Uti vår hage

Bildkonst, Kultur, Recensioner, Rekommenderat

Den svenska tecknade serien har i sina bästa stunder länge varit en både underhållande och givande inblick i vår samtid. För en herrans massa år sedan jämförde jag Martin Kellermans Rocky med den svenska generationsromanen, även Arne Anka och Socker-Conny förenade underhållande arketypers äventyr med träffsäkra skildringar av samhälle och tidsanda. Pirinen har aldrig upprepat sin triumf med den ursvenska bärsärk/naturkraft som Conny var (”jag behöver inga pengar för jag är så hård”), något som politisk korrekthet tycks bära skulden till. Pirinens efterord till det stora Socker-Connyalbumet antyder i varje fall att så är fallet, med sitt avståndstagande från den rolige homosexuelle statisten (”likör både före och efter”) som en ”stereotyp”, kopplingen Conny/SD et cetera. Även Arne Anka har delvis förlorat sin aktualitet, främst för att det blivit så politiskt.

Idag är det främst Herman Hedning och Uti vår hage jag läser, båda från 1980-talet och ständigt skickligare tecknade. Den förra är en med rätta kultförklarad serie med metafysiska inslag, anarkisk attityd och en lika arketypisk huvudperson som Socker-Conny. Den senare följer den oförglömlige Falós äventyr i det lilla samhället Mjölhagen. Faló är en fascinerande bekantskap, en bohemisk herre med gott självförtroende och inte sällan kulturella ambitioner. Han har en flickvän vid namn Yvette men dras ofta in i problematiska skeenden på grund av sitt stora intresse för andra, helst yngre, kvinnor. Faló är mycket verbal, men det är tveksamt om han har någon större nytta av detta. Det bidrar däremot till att göra serien underhållande och intelligent. Han har också en hund med namnet Brunte och en opålitlig mage, samt en liten suspekt bror vid namn Olaf (redan här anar den uppmärksamme läsaren ett dioskuriskt janusinslag i serien).

Handlingen i serien är ofta både intrikat och intelligent, och bygger inte minst på ett vid det här laget väl utvecklat persongalleri av grannar, släktingar och annat. Mjölhagen är på samma gång en typisk svensk småstad och ett litet Ankeborg med udda karaktärer. Bland annat finns här en grupp av män med smak för alkohol och namn som Fylle-Börje och Kalle Spånholk. Där finns också Falós rival om Yvettes gunst, den självgode Konrad Bärnevik. Han har också intressanta grannar. Mjölhagen är på många sätt det Sverige där läsarna växte upp, ett Sverige som inte längre finns i sinnevärlden men lever vidare i drömmar och minnen (jämför Rilke och poetens uppgift att föreviga den flyktiga sinnevärlden). Det är inte den anonyma storstaden utan på gott och ont en organisk småstad. Här kan man jämföra Krister Peterssons och Jonas Darnells mer rurala serier med de mer urbana motsvarigheterna hos en Christensen och en Cronstam (som maskulina typer betraktade är också avståndet milsvitt mellan Faló och Elvis, Elvis är det som i althögern kallas en cuck).

Det finns en intressant klassaspekt i Uti vår hage, för den som intresserar sig för sådant. Om Cronstams Elvis är en urban medlem av den nya klassen balanserar Faló ständigt på gränsen till det lantliga trasproletariatet. Hans oregelbundna inkomster, varierande arbeten och tämligen återkommande umgänge med Börje mer än antyder detta. Falós relation till det som förr kallades ”herrar grevar och baroner” är också återkommande ansträngd (å andra sidan gäller detta också hans relation till gamla tanter, grannar och jägare…) Man kan rentav betrakta Faló och brodern Olaf som svenskhetens två ansikten, där Olaf i synnerhet är en representant för det närmast laglösa som där också ingår och likt en liten kriminell Walter Sobchak bidrar till att sätta igång halsbrytande händelsekedjor för Faló. Sammantaget är Uti vår hage alltså ett stycke underhållande svensk seriekonst. Den som ännu inte bekantat sig med Faló och Mjölhagen har en hel del trevligt att se fram mot. Serietecknaren in spe kan också hämta en hel del inspiration i Mjölhagen.

Inofficiell webplats

Pin It
  • Patria

    För att inte tala om Kolingen, Kronblom, Åsa-Nisse, Skrotnisse…åtskilliga är de trasproletära överlevare och tvärviggar som svensk humor producerat under de senaste hundra åren. Groteska karikatyrer, men djupt sympatiska; inte sällan sunt reaktionära och muntert oppositionella mot värdelösa nymodigheter och statssanktionerad, fis-fascistoid svennebanan konformism.

    • Pa

      Ska vara bindestreck mellan ”svennebanan” och ”konformism”.

    • Ej att förglömma OA’s klassiska Mannen som gjorde vad som föll honom in. Inte bara en pionjär inom svenskt serieskapande, figuren är dessutom både antisocial och definitivt anarkistisk. Förmodligen rätt oförargligt idag men var säkert inte direkt PK vid förra sekelskiftet.

    • Här tror jag att vi är något på spåren vad gäller svenskheten, oavsett om man kallar det Gammal-Sverige eller Bonde-Sverige så finns den här aspekten av frihetssökande och halvt-om-halvt skogsgång som en underström också in i modern tid. Särskilt Åsa-Nisse verkar vara en intressant arketyp i sammanhanget, vilket kan muntra upp när svenskarna annars framstår som skrämmande konforma.

  • Voortrekker

    En underbar serie som jag alltid läser.