I gårdagens Aftonbladet fanns det en värdefull artikel om hur organisationen ”Svenskt” Näringsliv, med smått otroliga 12 miljarder kronor i ryggen, dragit upp en strategi för att påverka samhällsklimatet så att Sverige blir ett land för de rika, med låg a-kassa, låga skatter för de rikaste, och så vidare. Detta är ett ypperligt exempel på metapolitik, och kan därför vara intressant även för oss som i första hand ser Svenskt Näringsliv som folkförrädare och klassegoister.

Metapolitik för överklassen
Några centrala delar av SN:s metapolitiska strategi kan summeras som följer:

– skapa en egen ideologi, en ”näringslivets ideologi” för att citera deras gamle strateg Sture Eskilsson. I Svenskt Näringslivs fall var denna ideologi nyliberalismen, eller marknadsfundamentalismen. Detta innebär att man har en egen världsåskådning, vilket i sin tur innebär att det är svårare för ens motståndare att påverka en (väljer man fel världsåskådning får man däremot dras med ett handikapp som är svårt att bli av med).

– skapa tankesmedjor och förlag, i form av Timbro. Man byggde också ett nätverk av lobbygrupper, ”folkrörelser” och liknande runt Timbro, riktade mot olika målgrupper. Eller för att citera: ”För att nå olika målgrupper använder vi olika avsändare och varumärken.”

– vinna makt över språket, och på det sättet påverka opinionen. ”Välfärdsstat” kom att döpas om till ”förmyndarsamhälle”. Ska man göra en jämförelse, så är ord som representerar vår världsbild till exempel ”etnomasochism”, ”korporatism” och ”samnationalism”. En person som bara har tillgång till orden ”etnomasochist” och ”nationalist”, kommer att rösta helt annorlunda än en person som bara har tillgång till orden ”demokrat” och ”nazist”. Orden har alltså en intim koppling till ens världsbild, och makten över orden är också en sorts makt.

– introducera sina egna tänkare för beslutsfattare och elit. Centralt här är att Svenskt Näringsliv även lyckades påverka beslutsfattare inom socialdemokratin, så att deras politik fördes även när man hade en ”socialistisk” regering. Detta visar på en möjlig effekt av framgångsrik metapolitik, att man får motståndaren att överta ens världsbild och göra grovgörat åt en.

Metapolitik för oss, lite reflektioner
Skillnaderna mellan den svenska oppositionen och Svenskt Näringsliv är stora. De har en fördel i form av sina 12 miljarder, och även i form av att de är medvetna om hur skadliga onödiga konflikter är inom den egna gruppen. De har också fri tillgång till den akademiska världen, och till media.

Men det är även tydligt att ”Svenskt” Näringsliv har svagheter jämfört med oss, rent metapolitiskt. Detta ser man genom att de var tvungna att betala sina aktivister en månadslön på 18.000 kronor i samband med EMU-kampanjen. Så går det för en organisation byggd på klassegoism, dess aktivister och kadrer håller sällan särskilt hög kvalitet på det personliga planet. De verkligt oppositionella aktivisterna däremot genomsyras av en offervilja, övertygelse och insikt i situationens allvar som gör en av dem mer värdefull än tjugo välbetalda ungmoderater. En ungmoderat kämpar i grunden för mer pengar i sin egen plånbok, en verkligt oppositionell aktivist kämpar för sitt folks framtid. Och detta har förmågan att producera två helt olika människotyper (innan någon kommer med den oundvikliga kommentaren ”men alla nationalister är inte bra människor, en del är dekadenta”, så kan det vara värt att påpeka att ska man ständigt skriva det självklara så kommer ens artiklar att bli både långa och tråkiga).

När man jämför våra resurser med SN, så rör det sig alltså om skillnaden mellan kvalitet och kvantitet. Detta påverkar också vårt val av strategier, vi måste rikta våra resurser dit där de gör mest nytta, där deras ”marginaleffekt” är störst för att tala ”ekonomistiska”. SN kan lägga ut ”bombmattor” av propaganda, vi måste använda ”smarta bomber”, bildligt talat.

Vår största tillgång är dock att vi har rätt. Historien ger oss hela tiden rätt, bekräftar hela tiden vår världsbild. Kravallerna i Frankrike är till exempel svåra att förklara för en ungmoderat, medan de är lätta att förutse och förklara utifrån vår världsbild. Den vanliga medborgarens funderingar och bekymmer kan också lättare formuleras av oss än av dem. Vanliga människor är betydligt mer mottagliga för vårt budskap, så de kommer att behöva sina miljarder om de ska komma någonstans.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.