Att byta saker mot saker – och att byta pengar mot saker och saker mot pengar.
Pengar är också en sak, men inte vilken sak som helst. Pengar är en ställföreträdande sak. En sak istället för den egentliga saken.
Om en stor och ivrig mängd pengar ställer sig längst fram i vårt uppmärksamhetsfält är det svårt att se vad som döljer sig bakom dem. Om de står där framme tillräckligt länge och för tillräckligt mycket oväsen börjar vi kanske glömma att det finns något där bakom. Och kanske har det som fanns där försvunnit? Kanske finns det inte längre något där?
Men detta förhållande behöver inte beskrivas som en antingen-eller situation. Det är väl så intressant om pengarnas närvaro förminskar eller försvagar närvaron hos andra saker. Om de nu gör det. Kanske är det tvärtom så att de möjliggör den simultana närvaron hos många olika saker? Att de byter en faktisk (fysisk) men begränsad saknärvaro mot en möjlig (teoretisk) men obegränsad? Pengarna är i kraft av sitt representationella eller symboliska värde en del av ”idévärlden”, en del av den inre eller föreställningsmässiga värld som utgör den egentliga motorn hos våra handlingar och således hos vårt liv.
Tillvaron ställer oss regelbundet inför problem som måste lösas, inför situationer som kräver handling, men vad ska vi göra? Det är sällan givet, eftersom världen alltid eller så gott som alltid kan uppfattas och tolkas på flera olika sätt. För en varelse som i likhet med människan är fri, d.v.s. som har ett kunskapsbildande och alternativskapande sinne (medvetande), löses detta problem genom att hon gör ett målstyrt val mellan de alternativ hon urskiljer på basis av de kunskaper hon råkar ha. Det är detta vi kallar människans rationalitet. För människan är världen öppen. När hon ställs inför ett problem är svaret på det inte givet på förhand. Såvida hon inte väljer att det ska vara det. Men då har hon i realiteten valt att undvika problemet.
Det är en öppen fråga om människan som art är mer nyfiken på de problem tillvaron rymmer eller hellre vill undvika dem. Ett problem är ett vittnesbörd om våra begränsningar och om att det finns något vi inte har makt över.
Vad är pengar för något? Vilken är pengarnas idé?
Om någon säger att pengarnas funktion är att kunna ersättas av annat så kan vi svara att detsamma gäller för de flesta saker. Allt måste till slut kunna omsättas i energi, på ett eller annat sätt, i en eller annan form, för att vi ska ha någon användning för det och alltså för att det ska ha ett värde för oss.
Om någon säger att pengarnas funktion är att kunna ersätta vad som helst när som helst var som helst och att kunna ersättas av vad som helst när som helst var som helst så kan vi bara instämma i att denna radikala utbytbarhet, denna radikala transfererbarhet fram och tillbaka, är något som kännetecknar pengarna.
Om någon hävdar att dagens pengar inte har något värde i sig själva kan vi bl.a. peka på deras unika förmåga att ackumuleras på ett gränslöst men likväl koncentrerat sätt och på deras funktion som ett mått på värde, ett mått som är unikt lättanvänt och mångsidigt, som kan användas på vad som helst och med vars hjälp vi kan mäta så noga vi vill.
Om någon säger att pengarnas värde är konventionellt, att det bygger på en överenskommelse som måste hållas och att de förlorar sitt värde om denna överenskommelse bryts, kan vi svara att detsamma gäller många andra betydelsefulla saker, t.ex. språket och moralreglerna.
Om någon påstår att pengar är en artefakt så kan vi svara att hela vår kultur är en artefakt.
Om någon då invänder att de är en avsiktligt frambringad och målmedvetet utformad artefakt, till skillnad från många andra kulturskapelser, kan vi försöka förklara att sociala realiteter som pengar och språk inte kan frambringas och formas fullt medvetet och avsiktligt. Vi kan inte kontrollera det sociala samspel som genom sin kontinuitet och omväxling ger pengarna och språket deras funktion och värde. Om vi kunde det skulle deras funktionalitet försämras och deras värde försvagas.
