Först gav vi judarna ett land. Sedan gav vi palestinierna medel att omsätta allt sitt hat och all sin förbittring i krig och våld. Ibland, rentav inte så sällan, tänker jag mig, är det visast att inte göra någonting alls, att som det heter låta världen ha sin gång. Fast det var länge sedan, långt före de många golfbollarnas tid, som vi hade politiska ledare som kunde ges epitetet vis. Världens äldsta proxykrig, där vi européer för krig mot oss själva, vilket pågått ända sedan staten Israel utropades 1948, har nu fått ännu ett utbrott av hämningslöst våld med många tusentals döda och skadade. Som vanligt är det till övervägande del civila som drabbas. De självrättfärdiga och trosvissa palestinierna angriper och de moraliskt uppmjukade och av välfärd försvagade judarna försvarar sig. Tänk att de inte såg det komma! Palestinierna har trots sitt militära underläge ett taktiskt överläge i och med att de kan anfalla när de vill, var de vill, mot vem de vill och med vilka medel som helst, t.ex. välja att slakta sjungande och dansande ungdomar på en musikfestival. För dem gäller inga regler. Judarna däremot måste av såväl känslomässiga som opinionsmässiga skäl så gott det går försöka följa krigets regler: spara civila, inte döda försvarslösa kvinnor och barn, inte avrätta krigsfångar. Och ändå kommer domen över dem att bli hårdare än över palestinierna, ty judarna är ju ”de starkare”. De dansande och sjungande ungdomarna på musikfesten då? Var deras hud starkare än kulorna från terroristernas automatvapen? Apologeterna bara hukar litet i vinden och väntan på att den värsta och till stor del konventionella upprördheten ska lägga sig innan de påbörjar sitt vanliga relativiserande och förminskande av palestiniernas illgärningar. Så vad borde Israel då göra? Vad hade ett folk som gång på gång utan slut utsätts för liknande angrepp gjort på den gamla goda öga-mot-öga tiden? Vad hade judarna på biblisk tid gjort? De hade skyfflat det krälande ormboet på Gazaremsan ut i Medelhavet och därefter fallit ned på sina knä och tackat Herren, ty Herren är stor och Herren är en, för att han ingett dem mod och styrka därtill. Vore det rätt eller vore det fel? Det är inte det frågan handlar om. Vad frågan handlar om är varför detta sker? Varför det tillåts ske gång på gång? En jubelidiot till minister lovar nu att ”varje krona av det svenska utvecklingsbiståndet ska nagelfaras” så att inga av de hundratals miljoner kronor (en halv miljard bara i fjor!) vi årligen skickar iväg ner till Palestina hamnar i fel händer. Det är så dumt att man inte tror det är sant! Biståndet borde stoppas helt och hållet och det borde ha stoppats för tiotals år sedan, ja, det borde aldrig ha funnits något bistånd till Palestina, för varenda krona hamnar i fel händer. Vi när en orm vid vår barm – och vi fortsätter att göra det för vi märker inte att den biter oss själva också. (Ja, för det som händer i det Heliga landet händer också oss i kraft av de historiska band vi har till landet, ja, för att dem de drabbar är om inte våra bröder så dock våra halvbröder; hur semitiska är egentligen de från Västeuropa härstammande judarna med sina kristna mödrar? hur semitiska var de blonda och blåögda judarna i Giorgio Bassanis Ferrara? hur semitiska är de khazariska judarnas ättlingar i Östeuropa och nu i Israel? – den som har ögon att se med han måste tvivla och tveka, för utseendet säger trots allt en del om människans härkomst, och kulturellt sett är de ju alla européer, därtill goda sådana fram till nationalsocialisternas folkmord, och ja, för att den eviga konflikten i Mellanöstern är en bräsch för den muslimska folkvandringen till Europa. Så ja, ja och ja, det är inte bara judarna som den palestinska ormen biter.) De miljarder som bidrar till den uppenbarligen konstant pågående ”humanitära uppbyggnaden” av Gaza, som ger människor där många gånger bättre existensvillkor än