Hur verkar handlingsalternativen? Hur förmår ett handlingsalternativ förändra något i världen, d.v.s. hur förmår det fungera som ett alternativ (till det som är fallet)?
Ett alternativ är något som ännu inte existerar, som ännu inte är fallet, men som i en specifik situation, när vissa villkor är uppfyllda, kan bli fallet. Ett alternativ är vad det är genom att ännu inte finnas i världen.
Att vara fallet är att existera i det vi kallar den fysiska eller materiella världen, d.v.s. i den av medvetandet oberoende världen. Att vara fallet är m.a.o. att existera oberoende av om någon är medveten om det eller inte. Det som är fallet och det som inte är fallet utgör grunden för sant och falskt.
Hur kan det som ännu inte finns påverka och förändra det som finns? Om ett alternativ är vad det är genom att (ännu) inte existera så innebär det att det är i kraft av att det inte existerar som det kan påverka och förändra det som existerar.
Det är genom inte vara fallet i den fysiska världen som alternativen kan vara en del av medvetandet, som de kan finnas i och verka genom medvetandet. Det är genom att finnas i medvetandet som de kan verka på omvärlden, d.v.s. på den värld som medvetandet (fundamentalt sett och till stor del) handlar om.
Innebär detta att vi inte är eller inte kan vara medvetna om det som är fallet? Nej, givetvis inte! Förklaringen är att vi inte behöver vara medvetna om det, d.v.s. inte behöver vara medvetna om den fysiska världen sådan den är i sig själv. I och med att något finns i den fysiska världen – föda, fiender, tillflyktsplatser, hinder m.m. – kan vi reagera på det och inom vissa i och för sig snäva men å andra sidan tydliga och därför produktiva gränser hantera det utan att vara medvetna om det, vilket bl.a. innebär att vi inte behöver använda den energi och göra de ansträngningar som krävs för att vara medveten om något och agera på ett medvetet sätt. Detta gäller under förutsättning att vi inte vill förändra det som finns i världen och göra något nytt eller annat av det.
Vi kan vara medvetna om det som är fallet och är det i många fall också, om än inte i så många fall som vi tror, men att vi kan det beror på att vi kan vara medvetna om det som inte är fallet, d.v.s. om alternativen, och att vi är medvetna om det som är fallet är för att kunna omvandla det till något som ännu inte är det, d.v.s. för att kunna realisera ett alternativ. Annars hade vi, som sagt, inte behövt vara medvetna om det. Den som inte vill förändra världen i kvalificerad mening (utan bara (över)leva i den sådan den är) behöver inte vara medveten om den. För en sådan varelse vore medvetandet en lyx, ett emblem att skryta med likt jättehjortens horn eller ett tidsfördriv för regniga dagar.
Medvetandet är vår handlingsdimension.
Istället för att betrakta medvetandet som alternativens existens- och verkningsform skulle vi kunna fatta alternativen som medvetandets existens- och verkningsform. Istället för att se medvetandet som det som gör det möjligt att tänka i alternativ skulle vi kunna se alternativtänkandet som det som möjliggör medvetandet, som det som är vad medvetandet är. Detta perspektivskifte har två fördelar: (1) det lägger fokus på medvetandets funktioner, på vad det åstadkommer, och (2) det kan bidra till att förklara vad medvetandet är och alltså varför det finns.
Alternativen är något icke fysiskt eller m.a.o. immateriellt. Det är bara det immateriella som kan påverka och styra det materiella på ett avsiktligt och målmedvetet sätt. Det är bara det immateriella som (i aktiv mening) kan frambringa något nytt.
Det är i kraft av sin immateriella karaktär som alternativen fungerar som sådana. Den primära styrande och orienterande kraft hos alternativen är deras betydelse, d.v.s. vad de uttrycker eller säger om världen. Värdena, som också är immateriella till sin karaktär, är en aspekt av alternativens betydelse.
Ett alternativ är inte faktum utan en möjlighet. Det är något som under bestämda förhållanden kan bli ett faktum. Om det inte kunde det så vore det inte någon möjlighet. Ett alternativ som inte går att realisera är en fantasi eller illusion.1
Ett värde är inte en egenskap hos något utan en relation mellan en sak och den agent som värderar den. En värdering realiserar sin potential i handling.