Om någon säger att pengar är ett språk med bara ett ord, att de reducerar allt till ett i samma form uttryckta värde och på så sätt gör allting utbytbart, kan vi svara att om pengarna är ett språk så är siffrorna alfabetet i det och priserna orden, och priserna är legio. Det finns fler ord på pengarnas språk än på något annat språk, och de är dessutom samtliga begripliga för alla som använder det. Att alla ord inte är acceptabla för alla är bara ett belägg för att de är begripliga. Pengar är inte ett språk vilket som helst utan ett som alla kan lära sig och alla kan använda. Sedan svarar vi också att för den som använder sina pengar till att köpa något är det han köper unikt, åtminstone som typ, och inte alls utbytbart, för då kunde han ju lika gärna ha bytt till sig något annat istället.
Om någon hävdar att det inte går att definiera vad pengar är och att ingen därför egentligen vet vad de är kan vi svara att alla som använder pengar vet vad de är och att använda dem är att veta detta. Om vi vill kan vi tillägga att den som endast teoretiserar om pengar inte vet vad de är. Pengar är (en form av) handling. Den som inte kan cykla kan skriva om cyklar och cykling, men han vet inte vad det innebär att cykla. Den enklaste cyklist förstår bättre vad den mest avancerade cykelteoretiker skriver än vad han själv gör.
Pengarna är ett verktyg, de är något vi använder för att kunna göra något, för att kunna göra det på ett annat och bättre sätt: lättare, snabbare, säkrare, billigare… Om de inte hade underlättat för oss hade de inte funnits. Om de inte sparar energi åt oss eller ger oss ny energi underlättar de inte för oss.
Men till skillnad från andra verktyg, till skillnad från de verktyg som vi vanligen betecknar som sådana, t.ex. yxor och knivar, grytor och nålar, använder sig pengarna inte av fysiska medel när de arbetar utan av symboliska. (Pengarnas fysiska form är därför godtycklig och betydelselös så länge de lätt kan identifieras som pengar och lätt kan skiljas från allt som inte är pengar.) Pengarna utför sin uppgift genom att symbolisera värde på ett sätt som gör det mätbart och jämförbart. Pengarna är på en gång ett måttsystem och en värdebärande enhet med ett i detta systems måttenheter uttryckt värde. Till skillnad från en tumstock eller ett vattenpass kan de både mäta och ersätta det de mäter.
Om pengarnas funktion endast vore att mäta värdet hos bytessaker hade vi behövt något annat som kunde användas som generellt bytesmedel. Då hade vi också behövt någon slags tabell för att översätta värdet hos de saker vi vill byta i värdet hos det generella bytesmedlet. Men i och med att denna tabell ger ett värde åt det generella bytesmedlet, ett värde som måste gälla generellt precis som det generella bytesmedlet, kan vi ju lika gärna använda det generella bytesmedlet som måttstock! Måttstock och bytesmedel blir då ett, d.v.s. blir vad vi normalt menar med pengar. Rollen som måttstock och generellt bytesmedel går i praktiken alltså inte att skilja åt.
Detta är ett logiskt bevis för något vi redan vet av erfarenhet: att pengarna börjar sin utveckling som ett bytesmedel bland andra, att de sedan p.g.a. av sina fysiska företräden blir ett allmänt accepterat bytesmedel, för att slutligen som en naturlig följd av de matematiska operationer som beledsagar många affärstransaktioner, där x antal α byts mot y antal β, ges ett numeriskt uttryckt värde, vilket på en gång befäster pengarnas ställning som det generella bytesmedlet och gör att de kan fungera som en (exakt och effektiv) måttstock på värdet.
En konsekvens av detta numeriskt fixerade värde är att pengarnas bytesvärde kommer att separeras från deras sakvärde, d.v.s. det värde som är kopplat till deras fysiska beskaffenhet, och att pengarna därför så småningom kommer att utvecklas till specialiserade pengar, d.v.s. till en sak vars värde helt och hållet består i dess funktion som värdemätare och bytesmedel. Medan guld- och silverpengar fortfarande har ett (betydande) metallvärde är papperspengarnas pappersvärde i stort sett försumbart. De elektroniska pengarna förefaller att utgöra en slutpunkt på denna utveckling, fast det beror kanske bara på vår bristande fantasi. Medan papperspengar fortfarande kan användas som papper och som estetiska objekt kan elektroniska pengar inte användas till någonting annat än pengar.
Det finns energi lagrad hos pengarna. Du kan tydligt känna den när du använder dina pengar för att köpa något, d.v.s. när de är aktiva – eller när du är aktiv med deras hjälp. Genom dessa transaktioner och den energi de rymmer kan du förnimma energin även hos dina sparade och f.n. passiva pengar.
