Leon Larsson – Hatets sång

Okategoriserade

När man går på antikvariat kan man snubbla över både det ena och det andra. Däribland en liten orange bok med en vasakärve på omslaget och den koncisa titeln Dikter om folket och friheten. Boken från 1933 samlar ett antal svenska diktare, som utgått från ett folkligt perspektiv och strävan efter frihet. Kanske sågs de på sin tid som vänstermän, men det som slår en såhär långt i efterhand är att det ofta nog är tidlösa uttryck för det svenska folkdjupet, dikter som kan inspirera var och en som brinner av kärlek till sitt folk och sorg, förtvivlan och vrede över det som detta folk utsätts för av okänslig överhet.

Leon Larsson (1883-1922) var då kanske anarkist när han skrev Hatets sång, men den talar också till oss idag utan att vi behöver dela de mer specifika och tidsbundna delarna av hans världsbild. Det allmänna och det eviga är däremot tidlöst, och det är kärleken till folket och raseriet över hur det behandlats (vilket också innebär att ska man söka ättlingar till Larssons sätt att uttrycka sig och känna så är det snarare hos Nothung och Thurisaz man får söka idag än hos de som kallar sig anarkister men delar 95% av sin världsbild med Mona Sahlin). Hur som helst, en tidlös dikt.

Min sång den är en sång om nöd och oförrätter,
om hårda gisselslag och seklers tyranni.
I blod jag diktat den i smärtans långa nätter
och sjunger den i sorg, i hat och raseri.

Min sång är ingen sång om den som tåligt lider
och ingen glädjesång och ingen älskogslåt,
nej, den förkunnar blott om storm och hårda
tider,
om kamp på ödslig hed, om död på blodig stråt.

Min sång skall tona vilt kring gatorna och torgen,
så vilt som stormens tjut och åskans tunga dån.
Den är en sång om kval, om smärtorna och
sorgen,
ett hämndens skri den är av nödens svultna son.

Jag har ej rum för frid, för kärlek och försoning,
en känsla har jag blott: ett djävulskt hat det är.
Och i min egen själ har helvetet sin boning,
det är en avgrundseld som sargar och förtär.