställningskrig, ställer GRECE:s metapolitiska strategi in sitt sikte på tre långsiktiga målsättningar. Genom sina publikationer, konferenser och diverse offentliga åtaganden, söker de knyta an till de idéer "som inspirerar och organiserar vår tidsålder" (Madame de Staël), och integrerar det de kan från dem i sitt eget projekt. För det andra, söker de underminera den liberala ordningen genom att väcka misstro mot dess underliggande doktriner samt genom att uppmuntra traditionella europeiska idéer som ger stöd åt de identiteter och samhällen de försvarar. Slutligen aspirerar de på en kulturell hegemoni, om inte inom det civila samhället som helhet, så åtminstone inom eliten. Från begynnelsen har "högerns gramscianism" fokuserat på kulturen, som ses som en "infrastrukturell" bas för det civila samhället såväl som för staten.
Det avsnitt i O’Mearas bok som avhandlar just metapolitiken har nu översatts till svenska och finns att läsa på svenska Metapedia här: New Culture, New Right – Metapolitics
Förutom att ta upp Gramsci och metapolitiken beskriver det också den tyske filosofiske antropologen Arnold Gehlens syn på kultur och biokultur.
Om skribenten: Joakim Andersen