De konventioner och regler som säger att pengar har ett värde även när de inte har något sakvärde, att en viss mängd pengar har ett visst värde och att de kan bytas mot andra saker i kraft av att även dessa har ett i pengar uppskattat och uttryck värde, är otillräckliga för att pengarna ska kunna fungera som avsett. Man kan inte bara säga eller bestämma att en sak ska vara på ett visst sätt för att det ska bli så. Att använda våld eller hot om våld, som en stat eller en furste kan göra, kan få till följd att pengarna börjar användas i offentlig sammanhang, men inte för att man tror på deras positiva värde utan för att man vill undvika deras negativa värde, d.v.s. det straff som är förbundet med att inte använda dem. För att bruket av pengar ska kunna utvecklas och spridas genom våra fria val måste vi ha en levande känsla för pengarnas kraft, för deras nästan magiska förmåga att fungera som bytesmedel trots att de inte har något sakvärde.
Pengarnas kraft eller energi kommer från flera olika håll. En del av deras energi kommer från styrkan hos vår önskan att byta till oss något och äga det. Pengarnas värde är en viljans valuta. En annan del av deras energi härrör från de ansträngningar som vi har lagt ned på att skaffa oss dem. Ansträngningarnas betydelse för pengarnas värde framgår av den många gånger upprepade iakttagelsen att den som arbetat hårt för sina pengar värderar dem högre än den som fått dem till skänks eller vunnit dem på lotteri. Ju mer man har fått arbeta för sina resurser desto räddare är man om dem och desto noggrannare tänker man sig för innan man förbrukar dem.
Men det mesta av pengarnas energi kommer med all säkerhet från den utbredda och starka sociala acceptansen för dem.1 Genom att bruket av pengar är så vanligt, genom att alla använder dem hela tiden i nästan alla sammanhang, kommer de regelbundet att tillföras ny energi. Det lägre energiinnehållet hos en vana måste sättas i relation till vanornas stora mängd och till att de också förbrukar mindre energi än en unik handling eller m.a.o. en handling som inte har formen av en vana. Den styrande och underlättande kraften hos summan av alla penningvanor i ett samhälle är betydande. Det kvarstår fortfarande att förklara hur dessa vanor har uppstått och hur de har fått en så stark ställning som de har, men när de väl finns är de den enskilt viktigaste förklaringen till varför pengarna fungerar så bra som de gör. Pengarna är en del av vårt sociala liv. Mellan främlingar eller släktskapsmässigt orelaterade individer är de en av de viktigaste sociala komponenterna. En stor andel av de relationer som äger rum mellan främmande människor utgörs av ekonomiska transaktioner. Om vi begränsar oss till de positiva eller ömsesidiga relationerna kommer andelen att vara ännu mycket större.
Att handla med symboler. Att byta med symboler.
Pengarna, d.v.s. ett betalningsmedel vars värde uttrycks i tecken eller mer bestämt i siffror och som därför är nominellt, utgör en symbol. Eftersom pengarnas värde uttrycks i teckenmässig form är även detta värde symboliskt. Att pengarnas värde är symboliskt innebär att det krävs någonting annat än pengar, något som är oberoende av dem, för att de ska få värde i praktiken och fungera som man vill.
Vanan vid symboler gör att vi sällan är medvetna om dem som sådana och att vi för det mesta är okunniga om förutsättningarna för deras bruk. Att byta konkreta varor och tjänster mot symboliska värden är en form av symbolanvändning med särskilda svårigheter och risker. Vi måste förklara hur denna symbolanvändning är möjlig och hur den har blivit så vanlig och inflytelserik som den är.
Den obegränsade utbytbarheten hos pengarna, att man under förutsättning att man kommer överens kan byta dem mot vad som helst, eller annorlunda uttryckt att allting har ett pris, är en viktig aspekt av deras logik. I och med att det finns risker med att använda pengar som betalningsmedel, t.ex. att de är förfalskade eller att de över tid förlorar i värde, kommer det att finnas ett motsvarande tryck att minska dessa risker. Att vidga pengarnas användningsområde är den viktigaste strategin för att åstadkomma detta på. De egenskaper hos pengarna som är förbundna med ett underlättande av deras bruk kommer därmed att vara ett led i en riskminimeringsstrategi.
