Erwin Neutzsky-Wulff och världsåldrarna

Filosofi, Historia, Kultur, Rekommenderat, Religion, Samhälle

Erwin Neutzsky-Wulff är enligt många, inklusive sig själv, Danmarks enda kultförfattare. Han har bland annat skrivit skräck, science fiction och pornografi, liksom böcker om programmeringsspråk som BASIC och poesi. Han är en synnerligen underhållande skribent när den andan faller på, vi har tidigare skrivit om hans korta och inte sällan elaka texter på Den Fri. Men hans huvudsakliga fokus tycks ligga på monumentala verk om ämnen som ockultism, historia och religion. Böckernas sidantal tangerar inte sällan det fyrsiffriga, de tar upp intressanta ämnen som Danmarks ”hemliga historia”, Hitler, det övernaturliga och människans avveckling. Att göra Neutzsky-Wulffs världsbild full rättvisa utan att ha tagit del av dessa, i kraft av sin tyngd även rent fysiskt, farliga verk är en omöjlighet, men de fragment man kan ta del av på hans förlags hemsida låter ana att den utgår från betydande kunskaper inom flera områden. Det finns dessutom tydliga likheter med tänkare som Bachofen, Klages och Evola. Den civilisationskritik ett verk som Menneskets Afvikling förmedlar för tankarna till djuphögerns, även om den danske kultförfattaren inte nödvändigtvis är höger. Bland annat ställer han frågan om den gängse historieskrivningen där mänskligheten gått mot allt större ”frihet, likhet och broderskap” egentligen är en illusion och det snarare är så att människan gått från att vara ädel till att bli skamlös och girig. Förlusten av riten och myten spelar här en viktig roll, Neutzsky-Wulff beskriver bland annat en process mot det Marcuse kallade ”den endimensionella människan”, men dansken har till skillnad från Frankfurtteoretikern tillgång till en gedigen världsbild och en träffsäker vokabulär vilket innebär att han inte själv rör sig på samma endimensionella plan som han kritiserar. Hans fru Chresteria har summerat hans kulturkritik med orden ”religion som enhver kulturs nerve. Når religionen og dermed det overnaturliges kilder tørrer ind, visner hele kulturen”. Själv har han i sammanhanget citerat Malinowski, ”there are no peoples however primitive without religion and magic,” konstaterer Malinowski. Faktisk er vi jo primitive nok til ikke at have nogen af delene.

Intressant är att hans hustru, Chresteria, på sin hemsida summerat makens perspektiv i flera läsvärda texter. Ett intressant område är världsåldrarna, där Neutzsky-Wulff når delvis, men bara delvis, liknande slutsatser som traditionalister som Evola. Chresterias och Erwins perspektiv påminner också om Bachofens, ”religioner har en meget ’konservativ’ natur, og religiøst materiale kan ikke smides væk eller uden videre overskrives af den nyankomne guds tilhængere… derfor består myterne også af en serie af lag, som man i sin analyse kan stige ned igennem.” Evola och Erwin förenas också av kunskaper om magi, vilket förklarar fokus på annat än ”tro”, ”tro” är ett sentida fenomen. Chresteria skriver angående detta att ”religion er heller ikke udtryk for en verdensforklaring, men om verdensbeherskelse, hvilket er to forskellige ting”.

Chresteria beskriver de fyra världsåldrarna inte minst som skilda sätt att betrakta relationen mellan människor och gudar (jämför Evolas race of spirit). Under guldåldern är relationen karaktäriserad av vänskap, ”forholdet mellem guder og mennesker er aseksuelt – et venskab, som det eksisterer mellem en mand og hans daimon (skytsgud)”. Skillnaden mellan könen är nedtonad, inte heller sexualiteten har nämnvärd betydelse. Skillnaden mellan människor, gudar och djur är också flytande, människor kan förvandlas till djur och står nära gudarna. Skapelse sker genom dråp, jämför Ymir, födelse sker ofta asexuellt (jämför gudomliga ormar, födda av jorden). Intressant är att Neutzsky-Wulff kopplar guldåldern till jägar-samlarfolken (jämför WHG, Western Hunter-Gatherers). ”The first era is essentially the era of Being” skriver Evola om guldåldern, han betonar till skillnad från Neutzsky-Wulf sådant som guldsymbolik, Hyperborea, Nordpolen och solen och är mindre intresserad av jägare och totemism.

