Marcuses mest användbara begrepp, den endimensionella människan, påminner oss om hur den moderna människan förlorat förmågan att uppfatta värdefulla dimensioner av verkligheten. Oavsett om vi som Marcuse och Scruton talar om den estetiska dimensionen, i likhet med Kaila om djupdimensionen eller som Lecouteux om vår oförmåga att uppfatta husandarna är detta ett återkommande tema i kulturkritik. En dimension som hotar att gå förlorad är den poetiska.
Det är inte många decennier sedan poeten ansågs ha en värdefull roll att spela, ”it is they, who utter wisdom from the central deep, and, listening to the inner flow of things, speak to the age out of eternity” för att citera James Russel Lowell. Våra egna diktare, som Ekelöf, Hermelin, Ekelund och Martinson är goda exempel på hur djupdimension och civilisationskritik kunnat föras vidare av poeter efter att religionen mist sin självklara plats som samhällets själ. De påminner oss om Ezra Pounds beskrivning av konstnärerna som ”the antennae of the race”, värd att nämna är även hans insikt att ”poetry begins to atrophy when it gets too far from music”. Poesi bör läsas högt, för inte så länge sedan var det vanligt att män ägnade sig åt det i grupp. Från den eran finner vi också exempel på poet-präster som sydstataren Abram Joseph Ryan och diktare som Howard och Kipling. De antyder att förlusten av den thumotiska och den andliga dimensionen gjort poesin fattigare.
Den poetiska dimensionen håller stilla på att försvinna från vårt samhälle. En studie visade att 2012 hade 6,7% av de tillfrågade amerikanerna läst poesi minst en gång det senaste året, 1992 var siffran 17%. Som konstform var poesin mindre populär än jazz, marginellt mer populär än opera. Något går förlorat i processen.
Det finns flera faktorer som kan förklara förlusten av den poetiska dimensionen. Christopher Clausen tar i The Decline of Anglo-American Poetry upp både den klassiska bildningens marginalisering, modernismens inflytande och språkskepsisen. Modernistiska poeter som Pound och Eliot bröt delvis med poesins äldre traditioner, var samtidigt innovatörer och traditionalister. Scruton såg deras ansats som ett nödvändigt försök att föra vidare äldre traditioner i en ny situation, men Clausen menar att deras arv har lett till att poesin inte faller den potentiella publiken i smaken. Istället för att göra världen mer begriplig, med ett språk som är igenkännbart som poesi, skriver Clausen att ”they have largely abandoned heightened language and artificial meters in favor of everyday words and prose rhythms.” Till detta kommer att språket blivit ett verktyg att manipulera, vilket gjort publiken mer svårtillgänglig när äldre symboler används. Clausen skriver här om ”a culture-wide commercialized sentimentality” och ”the total conquest of public discourse by institutions whose sole interest in it was as a medium of manipulation”. Ord och bilder som berörde en äldre publik har nu exploaterats av både politiker och reklammakare, jämför Scrutons kitsch. Resultatet är den Sprachskepsis som bland annat von Hoffmansthal och Wittgenstein tidigt uttryckte.
Något Clausen däremot inte tar upp är det demografiska materialets förändring. Oavsett om man främst utgår från IQ-studier eller effekten av social teknologi kan detta vara bidragande. Den disciplinerade uppmärksamhet som Kant såg som förutsättningen för demokratin undermineras av ”lättja och feghet”. Förmågan att ta del av ”wisdom from the central deep” likaså. I kulturindustrins lättillgängliga era finns inget utrymme för den poetiska dimensionen, även om Clausen låter ana att det inte nödvändigtvis behöver vara så om den återknyter bandet med sina egna rötter. En sådan poesi skulle vara maskulin, belysa verkligheten och livet på ett inspirerande sätt, och utgå från traditionella former. En kombination av inspiration från både Howard och Pound vore exempelvis intressant.
Om skribenten: Joakim Andersen