Pengarnas obegränsade utbytbarhet är i dubbel mening en del av deras logik. För det första möjliggörs utbytbarheten av pengarnas symboliska betydelse, d.v.s. av deras numeriskt uttryckta värde. För det andra är det nödvändigt att utbytbarheten demonstreras i praktiken, d.v.s. att pengarna används så ofta som möjligt och i så många olika typer av situationer som möjligt, för att förtroendet för dem ska förbli starkt och stabilt och för att de ska bibehålla sin betydelse och sitt värde som pengar.
Vi är inte i bokstavlig mening tvingade att använda pengar, men i en urban miljö av det slag som de flesta människor lever i idag är det svårt att inte göra det. Ju fler som använder pengar och i ju fler sammanhang de används desto svårare är det att inte använda dem. Ju oftare pengar används desto lättare blir det att använda dem.2 Detta är ett socialpsykologiskt faktum som, i likhet med många andra, är enklare att bedöma och förstå om man inte inlägger några moraliska värderingar i det.
Skuldsättningsekonomin, d.v.s. en ekonomi som inte drivs primärt av produktionen av varor och tjänster utan av lån till konsumtion, offentlig såväl som privat, är i praktiken omöjlig utan ett symboliskt betalningsmedel som pengar.3 När ekonomin drivs av lån leder det först till att pengarna förlorar i värde och sedan till att de agenter som p.g.a. inflationen måste skuldsätta sig för att klara sitt livsuppehälle förlorar sin ekonomiska frihet. Att en skuldsättningsekonomi alls är möjlig beror på att det finns inflytelserika agenter/institutioner, t.ex. staten (de politiska makthavarna) och bankerna (kreditinstituten), som tjänar på den. Staten kan använda den för att stärka sin makt och kreditinstituten för att öka sina ekonomiska tillgångar. I en ekonomi utan pengar hade dessa aktörer varit tvungna att använda sig av fysiska medel eller m.a.o. våld respektive konkurrensförmåga eller m.a.o. intelligens för att uppnå och bibehålla sin ställning. Skuldsättningsekonomin är för dem ett enklare och riskfriare sätt att nå framgång på, d.v.s. för att uppnå ett positivt energiutbyte med omvärlden. Ju mer omfattande staten är och ju större roll kreditinstituten spelar desto större är risken att ekonomin utvecklas i riktning mot en skuldsättningsekonomi.
Det låter sig sägas att en skuldsättningsekonomi inte är hållbar i längden. Men för vem är den inte hållbar? Den är hållbarare för de som vinner på den än för de som förlorar på den. När vinnaren har tagit så mycket det går kan han byta strategi. Vinnarens strategiska överläge består i att det är enklare och billigare för honom att byta strategi än för förloraren. Den ekonomiske vinnaren har resurser som förloraren saknar.4
Men skuldsättning är inte en skadlig eller förslavande kraft i sig. När skuldsättningen består i att en agent frivilligt sätter sig i skuld till en annan agent genom att låna eller få kredit av honom är det tvärtom en värdeskapande och socialt sammanbindande kraft av fundamental betydelse.
Till skuldsättningsrelationen mellan självständiga agenter, på en fri och av externa agenter (t.ex. staten) opåverkad marknad, hör kravet och viljan att göra rätt för sig, d.v.s. att betala sin skuld och återvinna sin skuldfrihet. Detta ger lånet innebörden av en tillfällig överföring av ett värde från en agent som besitter det av egen kraft, t.ex. för att han har frambringat det eller förmerat det, och därför får använda det som han vill, till en annan agent som av egen kraft kan ta emot värdet och omsätta det i självständigt arbete, vilket gör det möjligt för honom att på de villkor som avtalats återföra värdet till den långivande agenten.5
Det är uppenbart att en lånetransaktion av detta slag kan vara till (stor) nytta för både långivaren och låntagaren och att det är för att den kan det som den genomförs. Långivaren kan sätta resurser i arbete som han själv f.n. inte använder och låntagaren kan få de resurser han behöver för att kunna utföra sitt arbete eller projekt. Till detta kommer så de vinster som uppstår till följd av att resurser överförs dit där kunskaperna om hur de bäst utnyttjas finns. Nyckelförutsättningen för detta är att båda parter är fria agenter och att de således inte är tvungna att ingå några avtal med varandra. Det är nämligen bara som fria agenter de kan bedöma nyttan av sina handlingar och agera på basis av dessa bedömningar. Dessutom är det bara för fria agenter som viljan att uppfylla villkoren i ett avtal äger moralisk realitet och därför kan bidra till att bevara deras frihet. Att vara fri är inte att göra som man vill utan det är att göra det rätta. Det är att kunna göra som man vill men välja att göra det som är rätt. Att uppfylla sina plikter och skyldigheter är att bekräfta sin frihet. Om vi gör experimentet att tänka oss en värld där alla människor får göra som de vill hela tiden är det lätt att se att detta inte är någon paradox.
