En av de roligaste och mest givande samtida amerikanska författarna är Tito Perdue. Han har jämförts med Cormac McCarthy och en tidig Faulkner, själv tycker jag att han även påminner om en mörkare och mer allvarlig John Kennedy Toole (Dumskallarnas sammansvärjning). Perdue härstammar från en lång linje av ”Alabama settlers and Confederate soldiers”, han är född i Chile men har vuxit upp i Alabama. Han beskriver sig som en ”foreign policy isolationist and cultural reactionary”.
Perdue har skrivit flera romaner, ofta mer eller mindre självbiografiska med Leland Pefley som huvudperson. En blandning av svart komedi, reaktionär kulturkritik och psykologiskt drama är romanen Lee.
Lee
The man was weak. Lee´s gaze had ten thousand books behind it.
– Perdue
Lee är en av litteraturhistoriens mer originella, och svårförglömliga, huvudpersoner. Han är drygt 70 år, och när romanen tar sin början återvänder han till den stad där han för länge sedan växte upp. Men Lee är ingen mysig gammal farbror, och heller ingen tokrolig ”bad grandpa”. Tidigt i handlingen skaffar han sig en kraftfull käpp, med vilken han avser att utöva en mycket handgriplig pedagogik i en era präglad av mänskligt förfall. Perdue bjuder på oförglömliga scener, där Lee överfaller flera av stadens invånare. Han är förtjust i att klä sig skrämmande, och att hotfullt stirra ut andra människor. Det finns här ett allvar som gör att skrattet delvis fastnar i halsen, till skillnad från Ignatius T. Reilly är Lee Pefley inte en person man gärna skulle stöta på.
– Perdue
Lee har läst tiotusen böcker, han jämför inte minst den moderna världen med den antika grekiska. Jämförelsen utfaller föga förvånande inte till den moderna människans fördel. Inte minst hatar Lee den moderna människans oförmåga att sitta still och bara vara, liksom hennes uppsyn.
He passed a youth, cynical-looking, mouth hanging open in a kind of late twentieth-century stupor – he had seen this syndrome before and now apparently it had spread to Alabama as well.
Lee förbannar den moderna världen, barnen som sitter framför TV-apparater istället för att vara ute och leka, ”musiken” som genomsyrar det mesta, de veka slavarna som pendlar mellan arbete och shopping (”a voter and sports fan” som han argt noterar, människor som arbetar när de skulle kunnat läsa). Inte minst hatar han människor som inte läser, fastän de har världslitteraturens alla skatter inom nära räckhåll. Lee är också redo att använda käppen på människor som uppenbarligen aldrig tänkt en verklig tanke under sina liv. Det lilla uns medkänsla han lyckas framtvinga i boken avser dels en bonde, dels de verkligt fattiga. Han är skeptisk till välstånd:
His own most favorite ages, certainly, had done well enough without prosperity. But not without slaves! … Lee preferred them in poverty, he had seen the conjunction of ignorance and wealth, as well as all that nightmare of the 1980´s.
Någon genomsympatisk person är inte Lee. Han är inte främmande för att överfalla ”borgerliga småhundar” och barn, han stjäl både böcker och annat, och det antyds att han i ungdomen var kommunist och fantiserade om att mörda de rika. Men dessa betydande karaktärsbrister gör att det hela inte blir ”bad grandpa” (harmlöst och roligt för stunden). Däremot är det riktigt underhållande när en svartklädd gammal man med tjocka glasögon och käpp väser till en bibliotekarie som inte vill ge honom ett lånekort att:
I´m thinking of beating the shit out of you.
Sammantaget är det alltså en mycket underhållande bok. Lee drar härjande fram genom den lilla staden som en blandning av Teratologens ”morfar”, Socker-Conny och en åldrad Nietzsche. Men boken har mer djup och komplexitet än så. Dels framstår Lee som en bitter och svartsint människa, även när vi i hög grad kan hålla med om hans domar över de människor han stöter på. De flesta torde mer eller mindre dela Lees känslor när de rör sig i det offentliga rummet eller slår på en TV. Men det är farligt att helt ge sig hän åt sådana känslor. Det framgår också gradvis att Lee läst hellre än levat. Det saknas hos honom analys av de strukturer som producerar det människomaterial Lee med full rätt avskyr, liksom det saknas all antydan till kristendomens förlåtelse. Så blir han delvis en varning, summerad i orden:
His wisdom was increasing, his hatred, too.
Intressant är också hur Perdue för in Lees relation till sin bortgångna fru i boken. För mycket ska inte ordas om detta, eller Lees funderingar kring efterlivet, men det är skickligt hanterat och ger både boken och personen Lee ett extra djup. Perdues sätt att hantera det ”övernaturliga” för tankarna till Mishimas Sea of Fertility. Det är kort sagt riktigt bra litteratur, reaktionärt och roligt utan att vara tendentiöst eller förenklat. Perdue rekommenderas varmt, och inte bara för reaktionärer som längtar tillbaka till ”1950-talets guldålder” eller det antika Grekland. Det här torde vara en bok som även vänner av Saeeterbakken, Teratologen eller Pirinen kan finna stort nöje i.
Flera av Perdues böcker finns bland annat tillgängliga här:
Arktos förlag
Relaterat
Lämna ett svar