Huset Chi

Aktuellt, Filosofi, Historia, Konservatism, Samhälle

Huset Chi stod i begrepp att angripa Chuan-yü. Jan Ch’iu och adept Lu gick för att träffa Konfucius och sade: ”Vår herre Chi står i begrepp att göra upp med Chuan-yü.”
     ”Är detta inte ert fel?” svarade Konfucius. ”För länge sedan gav de första kejsarna Chuan-yü ansvaret för gudstjäns­ten och offrandet vid Tung-meng berget. Dessutom är detta en del av vårt eget territorium. Dess härskare tjänar samma växtgudar som vi. Hur kan Chi fundera på att anfalla dem?”
     ”Det är vår herres önskan,” svarade Jan Ch’iu, ”inte vår.”
     ”Chou-Jen hade ett talesätt: De kapabla förenar sina krafter, de oförmögna kliver åt sidan. Vad är det för nytta med rådgivare som inte stöttar sin herre när han snubblar och hjälper honom när han har fallit? Dessutom är det du säger fel. Är det ingens fel när tigrar och vilda tjurar flyr från sina burar eller när smycken av pärlemor och jade kros­sas medan de ligger kvar i sitt skrin?”
     ”Men Chuan-yü har vuxit sig mycket starkt,” sade Jan Ch’iu, ”och det ligger så nära vår egen huvudstad. Om man inte tar itu med det nu kommer det att plåga Chis ättlingar i långa tider.”
     ”Den ädelsinnade står inte ut med att folk slingrar sig istället för att säga vad de vill,” invände Konfucius. ”Detta är vad jag har lärt: länders ledare och ädla hus bekymrar sig inte över om folket är fåtaligt, de bekymrar sig över rättvisa la­gar, och de bekymrar sig inte över om folket lever i fattigdom, de bekymrar sig över att det ska få leva i fred. Om lagarna är rättvisa då finns det ingen fattigdom. Om det råder harmoni då är det ingen brist på folk. Och om det råder fred då blir det inga uppror.”
     ”Om en härskare är sådan och folk i främmande länder likväl inte vänder sig till honom, då fortsätter han med upp­höjt lugn att handla i enlighet med Ritualens krav för att dra dem till sig. Och när han väl har dragit dem till sig erbju­der han dem fred.”
     ”Ni båda är denne mans främsta rådgivare. Folk i främmande land har inte vänt sig till honom, men ni har inte vi­sat honom hur han ska göra för att locka dem till sig. Och landet faller i ruiner, men ni har inte visat honom hur man vårdar det. Istället ägnar ni er åt att göra upp planer på att dra i krig mot ert eget land! Om ni vill veta vad som kom­mer att plåga ättlingarna till Chi så ska ni inte söka efter det i Chuan-yü. Sök efter det i er egen härskares palats istäl­let.”

(Översatt efter David Hinton, Analects, XVI:1.)

En grundläggande övertygelse hos konservatismen är att det finns en mänsklig natur. (Ja, detta är väl den grundläggande övertygelsen hos konservatismen?) Av detta följer att människan är densamma ge­nom historien. Och av detta följer att vi kan lära av historien. Om människan är densamma, då är också de problem hon ställs inför desamma. Då är hennes sätt att försöka lösa dessa problem desamma. Och då kan vi lära oss något av dessa försök. Redan de jämförelsevis få saker vi vet om historien, de frag­ment som har bevarats till oss, bekräftar konservatismen människosyn. Vore materialet större skulle vi troligen få vår uppfattning bekräftad på nya sätt och i större detalj. Att historien bekräftar konservatis­men människosyn är en orsak till modernismens kluvna och negativa reaktioner inför den.

Konfucius levde och verkade i det antika Kina för runt 2 500 år sedan. Det var en kulturell övergångs­period som präglades av oro och splittring. I uppteckningarna av hans samtal med sina lärjungar och med rådsökande ämbetsmän får man en livfull och sammansatt bild av hans person. Konfucius är ovan­ligt temperamentsfull för att vara en österländsk vishetslärare, han är skarpsynt, verklighetsanknuten och saknar varken självdistans eller humor, men under ytan märker hans besvikelse över att inte ha kun­nat spela en större politisk roll. Det han säger och det som sägs i hans namn är fortfarande tänkvärt, ofta djupt tänkvärt, lärorikt och praktiskt. I The Four Chinese Classics sammanfattar sinologen Da­vid Hinton Konfucius samhällsfilosofi så här: ”It recognized society as a structure of human relations­hips, and spoke of those relationships as a system of ’ritual’ that people enact in their daily lives, thus infusing the secular with sacred dimensions. The spoken realm of Confucius’ teachings is occupied with the practical issues of how society works as a selfless weave of caring relationships; and in the unspoken realm, that ritual weave is extended into the vast primal ecology of a self-regenerating and harmonius cosmos. This body of thought, still remarkably current and even innovative, survives here in the Analects, a collection of aphoristic sayings that has had a deeper inpact on more people’s lives over a longer period of time than any other book in human history.”