Skuldrelationernas betydelse ligger i att de möjliggör en enkelriktad värdetransaktion, d.v.s. en transaktion utan motprestation eller betalning, mot löftet att den i framtiden ska kompletteras av en ny värdetransaktion i motsatt ritning vilken gör transaktionen till den ömsesidiga affär den måste vara mellan självständig agenter som båda är beroende av ett positivt värdeutbyte med omvärlden.
Genom att tillåta enkelriktade värdetransaktioner ökas agenternas handlingsmöjligheter, vilket i sin tur ökar dynamiken och anpassningsförmågan hos ekonomin i dess helhet. Genom lån får en agent tillgång till resurser utan att behöva arbeta (förbruka energi) för att skapa dem. Genom att låna kan en agent därför få tillgång till (mycket) större resurser än vad han skulle kunna skapa på egen hand. På så sätt kan agenten dels genomföra större projekt än han annars kunde ha gjort och dels hantera situationer av oförutsedd knapphet som kunde ha raserat många av hans handlingsmöjligheter och kanske drivit honom i konkurs. I det först fallet möjliggörs en storskaligare och resurseffektivare värdeproduktion och i det andra fallet förhindras en onödig och skadlig värdeförstöring. Men oavsett vad lånet ska användas till måste det föregås av rationella bedömningar från såväl långivarens som låntagarens sida så att det inte istället blir lånet som, t.ex. i form av en improduktiv skuldsättning, leder till värdeförstöring. Detta förutsätter som sagt att vi har att göra med självständiga agenter, vilka är tvungna att själva bära konsekvenserna av sina handlingar.
Känslan för skulden, för den ofrihet och det beroende den innebär, och en motsvarande stark moralisk plikt att gälda den och på så sätt blir skuldfri igen, utgör den yttre styrande ramen för de rationella övervägandena inför en lånetransaktion. Skuldkänsla/pliktkänsla och kredit utgör två kompletterande faktorer. Behovet av att låna för att bibehålla eller stärka sina handlingsmöjligheter är ett motiv för människan att utveckla en känsla för skuldfrihetens betydelse och för den moraliska renhetens värde. Vi kan också lägga till att människans förnuft förlorar sin sociala orientering utan en moral. Moralen är en av de regulatorer som gör förnuftet till vad det är.6
Lånetransaktioner kan öka en agents handlingsförmåga i betydande omfattning. Om lånen blir vanliga och om de växer i storlek kan de öka hela samhällets eller den sociala gemenskapens handlingskapacitet och produktivitet. Denna tillväxt ökar i sin tur mängden tillgängliga resurser som kan lånas ut till nya och större projekt eller användas som säkerhet vid lån. När de samhälleliga resurserna växer i relation till antalet agenter i samhället kommer de i allt större utsträckning att användas för att bygga upp infrastrukturer som underlättar de enskilda agenternas handlande och ökar deras produktiva förmåga, t.ex. kommunikationsleder och forum för juridiska angelägenheter. Dessa sammanbindande och gemenskapsförstärkande institutioner är nämligen nödvändiga för att den pågående resurstillväxten ska kunna fortsätta.7 Den ”lånedrivna” ekonomi som skisseras här är inte någon skuldsättningsekonomi. Så länge långivarna lånar ut i syfte att få en andel av låntagarens produktivitet och så länge låntagarna lånar i syfte att öka eller bibehålla sin produktivitet har vi att göra med en produktionsekonomi. För att en produktionsekonomi ska kunna bestå är det nödvändigt att de långivande agenterna kan förlora sina pengar och drabbas av allvarliga problem om deras planer och beräkningar slår fel.8
Långivandet och den skuldsättning det ger upphov till, i såväl ekonomisk som moralisk eller social mening, är genom att det inte är beroende av något specifikt betalningsmedel en slags förebild för de symboliska transaktioner som använder sig av pengar samt en viktig (psykologisk) förutsättning för dem. Om det i ett specifikt samhälle med en specifik kultur är möjligt att låna ut saker för att sedan få tillbaka dem igen (kanske med någon slags ränta) så är det också möjligt att här ta betalt i ett symboliskt betalningsmedel och utgå ifrån att andra gör detsamma.