Guldåldern följs av silveråldern. Jordbruket kopplas till en avgörande förändring av religionen, ”kønnenes forening skaber verden, og alt udspringer af seksualiteten. Jorden ses som et moderskød, der år efter år skal befrugtes af det guddommelige”. Kvinnan får en central roll, ”agerbruget er kvindens tidsalder mere end nogen anden, idet frugtbarhed er hendes domæne” (jämför EEF, Early European farmers). Kvinnor har relationer med gudarna, jämför nefilim, ”man kan derfor tale om hele tre køn i sølvalderen: guddommeligt mandligt (i.e. transcendent, fordi det står bagved verden), kvindeligt og dødeligt mandligt”. Likheterna mellan Neutzsky-Wulffs silverålder och Evolas ”civilization of the Mother” är betydande, Evola skiljer mellan en demetersk aspekt och en afroditisk och det gör delvis även Erwin med tidig och sen silverålder (”også en kult som Aphrodite-kulten hører til sen sølvalder. Det hertil knyttede fænomen, tempelprostitution, karakteriserer dette tidsafsnit”). Neutzsky-Wulff ser däremot initieringen som ett ursprungligen kvinnligt fenomen, det gör inte Evola.

Med kopparåldern möter vi först heroernas era, därefter den egentliga kopparåldern. Byarna har nu vuxit sig så stora att kriget blir ett centralt värv, och med det nya värderingar. Silveråldersmannen framstår nu som effeminerad, de olympiska gudarna med Zeus i spetsen tar över (jämför den indo-europeiska expansionen och WSH, Western Steppe Herders). Chresteria skriver här att ”kobberalderkvinden er i modsætning til sølvalderkvinden fuldstændig underordnet sin jordiske ægtemand, ja hun har ikke andre, idet kvinders seksuelle omgang med guder fordømmes”. Evolas analys av den titaniska revolten, där bland annat Odens död i Fenris käftar kan tolkas som att ”his own divine nature as an Aesir is corrupted by the lethal principle that is passed on to him by this wild creature”, skildrar delvis samma process. Det är slutet för både hyperboreansk och demetersk andlighet, även om heroerna representerar en tillfällig renässans.

Järnåldern beskrivs av Neutzsky-Wulff som köpmännens era, ”jernalderen udgør kulturelt set købmændenes tidsalder, som også omfatter det meste af historisk tid”. Det är en era av rationalitet, ateism, materialism och instrumentalitet. Pakten bryts och hedern glöms bort, ”i forhold til kobberalderen, som kendetegnes af pagten og dens opretholdelse, kendetegnes jernalderen af den brudte pagt, hvilket de antikke kilder også lægger stor vægt på. Snuhed og evnen til at snyde andre anses for dyder. Odysseus er et oplagt eksempel på en overgangsfigur, idet han står mellem heroernes tidsalder/kobberalderen og jernalderen.” ”Then property alone will confer rank” citerar Evola uråldriga Visnu Purana. Intressant är att Neutzsky-Wulff knyter religion till neurologi, ”religion anskues som værende neurologisk funderet – et udtryk for ’hjernens stofskifte’.” Även åldrarna kan kopplas till våra olika hjärnor (reptilhjärnan och så vidare), järnåldern domineras av det prefrontala kortex och dess kausala, rationella tänkande (jämför Klages och hans beskrivning av Geists segertåg genom historien). Chresteria summerar kärnfullt järnåldern:

Kort sagt er jernalderen det tidsafsnit, hvor verden går op i limningen, og alt falder fra hinanden. Myterne fornægtes i jernalderens demytologisering og afvises som underholdning og ammestuesnak. I stedet hyldes historie og videnskab – de nye verdensforklaringer, der ikke så meget skaber verden som forklarer en ydre, uafhængigt eksisterende virkelighed. Myten afvises som værende a posteriori i forhold til den sansede virkelighed. Ragnarok står for døren.

Sammantaget är det en läsvärd analys av världsåldrarna Chresteria presenterar, hon ger även flera exempel på hur den kan användas för att tolka olika myter och sagor. Analyserna är mer komplexa än vad som här kan mer än antydas, den hugade finner flera av dem här:

ET FORSLAG TIL ANALYSE AF MYTER BASERET PÅ IDEEN OM VERDENSALDRENE – INTRODUKTION TIL ERWIN NEUTZSKY-WULFF’S FORTOLKNINGSMODEL
SØLVALDER
JERNALDEREN