Som etniskt medveten har man länge kunnat identifiera ett antal stora problem som hotar Europa. Det är då positivt när dessa problem dyker upp i den allmänna debatten, eftersom andra människor då också blir medvetna om dem. Även om det är frustrerande att allmänhet och makthavare är så ohyggligt långsamma när det gäller att inse sådant som egentligen är självklarheter. Ett sådant problem som börjat tas upp, väldigt försiktigt och under väldigt politiskt korrekta former, är den europeiska befolkningskrisen. De infödda européerna föder helt enkelt för få barn, för att i framtiden kunna bevara vare sig sin levnadsstandard eller sina urhem.
För en tid sedan tog vi upp detta i blogginlägget Den nya befolkningsfrågan, eftersom tidningen Expressen haft ett antal debattartiklar om ämnet. Ämnet ligger tydligen i tiden, för nu är det SvD som har en artikel om det. Det rör sig om en recension och sammanfattning av boken Barren States.
Barren States tycks vara en intressant bok, för det är etnologer (kulturforskare) som intervjuat kvinnor i ett antal europeiska länder. Det innebär att de har kunnat få en bild av hur kvinnor tänker i dagens Europa, vad de tycker är viktigt i livet, vilka hinder de ser för att skaffa barn, och liknande.
Några viktiga kärnpunkter kan urskiljas i recensionen. Dels är det att den ekonomiska politiken i ett modernt, europeiskt land betyder mycket för barnafödandet. Bland annat innebär det att på en fri marknad så anställer man som arbetsgivare helst inte kvinnor som planerar att få barn. Det är helt rationellt och begripligt ur den enskilde företagarens synvinkel, men en katastrof ur samhällets perspektiv. Detta innebär bland annat att nyliberalism kan se väldigt attraktivt ut på ett papper, men förmodligen leder till att folket som inför den dör ut eller trängs undan av mer expansiva folkslag. Förmodligen är det därför nödvändigt att man ordnar de ekonomiska förutsättningarna så att det blir lättare att kombinera barn och jobb. På sikt kan det också vara läge att gå ifrån den starka arbetslinjen som präglat den svenska modellen, där bara lönarbete ses som det som vuxna ska ägna sig åt (vilket alltså innebär att ”hemmafru” inte ses som ett acceptabelt liv).
Kultur och värderingar har också en viktig roll, vilket framgår av exemplen från Tjeckien och Spanien. I det alltmer individualiserade samhället är det den egna karriären, de egna upplevelserna och kickarna, som står i centrum. Barn har man inte tid med i det läget. En kulturkamp för att ändra värderingarna blir därför viktig för oss som inte vill se våra folk dö ut. Frågan är bara hur vi kan göra det på ett sätt som förenar respekt för svenska kvinnors val med en insikt i behovet av fler barn. Vad jag menar här är att vi måste lyssna på hur svenska kvinnor upplever sin livssituation innan vi börjar tvinga på dem vår egen världsbild och förvandla dem till barnfabriker. Särskilt viktigt är detta förmodligen för oss som är mer radikala, eftersom vi måste utveckla en radikal ståndpunkt i dessa frågor som samtidigt är attraktiv för vårt folks kvinnor.
En tredje poäng från recensionen fångas i de avslutande orden, där recensenten antyder att hela befolkningsdiskussionen är smårasistisk:
I flera av de länder som diskuteras bland dem Tjeckien, Spanien, Irland är det den välutbildade medelklassen som föder färre eller inga barn medan nativiteten tvärtom är hög bland etniska minoriteter eller invandrare. Den brännande frågan blir då: vilka är det då som verkligen räknas som medborgare?
Detta får man se som ett sundhetstecken. Det finns många som inte i första hand tänker ”hurra, vi har blivit fler medborgare” när de ser en immigrant med barnvagn, och tydligen är dessa inte ensamma. En etnisk samoan är inte en etnisk svensk även om han/hon bor på den geografiska ytan som kallas Sverige, och oron för den nya befolkningsfrågan antyder att ganska många människor innerst inne anar det. Även om vår tids åsiktspoliser lyckats skrämma dem till tystnad om det.
Om skribenten: Joakim Andersen