vad som annars vore fallet, som hjälper dem att skaffa ännu fler barn, att öka sin befolkning ännu mer, de medlen hjälper dem ju också att bli ännu fler som hatar judarna ännu mer och som är beredda att ännu ihärdigare och hänsynslösare fortsätta med sina krigshandlingar mot Israel med ännu fler ännu oheligare krigare. Snart står de så tätt på Gazaremsan att Israel inte kan avlossa en kula utan att träffa en ”civil”! Biståndsbaronerna har blod på sina händer. Om man verkligen inte fattar detta är man en politisk analfabet och borde snarast omskolas till enstavigt betplockande. Palestiniernas politiska läskunnighet är det däremot inget fel på. Och efter den dumbomen dröjer det inte länge förrän det ur gyttjan dyker upp några ”experter” som börjar spekulerar i att ryssarna måste vara inblandade i det palestinska terrorangreppet. Ja, naturligtvis, vill man utbrista: det måste ju vara ryssarnas fel, och Putins! Vem annars? Varför kom jag inte att tänka på det själv? Putin: den fräscha universalförklaringen till allt elände, nu när Trump är litet sliten och bedagad. Att det nyligen var ryssarna som reagerade snabbast och kraftfullast när det kanadensiska parlamentet i en patetisk uppvisning till stöd för skojaren och krigsmånglaren Zelenski hade den goda smaken att stående applådera en man som ingått i en ukrainsk underavdelning till SS under andra världskriget (kanske var han själv krigsförbrytare, kanske inte; han kan ju ha varit god ukrainsk patriot på fel ställe) var naturligtvis en smart rysk kamouflagemanöver, präglad av den sedvanliga ologiska ryska logiken som så ofta förmår störa ut vår egen trubbigare västerländska logik. Men nu i efterhand är det ju uppenbart att man var i full gång med att koka ihop något djävulstyg med palestinierna! (Men Iran då? Jovisst, Ryssland och Iran, naturligtvis. Tack för påminnelsen!) Och så tycker dessa dumskallar att det är vi i den egentliga politiska oppositionen som ägnar oss åt konspirationsteorier! (Man är tvungen att använda utropstecken här. Gång på gång. Men inte för att det hjälper.) Den professionelle palestinakramaren och biståndsbaronen Calle B. Schewen valsar stilfullt på i en klass för sig när han på sitt vanliga överlägsna och docerande sätt kritiserar dem som kritiserar biståndet och anser att det vore mycket förnuftigare om man istället lät honom bestämma hur det ska utformas, samtidigt som man lämpligen passade på att utöka det. ”Fy, fy, fy stygga barn! Här får ni litet mer godis så att ni inte hittar på några fler rackartyg.” Till skillnad från de andra pajasarna vet Calle B. åtminstone vad han gör, även om det han gör är motbjudande cyniskt. Jag är f.ö. alltid beredd att respektera en antisemit så länge han vet vad han är och inte hycklar om det. Man behöver inte älskar judar. (Som judarna i Israel har bråkar med varandra under de senaste åren undrar man om de inte är sin egen värsta fiende? Och inte kan de få tyst på varandra genom att peka antisemit heller.) Men man mördar inte civila, man dödar inte kvinnor och barn, man slaktar inte levnadsglada ungdomar på en fest. Det är inte krig. Det är pöbelfasoner. Av det slag som bara människor vars själsliv har ruttnat sönder är kapabla till. Och det gäller dem också som stödjer dessa massakrer och jublar över dem, på Malmös gator och annorstädes. Låt palestinierna svälta och lida tills de förstår att den ende samarit som finns att tillgå är en jude. Då kan det bli fred. Av något slag. Men tror du verkligen att judarna skulle förbinda och vårda sina palestinska kusiner även under dessa omständigheter? Det är jag övertygad om att de skulle göra. Judarna har ju trots allt tvättats och sköljts i en kristen europeisk kultur under två årtusenden. Dessutom är de ju väl medvetna om hur mycket de har att vinna på att fred råder. Annat hade det varit på biblisk tid. Då tillät också Jahve sitt folk allt.
Om skribenten: Jonas Åberg
