Bland de intellektuellt mest framstående utmaningarna mot den liberala världsbilden återfinns den Nya Högern. Den kanske bästa introduktionen till denna idéströmning är Michael O’Mearas bok New Culture, New Right, som därför bör läsas av alla som ser liberalism, mångkulturalism och marxism som suspekta ideologier.

I kapitlet Twilight of the gods tar O’Meara upp en av de sidor som skiljer den tidiga Nya Högern från de flesta andra anti-liberala rörelser. De var nämligen hedningar och relativt anti-kristna. Med tiden har detta blivit ett mindre framträdande kännetecken hos dem, då många kristna tänkare också kommit att höra till kretsen kring Nya Högern (inledningsvis främst katoliker, men numera även ortodoxa). O’Meara ser också själv den direkt anti-kristna tendensen som överdriven, förankrad i bristande historiska kunskaper, och skadlig. Som traditionalist delar jag O’Mearas inställning, vilket innebär att jag ser mer likheter mellan hedendom, kristendom, och rentav islam och judendom, än mellan någon av dem och liberalismen. Den avgörande skillnaden går mellan de olika traditionerna på den ena sidan och den moderna världsbilden på den andra (liberalism och socialism). Detta leder i sin tur till att det blir aningen svårt att återge de rent anti-kristna styckena i kapitlet Twilight of the gods, då en sund hedendom snarare bär fokusera på att utveckla sitt eget positiva innehåll än att angripa kristna (eller för den delen judar och afrikanska stamfolk). Men det finns ändå flera värdefulla resonemang i kapitlet, som förtjänar att återges.

O’Meara inleder med att påpeka att hela den Nya Högerns identitära projekt ytterst bygger på Heideggers gamla insikt, att när man vägrar att vara sig själv så leder det till både existentiella och civilisatoriska problem. För Heidegger kallas detta autenticitet, och dagens Europa vägrar att vara autentiskt, och söker istället utplåna sig självt. Att söka sina rötter blir då ett sätt att uppnå autenticitet, att vara sann mot den man är. Den Nya Högern koncentrerar sig här på Europas hedniska arv, men detta arv har på många sätt levt kvar även i dess olika kristna kyrkor, så deras studier kan vara av intresse också för kristna (O’Meara menar att katolicismen utvecklades till att bli en germansk folkreligion, och Evola är inne på liknande tankar vad gäller den medeltida kristenheten. Vad gäller protestantismen delar dock den Nya Högern och Evola en djup skepsis).

Den Nya Högerns hedendom
O’Meara skriver att den Nya Högern sällan verkar för att återuppliva en bokstavlig tro på de gamla hednagudarna eller umgås med new agehedningar, wiccaner och liknande. Istället handlar det mer om en filosofisk kamp, där man verkar för att återuppväcka den traditionella europeiska världsbilden; dess syn på kosmos, dess historiesyn, dess betoning av den etniska och sociala gemenskapen, dess etiska och heroiska ideal. Det är alltså innehållet snarare än formerna man vill återfinna. Bland annat vänder man sig mot den moderna dualismen, där allt antingen måste ses som absolut gott eller absolut ont. Man vänder sig också mot den moderna tendensen att se den materiella världen som värdelös, och påpekar att för forna tiders hedningar var världen levande och det gudomliga fanns även i naturen, i djuren, och så vidare (ett synsätt man som traditionalist även hittar i bland annat kristendom och islam). Den Nya Högern menar också att i den hedniska världsbilden fanns det ett inslag av heroisk nihilism, genom att mening i världen var något man skapade själv. Sist men inte minst så påpekar man också att den sociala gemenskapen stod i centrum i dessa hedniska traditioner (något som naturligtvis också kan sägas om bland annat katolicism och islam när de fungerar som folktraditioner/-religioner).

Myten
O’Meara övergår därefter till att ta upp den Nya Högerns betoning av mytens betydelse. De menar att myten är bärare av en kunskap och en sanning som är annorlunda än vetenskapens sanningar, annorlunda men inte sämre. Mytens funktion är att ge människor och samhällen förebilder och modeller för meningsfullt handlande. O’Meara skriver:

…it’s principal function has always been to supply models of meaningful behavior for the present. The ”beginnings” it allegorically recounts accordingly designate how the chaos inherent in the world became the cosmos of a specific cultural tradition, and thus what this order requires to sustain itself.

Detta innebär att det är ganska ointressant om myter är ”sanna”, alltså om Herakles verkligen levat eller om spartanerna verkligen var så orädda som det sägs. Det som är intressant är istället att de fungerar som förebilder, att de är berättelser som beskriver allt ett folk är, och vad det kan vara. De beskriver ett visst folks innersta väsen, och kan uttryckas på olika sätt i olika historiska situationer. Så länge ett folk är vitalt och kreativt kan det återvända till sina myter och finna mening i nutiden från dem.

Traditioner
Den Nya Högerns identitärer ser etniska grupper/folk som levande organismer. Och levande organismer kan dö. Deras försvar mot detta är dels deras myter, men också deras traditioner.

Like the larger culture, of which they are an integral part, traditions embody the habits and beliefs of the people who uphold them. They are thus part of a living presence – and not simply vestiges of the past. And because they arise organically, as experience, habit and value unconsciously shape what are culturally acceptable and individually satisfying modes of behavior, no amount of reason or theoretical modelling can substitute for them. As such, traditions arise and are sustained by a vitality distinct to those who hold them.

Den Nya Högern inser att ett folk behöver myter och traditioner för att ge mening åt sina medlemmars liv och handlingar, och att vi idag håller på att förlora dessa meningskapande traditioner i snabb takt. Ett folk utan myter och traditioner är inget folk, utan en ansamling atomiserade och rotlösa individer vars liv ges kortvariga inslag av mening av reklam och konsumtion. Benoist och hans kompanjoner har därför ägnat mycket tid åt att studera och beskriva europeiska traditioner, såsom vilka namn man döper nya små européer med, och vad dessa namn betyder. Benoist och Pierre Vial har skrivit en bok om hur döden hanterats av Europas folk, hur de sörjt och hur de tänkt kring den. Det mest omfattande resultatet av dessa studier har samlats i boken Les traditions d’Europe, där man studerat olika europeiska traditioner och seder. Dessa studier har dels ansetts viktiga för att hjälpa de europeiska folken att återfinna sin autenticitet, dels för att man kan se hur många seder och traditioner våra folk delar.

De tidigare inläggen om O’Mearas bok återfinns listade här:

Den Nya Högern och det kvantitativas tyranni

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.