Ju mer jag läser av och om Konfucius desto tydligare blir det för mig att jag mig själv ovetandes är nå­gon slags konfucian! Det är en upptäckt som både förvånar och roar mig. Det är också ännu ett litet be­lägg för det bestående värdet och allmängiltigheten hos Konfucius läror – och för riktigheten i konser­vatismens människosyn. Något jag särskilt fäster mig vid är den stora vikt Konfucius lägger vid poesi och musik. Konfucius både spelade och komponerade musik och det lär ha varit han som sammanställ­de den allra första antologin med kinesiska dikter: Sångernas bok. Poesin är genom sin förening av för­nuft och känsla en väg till en djupare förståelse av livet, och musiken är ett sätt att få en direktare kon­takt med den kosmiska harmonin än vad som är möjligt genom språket.

Stycket om huset Chis politiska manövrer är som en liten novell som speglar en hel värld. I den världen kan vi se oss själva speglas.

Två höga ämbetsmän besöker i ett nationellt krisläge sin gamle mästare Konfucius. Vad vill de? Få goda råd om hur de ska handla, tänker man spontant. Men det framkommer snart att de redan har bestämt sig för vad de ska göra: ingenting! De tänker lyda sin herre utan invändningar, trots att det är uppenbart att de är tveksamma till hans val av handlingssätt. Vad de vill är kanske att mästaren ska undanröja deras tvivel och säga att deras herre trots allt har fattat rätt beslut, fast det troligaste är väl att de hoppas att han ska återställa deras självrespekt genom att förklara att inga råd och invändningar ändå hade hjälpt. Att de inbillar sig att en person med så stark integritet som Konfucius ska bistå dem i detta självupptag­na terapeutiska arbete vittnar om i vilken pressad situation de befinner sig. Den fege och handlingsoför­mögne tjänstemannen som inte vågar säga emot sin chef, som tänker mer på sin egen ställning än på sina plikter och som så långt möjligt vill undandra sig allt ansvar är en lika bekant som beklämmande fi­gur. Han var tydligen vanlig redan i de allra första ämbetsverken och byråkratierna! Till Jan Ch’ius och adept Lus försvar får väl ändå sägas att tjänstemän på deras tid faktiskt riskerade att förlora huvudet och inte bara lön och pensionsförmåner om de begick något allvarligare misstag. I vissa nutida demo­kratiska stater riskerar en inkompetent eller korrumperad tjänsteman inte ens sin inkomst. Om han skyddar sina vänner i det statsbärande partiet mot folkets missnöje genom att ta på sig skulden för nå­got missförhållande eller någon skandal kan han rentav bli belönad.

Det mäktiga huset Chi har problem. Staten fungerar uppenbarligen inte tillfredsställande. För stora ut­gifter och för små inkomster kanske? Det är ju det återkommande problemet för statliga organisationer genom historien. De växer av sig själva, och om inte samhället växer i samma takt kommer de att tynga allt mer på det. Den enkla lösningen med höjda skatter leder till ökat folkligt missnöje och till att allt fler försöker undandra sig pålagorna. Staten tvingas följaktligen att skärpa kontrollen och använda mer tvång för att få in skatterna, vilket i sin tur leder till att dess kostnader ökar och intäkterna minskar. Det ligger i sakens natur att en stat har svårt att hantera problem som har sitt upphov hos staten själv. Huset Chis lösning på sina problem är lika gammal som staten själv: att utnyttja eller om nödvändigt konstrue­ra ett yttre hot. Den självständiga regionen Chuan-yü har legat där den ligger så länge man kan minnas. Plötsligt är den ett problem som genast måste åtgärdas. Kanske förhåller det sig så att Chuan-yü är framgångsrikare och mer välskött än Chi? Det heter ju att Chuan-yü har vuxit sig mycket starkt. Kanske har dess furste praktfullare hästar och finare vagnar? Kanske är folket i Chuan-yü mer tillfreds med sin härskare än folket i Chi? En aggressiv utrikespolitik och ett alarmerande om ”påverkansoperationer” från föregivet hotfulla grannar är fortfarande populära sätt för staten att avleda uppmärksamheten från inrikespolitiska svårigheter.

Ett särskilt intressant avsnitt är det där Konfucius demonstrerar sina djupgående insikter i praktisk poli­tik. Det säger sig självt att en god ledare och goda rådgivare måste känna de verkliga orsakerna till väl­stånd och missförhållanden. Problemet är bara att dessa orsaker sällan är det första man får syn på eller det som det upplevs som angelägnast och mest lockande att göra något åt. Om man väljer att åtgärda vad som i själva verket är sekundära orsaker kan svårigheterna istället komma att fördjupas. Det är inte fattigdomen och bristen på arbetskraft som är det verkliga problemet utan det som orsakar fattigdomen och bristen på arbetskraft: orättvisa lagar och en korrumperad byråkrati. Att bara dela ut mer resurser hjälper därför inte. Och hur mycket lättare är det inte att hetsa mot ”dom rika” än att underlätta för in­vånarna att själva förkovra sig. Komplexiteten hos samhällsproblemen ställer stora krav på politiska le­dare och rådgivare. De måste ha omfattande praktiska erfarenheter och ett skarpt förnuft och de måste ha den respekterade lärarens auktoritet och förmåga att förklara varför man måste arbeta med indirekta och långsiktigt verkande medel för att nå det eftersträvade målet. Att förklara detta för folket i en de­mokrati är förmodligen ännu svårare än att förklara det för en självupptagen furste i en aristokrati.