Skulden binder hur tyngande den än må vara samman långivare och låntagare, ger dem ett gemensamt mål som de är beroende av varandra för att kunna uppnå, och verkar på sikt befriande på dem båda, eftersom den på en gång möjliggör och nödvändiggör målmedvetet rationellt handlande. Skulden tvingar den som lånar att agera produktivt i relation till sin omvärld och den som lånar ut att intressera sig för de produktiva möjligheter som finns runt om honom och att engagera sig i deras förverkligande. Den motiverar alltså både låntagaren och långivaren att bli realister – att se den värld de lever i sådan den verkligen är och inte som de önskar att den vore eller som någon religion eller ideologi säger dem att den är. Det är i detta den egentliga friheten består: i produktivt arbete. Det är bara de människor som själva producerar den energi de behöver som är i egentlig mening fria. Den kraft de använder må vara till övervägande del kroppslig eller till övervägande del intellektuell och det utbyte de får av sina ansträngningar må vara till övervägande del yttre (materiellt) eller till övervägande del inre (immateriellt): det väsentliga är att källan finns hos dem själva. Att det är vad de gör som betyder något.9
Således: den som är satt i skuld är inte fri. Moraliskt sett. Socialt sett.10 Men det är ju detta som är själva poängen med skulden. Den individ som känner sig socialt och moraliskt fri när han lånar resurser som andra har skapat förstår inte innebörden av en skuldförbindelse. Kanske inbillar han sig att det han får är en gåva eller att det är något som han förtjänar därför att han är den han är, d.v.s. bättre än andra. Skuldsättning, oavsett vilken form den tar sig och oavsett om den räknas i pengar eller i något annat, knyter oss samman och håller oss samman och gör oss till vad vi är: människor. Den som är fullkomligt fri, fri från allt tvång och varje band, om något sådant nu vore möjligt, är inte någon människa. Den som är fri från allt kan inte förstå vad pengar är eller veta hur de ska användas.
Pengar är, som sagt, symboliska och deras värde är symboliskt. I en värld utan symboler/utan varelser med förmågan att tänka i symboler kan det inte finnas några pengar. Pengarnas värde symboliseras tydligaste för oss av de siffror som är inpräglade eller tryckta på dem eller som i de elektroniska pengarnas fall har trätt istället för den fysiska symbolen. Det numeriska värdet är en av nycklarna till att förstå vad pengar är och hur de fungerar.
En annan sådan nyckel är den energi som pengarna rymmer och som uttrycks i och symboliseras av siffrorna. En förståelse för denna energi kan endast uppnås och bibehållas genom att man upplever den, genom att man känner hur pengarna utövar sin kraft på omvärlden, hur de omsätter sin lagrade energi i handling. Eftersom denna energi är lagrad i pengarna, liksom energin i ett batteri, kan vi bara iaktta den när pengarna används, d.v.s. när de överförs från en agent till en annan i utbyte mot något annat. En fascinerande aspekt av pengarna är att deras energi inte upphör i och med denna överföring utan att de därigenom tvärtom laddas med ny energi, vilket kommer att visa sig vid nästa överföring.
Nödvändigheten av ett numeriskt värde på pengarna gäller oavsett vad de är gjorda av. Även bytesmedel av ett material med högt sakvärde, d.v.s. av ett material som kan användas till andra viktiga saker, t.ex. guld- och silvermynt, måste ha ett numeriskt värde för att vara pengar. Finns det ett numerisk värde på pengarna så är deras värde symboliskt.
Den som har ett guldmynt kan antingen handla (byta) med det som ett guldstycke och då är det guld med guldets sakliga metallvärde eller så kan han handla med det som ett mynt och då är det en peng med pengars nominella i siffror uttryckta värde.
