De flesta nordeuropéer har hört talas om bärsärkar och varulvar, arketyper med uråldriga indo-europeiska rötter. Sådana inhemska krigararketyper studerar Michael P. Speidel i den värdefulla Ancient Germanic Warriors, med undertiteln Warrior Styles from Trajan’s Column to Icelandic Sagas.
Speidels studie är intressant både för militärhistorikern och studenten av indo-europeana. Hans grundläggande tes är att de ursprungliga indo-européerna hade ett antal ”krigarstilar”, och ett rituellt, socialt och mytologisk förhållande till kriget. Dessa krigarstilar och detta förhållande överlevde under lång tid hos de olika indo-europeiska folken, inte minst hos de germanska stammarna. De kom först att gå under genom kristnandet, även om aspekter av dem överlevde även därefter.
Speidel spårar dessa krigarstilar över en lång historisk period. Han identifierar dem i historier om sardiska legosoldater i Egypten och bärsärkar i den assyriske Tukulti-Ninurtas arméer, hällristningar och romerska segerkolonner. Han finner dem i arkeologiska fynd och i historiska källor. Det är fängslande läsning, eftersom Speidel har en överväldigande mängd av kunskaper och historier att dela med sig av.
Djurkrigare
Like Alamannic and Bavarian wolf-warriors, Norse ulfhednar were Wodens men, hence whoever joined a wolf-band became not a mere wolf but a mythical being, reliving the time when the gods walked on earth. Any fierce warrior might be a ”wolf”, but a true wolf-warrior wore a wolfskin and howled like a wolf to meld with the beast.
Speidel beskriver de krigare som anammade djurs attribut. Där fanns de kända bärsärkarna, högresta krigare i björnhud återfinns redan på Trajanus kolonn. Där fanns också vargkrigare, i princip lika talrika, som i vårt land kallades ulfhednar. Även dessa återfinns hos flera indo-europeiska folk, från Iliadens greker till forntidens iranier.
In Sparta, warrior-training was the work of Lykurgos, the ”Wolf-Worker”. Lykurgos laid down a law that for a year (the ”Krypteia”) young warriors must hide and live outside society, fending for themselves as naked, lone wolves.
Speidel tar upp flera djur som krigare identifierade sig med. Den stridslystna och hornförsedda bocken var ett sådant, liksom de mindre men minst lika blodtörstiga mårddjuren. Man kan här ana förebilder för seriefiguren Wolverine i det germanska undermedvetna om man så önskar.
Ancient Germani dared not speak the animals true name. Marten (”Biter” or ”Killer”) is a circumscribing Noa-name that avoids uttering the uncanny mythical name.
Speidel menar att det mycket väl kan ha funnits fler typer av djurkrigare än dessa, men att de i så fall var mer ovanliga och att vi ännu inte hittat spår efter dem alla. Gemensamt var i varje fall att det ursprungligen fanns en rituell och kultisk aspekt hos djurkrigaren. Bärsärkar och vargkrigare var Odens män, och de försatte sig genom rituella medel i en trans som gjorde att de enligt egna uppgifter var osårbara för både eld och många vapen. Speidel citerar här Eliade:
Imitating the gait of an animal or putting on its skin was acquiring a superhuman mode of being. There was no question of a regression into pure ”animal life”; the animal was already charged with mythology. By becoming this mythical animal, man became something far greater and stronger than himself.
Denna ”imitation” gick så långt att bärsärkar ofta fnös och lät som björnar inför striden, och att vargkrigare ylade som vargar. Militärhistorikern Speidel noterar att detta kan ha haft en betydande effekt för motståndarnas stridsmoral.
Intressant är att de germanska krigarna ansågs så imponerande och blev så betydande i de romerska legionerna att de senare ofta övertog deras attribut. Romerska kejsare umgicks med sina dödsföraktande nordmän som germanska hövdingar och dessa gick i sin tur bärsärk och hämnades dem när de fallit offer för hovintriger. Infött romerska legionärer övertog seden att bära björnpäls, liksom den bysantinska armén övertog stridsformationer. Germanerna må tidvis ha betraktats som primitiva barbarer av Rom, men som krigare var de ofta värda att imitera.