Konfucius kritik mot Jan Ch’iu och adept Lu är överraskande hård, men riktig. De båda ämbetsmän­nen har en hög ställning men har inte agerat på det sätt som kan krävas av dem. De har genom sin långa försumlighet och sitt bristande mod själva försatt sig i den situation de nu befinner sig i. Det rör sig inte om något enstaka fel utan om en lång rad av misstag, och deras ansvar för sin herres riskabla politik är därför stort. Men Konfucius kommer inte enbart med kritik utan försöker också med konkre­ta råd att hjälpa ämbetsmännen att undvika en olycka. Stå enade mot er herre, säger han. Underförstått: han kan inte hugga huvudet av alla sina tjänstemän. Tag i ödmjukhet på er ansvaret för att herren av Chi inte har haft integritet nog att följa Vägen och förklara för honom att han kan uppnå det han vill om han följer den. Med tanke på de båda ämbetsmännens svaga uppträdande är det tveksamt om de är kapabla att följa sin mästares råd.

Konfucius slutomdöme rymmer en allmängiltig sanning: en stats problem finns alltid, eller så gott som alltid, inom dess egna gränser. Mer bestämt hos den egna statsledningen. Detta är sällan ett opportunt påpekande. Den som vågar säga det blir ofta beskylld för bristande lojalitet och patriotism av anhängar­na till den statsledning som uppenbarligen bryr sig mer om sin egen makt och bekvämlighet än om lan­dets och folkets välgång.

Konfucius tro på Ritualens eller m.a.o. det socialt ansvarsfulla och omtänksamma handlandets samhälls­omvandlande kraft gör honom inte till någon naiv idealist eller utopist. Konfucius har inga illusioner om svårigheterna få människor att kontrollera sin kortsiktiga egoism och sätta helhetens intressen fram­för sina egna, trots att det borde vara ganska lätt för dem att se att det på sikt kommer att gynna dem själva. Konfucius betonar tvärtom att det fullkomliga uppfyllandet av Ritualens alla krav är så svårt och kräver en så hög grad av upplysning att han inte känner någon som har lyckats med det. Han anser sig inte själv kapabel att klara det. Det finns emellertid enligt Konfucius synsätt inte något fungerande al­ternativ till ett liv i enlighet med Ritualen. Det mänskliga samhället är en del av naturen eller kosmos och den kosmiska ordningen tar i människans värld formen av ett ritualenligt handlande. Samhället kan därför bara förbättras och stabiliseras om människorna accepterar den naturgivna samhällsordningen och förstår att de måste uppfylla de konkreta plikter som är förbundna med de positioner de intar i den. En central roll spelar här den lydnad och respekt som en individ ska visa mot dem som intar en högre position i samhällsordningen. Detta förklarar den tonvikt som Konfucius lägger vid att ledarna måste föregå med gott exempel och vara de första att försöka uppfylla Ritualens krav.

Är dagens Kina en god lärjunge till Konfucius? Knappast! Det finns människor i det kommunistiska Kina som är så hänsynslösa i sin materiella vinningslystnad att spekulationerna om att personal på ett laboratorium i Wuhan ska ha sålt virussmittade försöksdjur på marknaden i staden mycket väl kan vara sanna. Har Kina någonsin varit en god lärjunge till Konfucius? Nej, inte direkt. Men då måste man samtidigt komma ihåg att det inte finns någon nu levande civilisation som har en längre sammanhäng­ande historia än Kina. Trots många svåra politiska olyckor och stora sociala omvälvningar har man be­varat sitt kulturella arv och sin identitet. Även om konfucianismens sociala ideal aldrig har förverkligats fullt ut så har denna tankeströmning spelat en viktig sammanhållande roll i Kinas historia. Hur kristna har Europas kristna stater varit? Ändå har kristendomen på många olika plan bidragit till att hålla sam­man Europa och de enskilda europeiska staterna. Regler och synsätt kan intressant nog styra hela kultu­rer trots att de flesta för det mesta inte rättar sig efter dem och många inte ens är klart medvetna om dem.

Kanske är den västerländska vetenskapen och tekniken och det socialistiskt-materialistiska tänkandet den största utmaningen och det största hotet hittills mot kinesisk kultur? Den kinesiska statsledningens till synes oproblematiska inställning till allt som kortsiktigt stärker den kinesiska staten i förhållande till omvärlden är en oroande omständighet. Var finns de modiga ämbetsmän som vågar ifrågasätta Kinas aggressiva expansionism? Var finns den konfucianske mästare som kan förklara för partifurstarna att den sociala väven måste harmoniera med den kosmiska för att inte samhället ska trasas sönder?