Men kan inte guldmyntet vara både guld och mynt samtidigt? Jo, det kan vara både och i en och samma transaktion. Det är ju skälet till att ett material som guld har använts för att göra pengar av – eller snarare till att pengarna utvecklats ur material som dessa: behändiga material med ett högt och stabilt allmänt accepterat sakvärde. När vi byter med guldmynt kan vi under denna transaktion tänka både på myntets metallvärde och på dess nominella värde. Inte desto mindre: när vi tänker i termer av nominellt i siffror uttryckt värde (t.ex. 10 riksdaler) då är guldet pengar och när vi tänker i termer av guldets sakvärde (t.ex. ett fint och dyrbart guldmynt som man egentligen borde spara istället för att köpa något för det) då är det inte pengar.
Denna kluvenhet eller mångtydighet är inte konstigare än att vi samtidigt kan ha flera olika och rentav motsatta känslor och tankar inför en och samma person. Är han hederlig eller tänker han lura oss? Vi tycker oss se tecken på båda möjligheterna och tror än det ena, än det andra, utan att bli säkra.
Men nu är det ju inte bara vad vi själva tänker och anser som spelar någon roll för transaktionen, utan vad vi och vår motpart tänker. Det är vi som tillsammans konstituerar transaktionen. Det är vad vi båda tänker som avgör om vi kommer överens och bestämmer vad resultatet av överenskommelsen blir. Det är överenskommelsen som ger transaktionen dess innehåll och det är som en transaktion, som något som äger rum mellan oberoende agenter, som den har sin innebörd. Det är lättare för oss att komma överens om vi tänker på betalningsmedlet på samma sätt. Om en av oss tänker i sakvärde och den andre i nominellt värde kan det bli svårt för oss att genomföra transaktionen. (Medan metallvärdet hos ett guldmynt kan vara högre än dess nominella värde är pappersvärdet hos en sedel som regel mycket lägre.) Detta förhållande har bidragit till att det lättanvända, lättbegripliga och lättkommunicerbara nominella värdet fått en dominerande ställning.
En viktig omständighet är att det symboliska handlandet endast avser ena halvan av en transaktion. Den andra halvan, som symbolöverföringen möjliggör, består i en transaktion av en fysisk eller åtminstone icke symbolisk sak eller tjänst. Överföringen av denna del bekräftar symbolens kraft för de inblandade och visar att det symboliska handlandet fungerar, att det producerar ett resultat, att det får den önskade effekten, ungefär som när vi säger något till någon och denne visar att han förstår genom att göra som vi vill.
Är ett handlande som byter symbol mot symbol möjligt? När vi bara samtalar med varandra, d.v.s. när det vi yttrar inte avser att leda till några praktiska aktiviteter, rör det sig inte då om ett sådant handlande? När vi växlar en valuta mot en annan, rör det sig inte då om ett byte av en symbol mot en annan? Om vi kan visa att en symbol måste bytas mot något som inte är en symbol, som inte har en (rent) symbolisk funktion i denna bytestransaktion, kan det vara en nyckel till att förstå hur symboler får sin betydelse och hur de fungerar.
De viktigaste orsakerna till användandet av pengar:
1) det utbredda bruket av dem, att de används av alla och att alla tar dem för givet,
2) det institutionella tvånget, d.v.s. att de utgör ett av staten och bankerna godkänt betalningsmedel och att de tillhandahålls av dem på ett sätt som säger att det är de som ska användas,
3) att de tack vare sin utformning är så lätta att använda,
4) den energi man får av dem, både av att använda dem och av att ha dem tillgänglig och kunna använda dem när man vill,
5) den information man får genom de priser som uttrycks i dem och de jämförelser man kan göra med prisernas hjälp,
6) de ekonomiska redovisningar, kalkyler och planer som man kan göra med dem tack vare deras numeriska värde,
7) värdet hos de saker (varor och tjänster) som man kan skaffa sig genom dem,
8) de praktiska svårigheterna att klara sig utan dem, d.v.s. de relativt större kostnader eller energiförluster bruket av andra betalningsmedel ger upphov till,
9) avsaknaden eller bristen på dem, d.v.s. den lockelse de utövar på den som inte har några, som inte har tillräckligt mycket av dem eller som inte har lika mycket som andra.
