Det mångkulturella Sveriges kanske mest illasinnade yttring har enligt samstämmiga bedömare länge varit tidskriften Gringo. På tillkämpad förortsslang har där diverse skribenter med sina rötter i mer eller mindre uttalad medelklassmiljö ägnat sig åt sådant som att ifrågasätta svenskarnas existens som folk, att ägna sig åt språklig förorening av dessa svenskars språk, och annat som är garanterade sätt att vinna diverse gamla 68-ors och kulturkoftors gillande.
Till och från har Gringos skribenter också beretts generöst utrymme i diverse riktiga tidskrifter, även om detta gradvis blivit mer ovanligt. Detta kan möjligtvis ha berott på att gamla kulturkoftor kanske besitter både makt och pengar, men de köper inte särskilt många lösnummer. Denna positiva trend bröts dock abrupt i samband med diskussionen om Vilks ”Muhammedrondellhundar”, då Gringoredaktören Zanyar Adami återigen gavs utrymme, denna gång i Expressen.
Adami inledde sin text med den kaxiga och folkliga rubriken ”Skippa skitsnacket om yttrandefrihet”, men även om man läser hans text både fram- och baklänges blir man inte på det klara med vad han egentligen menar med detta mer konkret. Om han föreslår att yttrandefriheten ska offras i mångkulturens namn, eller något annat, får man alltså sitta och gissa.
Kärnan i Adamis text är istället en jämförelse mellan de offentliga reaktionerna på Vilks bild och på rapparen Ken Ring som för några år sedan skrek "Våldta Madeleine", "Storma slottet" och påstod att prins Carl Philip var homosexuell. Adami hävdar att det då blev en medial storm, som tvingade Ring att be om ursäkt och som innebar att hans skiva plockades bort från butikerna. ”Då var det inget snack om konstnärlig frihet”, beklagar sig Zanyar.
Problemet är dock att Zanyar inte inser att Ken Rings oblida öde var följden av att vi, och han, råkar leva i ett samhälle som både är etniskt svenskt och hjälpligt marknadsekonomiskt. Det innebär att hånar man oss etniska svenskar eller våra representanter på ett så primitivt sätt som Ring gjorde, så får det konsekvenser. När Adami vill jämföra detta med dödshoten mot Vilks blir det därför lättare bisarrt. Det var Ken Rings rättighet som konstnär att bete sig på det märkliga sätt han gjorde, men det var också skivköparnas och skivbolagens rättighet att reagera på det PR-mässiga klavertrampet. Däremot var dödshoten mot Ring mig veterligen både få, dåligt underbyggda, och oorganiserade.
Att jämföra Ring med Vilks blir därför absurt. Vilks har hotats till livet, har ett pris på sitt huvud, och man har krävt att vårt land ska ändra sina yttrandefrihetslagar. Detta är onekligen en allvarligare reaktion än att Ring har svårt att sälja sina skivor genom Åhléns. Adami talar om ”dubbla måttstockar”, men han tycks inte ens inse att det finns en kvalitativ skillnad mellan dödshot och minskad skivförsäljning.
Utöver denna oförmåga är Adamis text överfylld av klyschor som är avsedda att ge oss som européer dåligt samvete, och tycka synd om de icke-européer vi tagit emot som gäster i vårt land. Han tar upp ”kolonialism” som något som tydligen bara Europa ägnat sig åt (och förbigår diskret den kolonialism som Europas grannfolk utsatt oss för). Han påstår att hela det danska folket ”flippade ut med sina Muhammedkarikatyrer” (här är det plötsligt acceptabelt med kollektiv skuld. Muslimerna har inte ”flippat ut” som kollektiv, men danskarna gjorde det uppenbarligen enligt Adami). Avslutningsvis kommer han också med lite underförstådda hot, och påpekar att så många unga invandrarmän som idag finns i Sverige så bör de etniska svenskarna minsann tänka på att visa ”respekt” för annars kommer de bittert att få äta upp det. Det är alltså en ganska typisk Gringotext, precis som vi lärt känna och avsky dessa.
Om skribenten: Joakim Andersen
