Organiska intellektuella

Ideologi, Marxism, Metapolitik, Okategoriserade, PK, Samhälle


Den italienske marxisten Antonio Gramsci har tidigare tagits upp på denna blogg, då med hänvisning till det användbara begreppet historiska block. Men Gramsci utvecklade ännu ett begrepp som är användbart, nämligen organiska intellektuella. Nu kan en och annan invända att Gramsci var kommunist, och att kommunism är en ond och antisvensk ideologi. Vi måste då komma ihåg att Gramsci skrev under en period då Italien var synnerligen etniskt homogent, varför det var den sociala frågan som upptog hans tid. Detta gäller fler av vänsterns ledande tänkare, på deras tid ledde kärleken till folket vanligtvis till kamp mot överklassen. Hade de däremot råkat födas i vår tid är det inte alls omöjligt att samma kärlek och samma analytiska förmåga lett till att de blivit motståndare till mångkultur och massinvandring. Ponera exempelvis hur historien hade sett ut om en nutida Marx eller Bakunin sett sina släktingar rånas eller misshandlas av ”ungdomsgäng”. Vilka ideologier hade då fötts? 😉

Hur som helst, och oavsett mina funderingar kring kontrafaktisk historia, står det oss fritt att använda både Marx, Bakunin och Gramsci som vi vill. Vi är på ett sätt deras ideologiska arvtagare lika mycket som den självhatande vänstern, eftersom vi står för folket mot överklassen på ett sätt som de antisvenska etnomasochisterna inte gör. Vänstern kan ibland tala om ”folket” de också, men de syftar då på laos, på en helt artificiell och slumpmässig massa av individer utan andra gemensamma intressen än helgens TV och kanske högre bostadsbidrag eller billigare hamburgare. Vårt folkbegrepp, etnos, är däremot organiskt.

Organiska intellektuella
Gramsci funderade mycket kring hur överklassen kunde uppnå ideologisk och kulturell hegemoni över folket, alltså hur det kom sig att folket tänkte i de termer som överklassen matade dem med. Detta är naturligtvis lika viktigt nu som då. Hur kommer det sig att överklassen lyckas få folket i gemen att tänka ”högerextremisterna i SD” eller ”det främlingsfientliga ND”? Lika naturliga termer vore ”nationalisterna i SD och ND”, men överklassen lyckas få den genomsnittliga svensken att tänka i de termer som man valt åt dem.

En orsak till detta är att överklassen har tillgång till sina egna intellektuella, medan den svenska arbetarklassen inte har det (Gramsci använder ofta ett bredare begrepp än arbetarklass, classi subalterni, alltså de lägre klasserna. Småbönder, hantverkare, arbetare, osv). I sin tids Italien efterlyste Gramsci därför organiska intellektuella. Det är alltså intellektuella som tillhör folket, och som använder sina analytiska intellekt och sina teoretiska redskap för att förklara världen utifrån folkets perspektiv och folkets intressen.

Detta är något vi behöver i dagens Sverige också. Om det är något det gryende historiska block vi tillhör har i övermått, så är det krigarnaturer. Däremot behövs det fler intellektuella och konstnärer, för att kunna bryta överklassens ideologiska och kulturella grepp om våra samtidas själar. För att en sådan produktiv period som den fasciska i 20-talets Italien skall kunna uppstå, behövs det även ett ifrågasättande av bland annat etnomasochismen och queerteorin i den svenska vänstern. Och eftersom vänstermänniskor normalt sett är mer teorikåta än vanliga medborgare, är behovet av organiska intellektuella i vårt block desto större. Vi måste helt enkelt slänga oss med teorier och synteser som är så nya och spännande att de stackars vänsteristerna blir beredda att slänga masochismen på sophögen bara för att få läsa våra läckra nytolkningar av Deleuze och våra flådiga presentationer av Evola. 😉

Så om just du, kära läsare, kan skriva och/eller är teorikåt har du en direkt plikt gentemot dina barnbarn att åtminstone närma dig den organiska intellektuelles praktik. Förena nytta med nöje. Skriv en recension av David Duke. Eller använd Spenglers vision och begrepp för att förklara något som hänt i den svenska inrikespolitiken. Sammanfatta Guenon på en A4. Översätt BRÅ-rapporten till begriplig svenska. Dekonstruera Kamali. Beskriv hur psychobilly som genre uttrycker ghandarvaarketypen. Valet är ditt.

Framtiden ser dock ljus ut. Det historiska block vi tillhör har redan nått den kritiska massa där en livaktig intellektuell miljö uppstår. NSF har börjat saluföra Myth of the Twentieth Century. ND nyttjar ofta explicit etnopluralistiska tankegångar. Även journalistiken är bättre, jämför exempelvis info14 med Aftonbladet. Vem skriver bäst, vem har egentlig relevans (det var nog ingen slump att etablissemangstidningarnas löpsedlar handlade om köttätande bakterier och kaffe, i samma veva som en stor del av den muslimska världen just förklarat Norden krig…)? Manarkon har vid det här laget skrivit så många artiklar som i både innehåll och form är överlägsna allt som Helle Klein, Linda Skugge eller Zanyar Adami presterat de senaste åren att det är svårt att välja ett exempel. Jag har fastnat för hans kategorier ”någon” kontra ”ingen”, och hans betoning av mångfald och pluralism istället för dualism, och detta inlägg är ett bra exempel på det: http://www.manarkon.se/article/116/har-etniskt-ursprung-en-politisk-giltighet

Min favorit är och förblir detta ”traditionellt pluralistiska manifest”:
http://www.manarkon.se/article/112/lugn-i-stormen-stormens-oega

Även Magnus/Si Vis Pacem Para Bellum har skrivit ett flertal mycket högkvalitativa artiklar, och följande uppgörelse med etnomasochismen är ett litet mästerverk, där glödande patos och glasklar stil uppnår en balanserad syntes: http://sivispacemparabellum.blogspot.com/2006/02/kali-yuga-modernism-etnomasochism.html

Nordanvind har skrivit ett manifest för den klassiska musiken, såsom varande antidemokratisk och elitär, och ett uttryck för vår folksjäl. Det är givande att följa Nordanvinds inlägg, han har på kort tid utvecklat en egen stil, som är kort och koncis, lika karg och kärnfull som Eddan:
http://nordanvind.webblogg.se//260106095738_klassisk_musik__frmedlare_av_den.html