10) …
Dessa krafter är av stor betydelse för användandet av pengar och verkar tillsammans för att bibehålla och stärka bruket av dem. Samtliga krafter, möjligen med undantag för orsak 6 och 9 är av (stor) betydelse för alla agenter. Inflytandet hos orsak 6 och 9 varierar mer mellan agenterna än de övriga. Ju ekonomiskt inflytelserikare en agent är desto större roll spelar orsak 6 för honom. Generellt sett verkar bristen på pengar eller hotet att lida brist på dem stärkande på pengarnas inflytande över oss, men det är inte så enkelt att ju mindre pengar en agent har desto starkare lockelse har de för honom. Det finns fattiga agenter som inte bryr sig ett dugg om pengar och det finns rika agenter som, i likhet med Joakim von Anka, är helt absorberade av dem och bara vill ha mer. Den motvilja och kritik som vissa politiskt radikala personer gärna ger uttryck för när pengar och penningekonomiska förhållanden kommer på tal ska man nog vara försiktig med att tolka som ett asketiskt ointresse för materiellt välstånd och pekuniär rikedom.
Noter
1 Om vi vill finna en förklaring till någon mänsklig företeelse, vilken som helst, är det nästan alltid nödvändigt att ta människans sociala relationer med i beräkningen och undersöka hur hon påverkas av andra människors synsätt och beteenden.
2 Det finns en uppenbar parallell till språket här.
3 En produktionsekonomi är inte beroende av pengar. Produktion består i att energi förbrukas i syfte att producera ny energi.
4 Denna skillnad är inte upprörande i sig. Det upprörande är hur den har uppstått. Den som upprörs redan av det faktum att någon vinner medan någon annan förlorar kan inte föra ett rationellt resonemang om orsakerna till varför detta sker.
5 Men är inte detta vad alla lån är? Det stämmer konceptuellt sett. Men i praktiken finns det många andra slags transaktioner som också kallas lån. En förälder lånar sitt barn pengar utan några uttalade krav på återbetalning eller motprestation. Är en statsskuld ett lån som en gång ska slutbetalas eller är det en penningmaskin i den politiska maktens tjänst? Det blir svårare att identifiera och förklara avvikelser från lånets idealtyp om vi inte accepterar termen lån även i dessa fall.
6 Att som vissa filosofer tro att man kan ersätta moralens regler och värderingar med rationella mål-medel kalkyler är ett misstag som visar att man varken har förstått vad moralen är eller hur förnuftet fungerar.
7 I den värld vi är vana vid är det staten som äger och driver dessa infrastrukturer, men så behöver det inte vara. De skulle också kunna ägas och drivas av mindre lokala gemenskaper, som städer och byar, företag och församlingar, vilka i den mån det behövs kunde ingå samarbetsavtal med varandra. Staten är en försvarsstrategi mot andra stater (och en angreppsstrategi mot samhällen utan någon stark och stabil central organisation), vars logiska slutpunkt är den allomfattande eller globala staten. Men förutsättningen för statens tillväxt är en konstant ökning av produktionen. Den som vill hejda eller dämpa globaliseringen skulle därför kunna göra det genom att minska produktionen. Det bästa (= mänskligaste) sättet att åstadkomma detta på är genom mer småskalig och lokal produktion. Detta gör produktionen dyrare, vilket minskar utrymmet för skatteuttag. Men det innebär givetvis också att vi blir materiellt sett fattigare. I takt med att produktionen blir småskaligare kommer fler agenter att äga eller vara delägare i sina produktionsmedel. Det gör det svårare för staten att kompensera skattebortfallet genom att öka penningmängden. Den som äger sina produktionsmedel har nämligen alltid möjligheten att använda det han producerar som bytesmedel. Att äga sina produktionsmedel är en form av rikedom som inte fullt ut går att uppskatta i pengar.
8 Det är på denna punkt riskerna med en omfattande statsapparat och inflytelserika kreditinstitut blir uppenbar, eftersom kreditinstituten i en krissituation kommer att frestas att använda sitt inflytande för att få den stora statens skydd mot kreditförluster och den stora staten kommer att frestas att samarbeta med kreditinstituten för att öka sitt inflytande ytterligare.
9 Asketen som lever på de troendes frivilliga allmosor lever i lika hög grad på sin egen energi som entreprenören som producerar högteknologiska hjälpmedel åt den urbana eliten.
10 Däremot är han ekonomiskt fri – under förutsättning att han är en produktiv agent.
(Påbörjad i augusti 2022.)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Pengarnas logik 5 – Det immateriella
Om skribenten: Jonas Åberg
