Hans-Jürgen Syberberg är en tysk regissör, känd bland annat för filmer om Ludwig II av Bayern och Hitler, och tolkningar av Wagners Parsifal och Kleists Markisinnan von O. Hans Parsifal har en suggestiv, närmast fantasyaktig stämning. Syberbergs filmer har hyllats av bland annat Susan Sontag, men han har också skapat kontrovers. Detta inte minst efter boken Vom Unglück und Glück der Kunst in Deutschland nach dem letzten Kriege, utgiven 1990 och nu översatt till engelska som On the Fortunes and Misfortunes of Art in Post-War Germany. Det är en värdefull studie av både konstens och tyskarnas öden i Tyskland efter 1945.
Tyskland och år noll
There is no constitutional patriotism. The patria is there where the graves of the fathers are. The constitution as the land.
– Syberberg
I boken beskriver Syberberg den tyska konstens kris efter 1945, det är samtidigt djupgående kultur- och samhällskritik. Tyskarna kopplades av segrarmakterna till Hitler och till kollektiv skuld på ett sätt som inget annat folk, större delen av deras historia och kultur demoniserades som ansvarigt för Hitler. Det sägs att man ska undvika generaliseringar och kollektiv skuld, men här var generaliseringen absolut och skulden likaså. Preussen beskylldes för militarism och utplånades, den tyska idealismen knöts till Hitlers projekt kring massa och konst, och marginaliserades och misstänkliggjordes likaså. Det tyska folket utsattes först för ett massivt trauma, genom förlusten av människors hembygder i öst, övergrepp, mord och flykt, och därefter en ”omskolning” som bland annat utgick från att deras historia var kriminell och att det upplevda traumat både var ”rätt åt dem” och något som man framöver inte skulle tala om. Inget liknande drabbade något annat folk under 1900-talet, ryssarna ses exempelvis inte som skyldiga till Stalin, japansk kultur eller shinto inte som orsak till illdåden i Nanking. Syberberg menar att detta är något abnormt, något som har patologiska konsekvenser.
Allt som kunde förknippas med Hitler sågs som suspekt, och skulle ersättas av sin motsats (i varje fall inom konst och kultur, inte vad gäller ekonomi och massamhälle). Syberberg talar därför om ”timme noll” för att beskriva den nya situationen, ett Tyskland som måst bryta med sin historia. Detta är intressant även för oss svenskar, för det är ett prejudikat för det som sedan även vi utsatts för. Syberberg talar här om tre tabun efter 1945. Det första rör det sköna i konsten. Detta knöts till Hitlers estetiskt-politiska projekt, och skulle nu vändas i sin motsats. Istället skulle hjältar parodieras, det fula och det låga framhävas. När vi ser ”menskonst” i det offentliga rummet påminns vi om att Syberberg här är något på spåren. Det sköna ses idag som suspekt, därför har vi ett fult samhälle. Det andra tabut rör poesin. Entusiasm och poesi förlöjligades framgent, något Syberberg menar omöjliggör konstens uppgift att ge katarsis. Idag läses i princip inte poesi annat än av litterära subkulturer, samhället har på så vis förlorat en dimension. Det tredje tabut rör det lantliga, kopplingen till rötter och natur. I Tredje Riket hade man talat om ”blod och jord”, Syberberg påminner oss om att bortom politiseringen är det en värdefull del av att vara människa att ha rötter och Heimat. Det är också genom landsbygd och hembygd vi knyts till naturen. ”Through the model of rural culture, a world shone in which man is not the main thing” uttrycker Syberberg detta.
Överhuvudtaget finns det en stark aspekt av omtanke om djur och natur i Syberbergs samhälls- och kulturkritik. Den moderna världen utsätter det levande för illdåd, tränger undan djur och växter och ersätter dem med plast och asfalt. Samtidigt förfrämligas människan från naturen. Konsten har enligt Syberberg en intim relation till naturen, men i det livlösa moderna samhället får vi istället en ”konst” som är ”anti-natur”. Det är en fruktbar kulturkritik, tillämpbar även i Sverige, som han här utvecklar.
Preussen som Europas ryggrad och själ
DDR-FRG, Workers’ and Farmers’ State, Progress, Socialism, Capitalism.
Or:
Homeland, Empire, Nation, Provinces, _Germany, Nature, Art.
– Syberberg
Det fanns i Tredje Riket ofta en latent konflikt mellan det preussiska och den ursprungligen österrikiske ledaren, en konflikt som ibland blev manifest. Efter kriget beskylldes dock Preussen för att vara bärare av en militaristisk tradition, och landet utplånades både från karta och ur minne. Miljontals tyskar fick fly från sina hem. Syberberg skildrar detta som ett oförlöst trauma, och menar att det är konstens uppgift att behandla det. Detta gäller även hans syn på Förintelsen, den måste behandlas i konsten snarare än cementeras i en kollektiv, permanent skuld. Det förra kan vara smärtsamt men det är nödvändigt. Konsten har alltså för Syberberg en central och mycket viktig uppgift.
Syberbergs tankar om Preussen är oavsett värdefulla. Han menar att Preussen var Europas ryggrad, inte bara geopolitiskt (här för han tankarna till Alexander Dugin och Jordis von Lohausen). Efter Preussens undergång har Europas symboliska centra eller hjärtan istället flyttat till USA och Israel. Preussen är idag det land som bara finns potentiellt, i minnet. Men det förknippas hos Syberberg med det verkligt tyska, med en kultur- och idéhistorisk tradition som artificiellt bröts ”timme noll”. Ska tyskarna bli ett normalt folk igen måste de återknyta till den tradition och kollektiva tankeprocess som avbröts. De måste hantera Hitlerfenomenet, något Syberberg själv försökt göra i sina filmer, men de måste också kunna gå bortom Hitler. Det finns exempelvis uppenbara kopplingar mellan Hitler och den tyska idealismen, men Hitler är inte den enda möjliga tolkningen. Tyskland är på många sätt en egen civilisation, ett eget sätt att uppleva världen, det kan inte reduceras till en persons tolkning av det.
Invävt i Syberbergs studie av tysk konst efter kriget finns rika referenser till tysk idealism och tysk romantik, från Kleist, Goethe, Hölderlin och Schelling till senare storheter som Heidegger, Beuys och Bernhard. Det är ett annat sätt att uppleva världen, konsten och historien än det idag rådande konsumtionssamhällets. Samtidigt konstaterar Syberberg att tyskarna är ett skogsfolk, det finns en koppling mellan skogarna och tyskarna. Detta gäller även oss svenskar, även vi har en preussisk sida (om än här ibland kallad karolinsk). Tyskarna måste hitta tillbaka till sig själva, både för sin egen och andras skull. Detsamma gäller de just nu synnerligen vilsna svenskarna.
Sammantaget är Syberbergs bok alltså en skattkammare av tankar och insikter, med ett perspektiv som tar konsten, människan och naturen på djupaste allvar. Många av dess teman kan bara beröras flyktigt i en recension, Syberbergs tillintetgörande beskrivning av den samtida ”konsten” och konsumtionssamhället är exempelvis mycket givande. Hans tankar kring östblockets fall och Östeuropas potential att undvika Västtysklands öde är också givande. Detsamma gäller hans tankar kring hur minoriteter i en demokrati kan dominera majoriteten, aktuellt vad gäller vår ”åsiktskorridor”. Syberberg rekommenderas kort sagt varmt.
Om skribenten: Joakim Andersen