Andra krigarstilar
Speidel beskriver även andra krigarstilar som förekom, inte sällan i kombination med djurkrigare. Bärsärkar kämpade ofta nakna, för att visa sitt dödsföraktande mod. Detta var inte minst skrämmande för fienderna då de germanska folken var kända för att vara högväxta, jättar bland män. Speidel nämner här en del andra stridstekniker och stilar som ofta kopplades till denna väldiga kroppsbyggnad, såsom klubbärare och bärare av enorma spjut. Sådana klubbärande kämpar kunde ofta slå ut tungt kavalleri genom ren kroppsstyrka.
Speidel tar också upp sådant som Hariis spökkrigare som bar svarta sköldar, målade sig, och kämpade likt gastar i natten (han menar att de kan ha varit unga krigare snarare än en egen stam). Han tar också upp dödliga indo-europeiska krigartekniker som innebar att elitinfanterister mötte kavallerister och nedgjorde dessa genom att skära upp buken på hästarna eller hugga av ben och huvuden på dem. Sådana dödsföraktande kämpar återfanns längst bland de germanska folken, troligtvis en bit in på medeltiden.
Han tar också upp den germanska seden att bära långt hår, något som också återfanns bland andra indo-europeiska folk. Speidel tolkar källorna som att unga krigare bar ovårdat hår, men att de när de dödat sin första motståndare fick sätta upp håret (alltså snarare än att klippa det, som många andra tolkat det). Här kan man betrakta dagens långhåriga metalsubkulturer som ett exempel på resurgent atavism om man så vill (corpsepaint-fenomenet blir naturligtvis intressant även det med Harii i åtanke).
Taktik och strategi
De germanska krigarna har ibland tolkats som ylande barbarer som i led efter led lät sig slaktas. Speidel visar dock att de hade tillgång till avancerade taktiker. De stred i sköldmurar, inte minst svinfylkingen som de ansåg var en formation Oden gett dem. Dessa sköldmurar kunde inte sällan slå sig genom romerska linjer. De hade också sedan lång tid för vana att dansa och sjunga inför strid, något som höjde moralen och kunde sänka fiendens moral. Speidel beskriver både mässande barritus, och skrik som påminde om vågor som slog mot klipporna. Han tar också upp deras användande av kavalleri, bland annat med långa lansar. Även seden bland kungligheter att bära krona spårar han till den germanska elitens bärande av påkostade hjälmar, något som övertogs av romerska kejsare (men då i guld).
Som helhet framstår alltså våra förfäder som militärt imponerande. Kriget var för dem en integrerad del av kult och samhälle, där klubbäraren kunde identifiera sig med gudar som Tor och där spjutbäraren eller vapendansaren kunde göra detsamma med Oden. Mannaförbunden med deras invigning av yngre krigare spelade här också en viktig roll, vissa krigarstilar kan rentav ha utgjorts av just yngre krigare. När deras samhällen kristnades förlorade de dock denna integrerade syn på kriget, och krigarstilarna började luckras upp. Element överlevde långt in i modern tid, som hundliknande hjälmar (Hundsgugel) och österrikiska elittrupper som bar djurhudar in på 1900-talet, men det var just som element. De har också avsatt många odödliga spår i vår tids populärkultur, och talar till något tidlöst, djupt inom oss.
Oavsett vilket är det fascinerande att följa de olika krigarstilarna, som Speidel i många fall kan spåra från hällristningar ända till de isländska sagorna. Den kompletteras med fördel med andra indo-europeiska klassiker som Gershenson och Kershaw, men är även i sin egen rätt en fantastisk bok för den som är intresserad av indo-europeana. Den rekommenderas varmt.
Mer Speidel:
Om skribenten: Joakim Andersen
