Miljöpartiet uppstod likt sina europeiska syskonpartier ur en bredare civilisationskritisk rörelse, inledningsvis var det inte ens säkert att det skulle bli vänsterpartier. Men mer konservativt sinnade naturvänners tolerans i kombination med en specifik ”vänster”-typs utpräglade intolerans gjorde att det i de flesta partier blev de senare som tog över. I flera länder var det till socialdemokratin eller de gröna, snarare än kommunistpartierna, som gamla vänsterradikaler sökte sig när det var dags att tänka på försörjningen och maximera genomslaget. Vilket i sin tur gjort att miljöpartierna haft svårt att attrahera väljare på landsbygden och blivit partier för urban, på samma gång godhetssignalerande och intolerant, medelklass.
Grunden var därför tidigt lagd för en infantil och ansvarslös hantering av den moderna folkvandringen och folkutbytet från dessa partiers sida. Många har fått intrycket att de i valet mellan miljön och massiv invandring kommer välja det senare. På längre sikt är detta uppenbart, miljön mår inte bra av att de högkonsumerande länderna får fler invånare. Egentligen är heller inte massförflyttningar av människor från en kultur till en annan kulturs storstadsområden förenlig med vare sig det bioregionalistiska perspektivet eller med immateriella värden som lycka, tillit och lugn och ro. Den kortsiktighet som den tidiga miljörörelsen vände sig mot breder nu ut sig även i miljöpartierna.
Hummelsbüttel
Sällan blir dock valet så tydligt som i tyska Hummelsbüttel. Hamburg styrs av en rödgrön koalitionsregering, i staden finns ett skyddat grönområde i stadsdelen Hummelsbüttel. Hummelsbüttels feldmark är dessutom en kalluftskorridor, som tillför frisk och ren luft. Det är sedan tidigare bestämt att i denna feldmark ska inte bostäder byggas.
Men i samband med den pågående folkvandringen har de röd-gröna bestämt sig för att frångå detta. Bostäder för migranter ska byggas i naturområdet, och betydligt fler än vad som först sagts. Mot detta har miljöorganisationer som Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland och Naturschutzbund Deutschland riktat kritik. De gröna har bemött denna med att den stora mängden flyktingar gjort att läget förändrats.
Vi ser här alltså hur man från de såkallat grönas sida dels prioriterar mellan migration och miljö, dels löser ett kortsiktigt problem genom att inkräkta på det långsiktiga. I grunden är detta en följd av dålig metapolitik, en oförmåga att tänka långsiktigt och värja sig mot påverkan från den moderna världens liberala axiom och sensibiliteter. Det handlar också om en oförmåga att skydda sig mot entrism och övertagande från människor som aldrig var gröna annat än i andra eller tredje hand.
Om de såkallade miljöpartierna idag är bortom räddning får framtiden utvisa. För oss i den bredare miljö som beskriver sig som allt från höger till traditionalistisk innebär detta en möjlighet och en utmaning. Vår idétradition är den ursprungliga gröna och civilisationskritiska miljön, med namn som Klages och Friedrich Jünger. Vår gröna kärna är dessutom mer konsekvent och djupgående än den rödgröna kompromiss med den moderna världens sentiment som kännetecknar många ”miljöpartister”. Heinrich von Leo såg konservatismens kärna som skyddet av det ”gudagivna, verkliga livet, i dess av inre krafter styrda utveckling”. Det levande inkluderade för en Klages även lokala kulturer. Kanske är det detta mer organiska och tidlösa synsätt som skiljer oss från de liberalt anfrätta ”miljöpartierna”.
Värnandet om det levande bör vara en central del av varje systemkritik, noteras kan att de anti-materialistiska sentiment som präglade tidig miljörörelse också lämnats vind för våg av de, i dubbel mening, moderna ”gröna”.
Vidare läsning
Tankar kring Torekull och behovet av ett miljöparti
Hamburger Abendblatt – Heftiger Streit um Bau von Flüchtlingsunterkünften
Idag tycks det svenska Miljöpartiet också vara sällsynt öppet för entrism från islamister och erdoganister, om detta läser vi här:
Mohamed Omar – Frågor till miljöpartisten Yasri Khan
Om skribenten: Joakim Andersen
