Tito Perdue är en av vår tids mest givande författare. Han kan skriva både underhållande och allvarligt, psykologiskt och socialt inkännande. Perdue har ett genomgående historiskt perspektiv, och refererar till både Spengler och ”grekerna” i sina böcker. Han är en man av den genuina högern, och beskriver sig själv som en ”foreign policy isolationist and cultural reactionary”. Hans blogg är en lika givande bekantskap som hans böcker, med artiklar om allt från rasism och dekadens till ocker. Perdue är, bland annat, en provokatör, och det är uppfriskande att ta del av hans kombination av intelligent ikonoklasm och humor.
Perdues nya bok, The Bent Pyramid, utspelar sig i en snar framtid. Det är en framtid läsaren sannolikt känner igen sig i, vår egen tid men med olika tveksamma tendenser ytterligare dragna mot sin spets. Det handlar bland annat om obehagligheter som narcissism, fokus på ekonomi och ”arbeten”, överbefolkning, ”affirmative action, democracy, female movements” och ”too much prosperity too far prolonged”. En följd av ett sådant samhälle, postmodernt, hedonistiskt och ytligt, är att en viss sorts människor inte passar in och inte känner sig hemma. Det handlar inte minst om människor som vill tänka, i boken summeras den postmoderna, politiskt korrekta tidsandan med orden ”to think is to be blamed”. Det är en dystopi Perdue skisserar, där man både känner igen klassiska teman från Idiocracy och Spengler och Perdues omisskännliga stil och humor. Han har, trots allt, ganska roligt åt vansinnigheterna och det smittar av sig (det gör att Perdue kan vara en nyttig bekantskap för den som ser allt i svart).
I denna nära framtid har en liten grupp människor samlats i en byggnad kallad Arken. Där samlar de böcker och kunskap, studerar och vänder sig från en urspårad tidsanda. ”I want to think. I want to think and then I want to die” förklarar en aspirant sina skäl för att ha sökt sig till Arken. Det är ofta människor som varit framgångsrika i den ”yttre” världen men känt att något djupare saknats. Deras projekt finansieras av en mecenat som blivit rik på bland annat illegal vapenhandel, en mecenat med hjärtat till höger. Arken har två funktioner. Dels ska den spara kunskap och ge möjlighet för de boende att tänka. Dels är syftet revolutionär metapolitik, enligt principen att ”one good book can bring out a million troops”. Målet är inget mindre än att den brokiga skaran av forskare ska verka för ”a better world in which the theory of human equality would once and for all be put aside”. För mycket kan inte sägas om handlingen, men det är ett intressant tankeexperiment med en aktuell kärna. ”Utan Marx ingen Lenin” har Alain de Benoist uttryckt det, något motsvarande gäller även för högern. Förhoppningsvis finns det någon rik vapenhandlare som läser boken och axlar mecenatrollen.
Boken är en på samma gång lekfull och allvarlig upplevelse. Perdue skriver med samma muntra distans som vanligt, bland annat gör hans egen litteratur och förlag korta inhopp i handlingen. Det dyker upp flera kärnfulla citat som summerar både den moderna världen och mer tidlösa perspektiv (”paying the tribute owed by intelligence to courage” är en favorit), men också smått bisarra karaktärer och konversationer. Perdue för ibland tankarna till Dumskallarnas sammansvärjning, det gäller bitvis även The Bent Pyramid. Bland annat dyker det upp, för den dumezilskt bevandrade, en rolig kombination av Cocles och Scaevola. Sammantaget är det en rolig och intelligent liten bok, väl värd en närmare bekantskap för den som delar huvudpersonernas känsla av alienation i den moderna världen och en stund vill ha roligt på dess bekostnad.
Vi införskaffar boken bland annat här: Arktos
Relaterat
Tito Perdue – Lee
Poz och dekadens
Om skribenten: Joakim Andersen
