Bernard Stiegler är en av vår tids mest intressanta företrädare för den kontinentala filosofin. I synnerhet arvet från Heidegger genomsyrar hans tänkande, genom den centrala roll han ger ansvaret och omtanken, Heideggers Sorge (care i de engelska översättningarna av Stiegler). Centralt i Stieglers verk är också begreppet pharmakon, med detta avser han att fenomen på samma gång kan vara gift och medicin. För att de ska bli medicin krävs ofta en medveten terapi, det vill säga politik. Detta innebär att hans perspektiv är besläktat med Polanyis, för att ny teknologi ska gynna samhället krävs att politiken bidrar till det. Annars kan den istället bli gift.
Stiegler förebrår den filosofiska traditionen att den inte tillräckligt intresserat sig för den politiska ekonomin. Ekonomin stod i fokus för Marx, men Stiegler menar att Marx missade en hel del av vikt och att situationen förändrats sedan hans tid. En ny politisk ekonomi behövs därför, en ekonomi som utgår från filosofin.
Proletarisering enligt Stiegler
Those who advocate stimulating consumption as the path to economic recovery want neither to hear nor speak about the end of consumerism.
– Stiegler
Stiegler identifierar en process han kallar grammatisering i historien. Denna innebär att kunskaper och färdigheter alieneras från människor. Skriftspråket är ett exempel på detta, och ett uppenbart exempel på ett pharmakon. Det talade ordet finns nu också i skrift, barderna med deras imponerande minne har försvunnit men samtidigt är deras historier tillgängliga för fler Det Marx beskrev som proletarisering är bara ett specifikt exempel på en längre och mer omfattande process, där kunskap om arbetsprocesser skildes från människor och istället samlades i maskiner eller manualer. Kvar stod den proletariserade människan, nu utbytbar och utan kunskaper om arbetsprocessen (alternativt med kunskaper bara om en begränsad del). Proletarianization is a process of losing knowledge, skriver Stiegler.
Den tidiga industrialismen tog ifrån människor kunskapen om hur man gjorde saker, savoir-faire. Men Stiegler ansluter sig till Marx tankar om profitkvotens fallande tendens, samtidigt som han noterar att när man talar om tendenser förutsätter man också motsatta tendenser. En sådan motsatt tendens är innovationer, en annan har varit framväxten av reklam och liknande. Stiegler kallar dessa psykoteknologier, och betonar att den moderna formen av propaganda och public relations skapats av bland annat Freuds systerson Bernays. Detta hänger samman med den moderna reklamen, som förändrar ekonomin från en baserad på produktion till en baserad på konsumtion. Konsumismen är för Stiegler ett svar på profitkvotens fallande tendens.
Men konsumtionssamhället har skadliga konsekvenser. Dels fråntar det människor kunskaper om hur man lever (savoir-vivre) och hur man tänker, alltså en ny form av proletarisering. Dels exploaterar det människors libidinala energi, med följden att denna minskar i samhället som helhet.
Systemisk dumhet
…the consumerist model is now massively toxic… because it has reached its limits… it has become systematically short-termist… it has given rise to a systemic stupidity… the decomposition of investment into speculation.
– Stiegler
Stiegler menar att konsumtionssamhället ”kortsluter” flera viktiga processer. När barnet växer upp tillsammans med äldre generationer tar det del av deras myter och ideal, med den kontinentala skolans vokabulär får det begär till sådant som ibland inte har fysisk existens, ibland finns långt fram i tiden (kunskap, romantisk kärlek, det sköna, nationen et cetera). Barnet blir en person med förmågan till långa och ”trans-individuella” tidsperspektiv.
Konsumtionssamhället förstör allt detta. Det framställer sig som överlägset äldre generationers kunskaper och nöjen, detta gäller även skolan och förklarar delvis skolans kris. Det har också ett kortare tidsperspektiv, Stiegler talar om ”short-circuiting”. Istället för det långa tidsperspektiv där åsynen av en vacker tavla väcker längtan efter det sköna reduceras det hela här till drifter, ”drives”, där tillfredsställelsen är mer omedelbar och mer biologisk. Stiegler lånar Marcuses begrepp desublimering för att beskriva det som sker.
En kortsiktighet sprider sig i samhället, Stiegler talar om ”systemic stupidity” och ett samhälle som blivit ”systemically short-termist”. De flesta torde känna igen sig i denna beskrivning, det längre och mer övergripande tidsperspektivet lyser i vår offentlighet med sin frånvaro. Fenomen som politisk korrekthet är också ett exempel på Stieglers ”drives”, intryck följt av reaktion.
Ett för Stiegler centralt värde, Sorge eller care, trängs samtidigt tillbaka. Ekonomin blir kortsiktig även den, investeringar ersätts av spekulation. Stiegler gör det olyckliga valet att tala om en ”konservativ revolution” när han avser nyliberalismen, politikens reträtt från ansvaret för samhället och hanteringen av ny teknologi på ett sätt som gör den till medicin hellre än gift.
Samhälle och ekonomi genomsyras av det Stiegler kallar ”care-less-ness”. Information ersätter kunskaper, drifter ersätter mer komplexa begär och ideal, girighet ersätter omtanke och ansvar. Istället för långa kedjor mellan människor och generationer lever vi i ett ständigt nu. Kortsiktigheten leder till ”the pure and simple liquidation of social relations”. När den avförtrollning Weber talade om gått tillräckligt långt blir kapitalismen i praktiken en maffialiknande struktur, de gemensamma ideal som tidigare gav den mening har nu försvunnit. När inget längre har någon mening, försvinner viljan att både arbeta och handla. Den libidinala energin har då kollapsat.
Stiegler framstår som pessimistisk, men så är egentligen inte fallet. Han vänder sig mot det som i Sverige kallades ”den enda vägens politik”, på engelska TINA (”there is no alternative”), och menar att det finns mängder av alternativ. Vi har nått slutet för konsumtionssamhället som nu hålls vid liv med artificiella medel, men det finns andra alternativ. Stiegler menar inte att vi nödvändigtvis måste avskaffa kapitalismen, utan talar istället om en ”new spirit of capitalism”, nu byggd på ansvar. Han återknyter också till antiken, till otium och skhole och distinktionen mellan arbetstid och övrig tid som ibland är tämligen artificiell. Idag tycks många må dåligt för att de inte kan upprätthålla gränsen mellan arbetad tid och övrig tid, Stiegler tycks tänka sig en möjlig verklighet där detta istället blir något positivt.
Sammantaget är Stieglers utkast till en ny politisk ekonomi på många sätt en användbar kritik av konsumtionssamhället och dess nedbrytande effekter för människa, samhälle, politik och kultur. Det förvandlar både oss själva och samhället till idioter, och hålls vid liv genom konstgjord andning. Det är hög tid för något nytt, och även om Stieglers konkreta förslag på medicin är få ger hans diagnos en god bild av sjukdomen. Samtidigt bör man vara medveten om att han rör sig i den kontinentala filosofins domäner, vilket innebär att språket kan vara svårgenomträngligt.