Att pengarnas värde är nominellt och i viss mening icke reellt och ett resultat av vanor och överenskommelser är ingen invändning mot dem utan en förklaring av vad de är och av hur de fyller sin funktion som värdemätare, informationsmedel och bytesmedel.
Det är i det immateriella som vår frihet består, d.v.s. våra möjligheter att handla målmedvetet – eller att avsiktligt låta bli att göra det. Att avstå från friheten riskerar dock på sikt att erodera våra möjligheter att bibehålla och stärka den. Få saker är mindre stabila och statiska än människans handlingsfrihet. Det ligger i sakens natur. Friheten är liksom dygden sin egen lön.
Det immateriella är vår handlingsdimension. Det är i den immateriella dimensionen, och bara där, som vi är målmedvetna agenter eller m.a.o. människor.
Det är i den immateriella dimensionen hos tillvaron som vår frihet består. Det är i det immateriella som frihetens förutsättning ligger. I en rent materiell värld (om en sådan nu vore möjlig – om vi kunde föreställa oss en sådan värld) finns ingen frihet – finns ingen vilja, inget väljande, inget självbestämmande. I en värld där det inte finns någon frihet finns det å andra sidan inte heller någon ofrihet.
Men av det immateriella följer det materiella, och omvänt. De är varandras förutsättning. Inte bara som begrepp utan även som realiteter. Det immateriella förutsätter en materiell bas och det materiella är till sin form eller struktur med nödvändighet motsatsen till materiell. Eftersom en och samma struktur kan realiseras med olika material, av numerärt sett hur många olika byggstenar som helst och i de flesta eller rentav alla fall även av kvalitativt olika byggstenar, kan strukturen inte identifieras med det material som i ett specifikt fall realiserar den eller f.ö. med något material ö.h.t. Under förutsättning att man definierar materialet som materiellt måste således strukturen definieras som immateriell.
Men vi kan också välja att släppa dessa båda besvärliga begrepp och istället tala om (organiska) processer och liv. Den organiska eller m.a.o. levande processen förenar i sig både det ”materiella” och det ”immateriella”. Den har dels något som kan beskrivas som byggstenar, t.ex. celler, och dels något som kan beskrivas som en struktur, t.ex. en kropps anatomi, och den har det ena därför att den har det andra. Men varje byggsten har i sin tur sin struktur och strukturen hos varje process ingår i sin tur i någon annan större process, så som t.ex. människorna ingår i samhället och det mänskliga samhället är en del av biosfären.
Det immateriella har som begrepp ”skandaliserats” av (den religiösa) föreställningen att kropp och själ kan skiljas från varandra och att själen alltså kan existera oberoende av kroppen. Det är denna svårbegripliga idé som i sin tur har öppnat för de materialistiska spekulationerna, vilka förnekar att det kan finnas något sådant som en själ. ”Idealisterna” berövade själen dess kropp och materialisterna svarade med att beröva kroppen dess själ. Det är egentligen rätt tramsigt.
Ett exempel: det immateriella hos DNA-koden (det genetiska programmet). Under förutsättning att vissa grundläggande villkor för organiskt liv är uppfyllda producerar en specifik DNA-kod samma organism oavsett på var den befinner sig och oavsett vilka molekyler som är tillgängliga där, så länge de är av rätt typ. Det har inte heller någon betydelse vilka individuella molekyler själva gensekvensen består av. Så länge den har den rätta strukturen, består av de rätta fosfaterna, sockerdelarna m.m. i den rätta ordningen, kommer den att driva samma process på samma sätt. DNA-koden har m.a.o. en betydelse som inte kan identifieras med och reduceras till dess materiella bas. Den utgör i sin egenskap av kod något immateriellt eller vad man nu vill kalla det. Vi kan i själva verket inte iaktta och förstå dessa koder, skilja dem från de celler och kroppar som de ”producerar”, utan att definiera dem som självständigt verkande krafter, som något som gör något i kraft av sin betydelsebärande och meningsfulla struktur. Vilken är denna betydelse? Det är de produktionssekvenser som de initierar och som avslutas med den färdiga kroppen. Vi förstår koden, eller förstår den fullständigt, genom att se den kropp den frambringar till vilken den utgör nyckeln, ritningen eller instruktionsmanualen. (Även meningen hos språkligt uttryck och hos artefakter som pengar ligger i vad de gör. Så länge de inte gör någonting, så länge vi inte kan se något resultat av deras verksamhet, kan vi inte förstå dem eller ens uppfatta dem som bärare av betydelser.) DNA-koden är i själva verket det meningsfullas eller betydelsebärandes arketyp. Det har ingen betydelse att den är en nutida vetenskaplig upptäckt. Människor har i alla tider vetat att fröet, i dess olika uppenbarelseformer, bär på en produktiv kraft och i sig döljer en mening, d.v.s. att det betyder någonting annat och mer än vad dess yttre säger. Det är häri meningen ligger, meningen som koncept: att det finns någonting under ytan hos något eller m.a.o. att något har en yta och därför också har någonting under denna. Ytan får en mening och börjar säga saker när vi upptäcker eller ser att det finns någonting under den, d.v.s. när vi ser ytan som yta. Även orden och språket har sin förutsättning i detta koncept, vilket som sagt kanske har sin upprinnelse i en förundran inför fröets och det växandes kraft.2
Vi ser samma sak hos pengarna. Pengar kan ha olika materiell bas – organisk, oorganisk, analog, digital – men ändå ha samma värde. Varav följer att de kan ha ett värde även när deras bas är ”värdelös” eller har ett värde som är långt mindre än det som demonstreras av pengarnas bruk. Pengarnas värde är immateriellt. Det är symboliskt. Det ligger i pengarnas mening, i de föreställningar vi har beträffande dem och i de handlingar vi utför med deras hjälp. Om vi säger, tror och accepterar att pengar har ett värde och handlar i denna anda då har de också ett värde. Det faktum att pengar kan bestå av dyrbara material som har ett högt och stabilt värde i sig själva, t.ex. guld, kan vilseleda oss härvidlag. Men även när vi har att göra med guldpengar och motsvarande finns det en distinktion mellan guldets värde i dess egenskap av pengar och dess värde i egenskap av guld. En guldpeng kan som historisk artefakt få ett oskattbart värde.
Vi kan se detsamma ännu tydligare och påtagligare hos språket och hos de begrepp och idéer som vi blir medvetna om och arbetar målmedvetet med med hjälp av det. Det finns en genomgående immateriell dimension hos livet och världen. Som exemplet med DNA-koden visar är denna dimension inte beroende av eller identisk med medvetandet. Den finns inte i och genom medvetandet eller p.g.a. att medvetandet finns. Medvetandet är däremot ett exempel på den immateriella dimensionen och en av dess existensformer. Kanske är det snarare så att det är den av medvetandet oberoende immateriella dimensionen hos livet eller världen som är en förutsättning för medvetandet?
Det är i det immateriella som värdet ligger. Hos pengarna såväl som hos allting annat. Värde är något immateriellt. Det är en betydelse hos företeelser – en betydelse som ger företeelserna, och indirekt det liv som är beroende av dem, ett värde. Detta framgår av att en och samma företeelse kan ha olika värde för olika agenter och för en och samma agent i olika situationer. Ett ord som inte används har ingen mening. Ett verktyg som inte utnyttjas har ingen funktion. Mening, funktion och värde har med relationer att göra. Med aktiva relationer. Det är något som varken finns hos saken eller hos agenten utan endast i och genom relationen mellan dem. Denna relation behöver inte vara yttre och praktiskt utan kan också vara inre och rent tankemässig/känslomässig, men den måste under alla omständigheter vara aktiv, den måste innebära att något görs med något, att något i någon mening används till någonting och därigenom förvandlas. På samma sätt som Gud blåste liv i människan och gav henne en själ genom att andas ut i hennes mun blåser vi liv i sakerna och ger dem en själ genom att lägga märka dem, lockas av dem och bruka dem.
Värde är i sin tur en nyckel till friheten. Hur då? Det är med hjälp av värdena, genom våra värderingar av saker, som vi väljer. Utan värderingar, utan värdemässiga betydelser, och utan skillnaderna mellan dem går det inte att göra några val. Och utan en praktisk valförmåga saknar värderingarna mening. Att välja är att värdera, att värdera är att välja – eller att förbereda sig på att göra det. Således är även valet i viss mening något immateriellt, något som förutsätter det immateriella och utspelar sig i en immateriell dimension. Handlingen i form av yttre kroppsliga rörelser må vara fysisk, men valet bakom handlingen, det val som handlingen uttrycker och ger form åt, är immateriell. Samma val, valet av samma sak, producerar strukturellt sett samma handlingar hos olika personer i olika situationer, och olika val, valet av olika saker, producerar olika handlingar hos samma person i samma typ av situation. Ett enkelt exempel: Medan en fysiskt välfungerande mänsklig agent tar upp en sten från marken på ungefär samma sätt oavsett vem hon är och oavsett vilka de yttre förhållandena är tar ingen mänsklig agent, oavsett vem hon är och oavsett vilka de yttre förhållandena är, upp en sten på samma sätt som hon kastar den på. Alltså formar valet handlingen. Alltså formar medvetandet eller idén det fysiska – hos en levande varelse eller mer bestämt hos en agent. Alltså är vi – i vår egenskap av målmedvetna eller idéstyrda varelser – fria. Därmed har vi också löst – eller upplöst – den kausala determinismens problem. För som målmedvetna agenter är vi ju identiska med vad vi tänker och vill. Vi kan fråga efter orsaken till varför vi tänker och vill som vi gör och finna den än i en faktor, än i en annan, i generna eller i miljön, i barndomen eller i vår kulturs historia, men det förändrar inget, för det är ändå vi själva som är den direkta orsaken till vad vi gör. Och det är det som betyder något för oss, för det är det som utgör kärnan hos vårt livs mening.
Att vi inte är fullständigt fria, att vi inte kan göra vad vi vill eller välja hur som helst, utgör inte heller något problem för friheten. Det är tvärtom en av dess förutsättningar. Det är våra handlingsbegränsningar som gör oss medvetna om att vi är agenter, som alltså gör att vi kan bli målmedvetna, och det är de som vägleder oss och hjälper oss att bestämma hur vi ska handla i en specifik situation.
Att allting har en orsak låter sig sägas. Men allt beror på vilken denna orsak är. Och för att det ö.h.t. ska vara någon mening med att tala om orsaker kan man inte som i regressargumenten låta de föregående orsakerna upplösa eller annullera de senare. För i så fall har allting ytterst sett en och samma orsak (Gud, ”Big bang”?), och då förklarar orsakerna inte längre någonting, vilket ju är deras egentliga syfte.3 Om man kan beröva människan hennes fria vilja genom att säga att denna vilja har en yttre orsak så kan man lika lätt befria ”den döda materien” genom att låta människan arbeta med den och göra dess form till ett uttryck för människans målmedvetna vilja. Det finns inget som säger att det livlösa och passiva måste ha ett kausalt prerogativ över det levande och aktiva.4
Det finns ingen frihet utan identitet (över tid), d.v.s. utan (inre) sammanhang och kontinuitet hos den som agerar. Den som ställs inför en valsituation, som fattar ett beslut, utför den valda handlingen och möter handlingens konsekvenser, och av dessa kanske drar vissa lärdomar inför framtiden, måste vara en och samma person. För att inte vara artificiell och meningslös måste friheten konfronteras med sig själv i form av sina konsekvenser.5 Frihet består inte i att välja mellan α eller β utan i att det är någon som väljer. Friheten finns inte hos valet som sådant utan hos den som väljer, d.v.s. hos agenten.
Det finns ingen identitet utan en immateriell självreproducerande struktur, d.v.s. en process som styrs och hålls ihop av en fixerad kod eller instruktion vilken är immateriell i dubbel mening: dels så att dess sätt att fungera och arbeta är oberoende av den numeriska identiteten hos komponenterna i dess materiella bas och dels så att den kan producera samma resultat oavsett arbetsmaterialets numeriska identitet. DNA utgör en sådan självreproducerande kod. Det är dess strukturella egenskaper, såväl när det gäller de enskilda molekylära komponenternas typ som när det gäller den helhet de bildar tillsammans, som är det viktiga, inte vilka enskilda molekyler den faktiskt består av. DNA-koden producerar samma typ av individ oavsett vilka de yttre betingelserna råkar vara, så länge de inte är ogynnsamma för organiskt liv eller inverkar störande på produktionsprocessen, och oavsett vilka byggstenar som råkar vara till hands, så länge de motsvarar kodens instruktioner. Ett annat exempel på en självreproducerande kod är den mänskliga kulturen: den reproducerar sig över tid och rum genom sina enskilda medlemmar. Det är för att dessa medlemmar är självständiga agenter som en kultur kan anpassa sig och förändras över tid – utan att för den skull förlora sin unika identitet.6
Ett konkret exempel: En ritning till en Lego-byggnad kan framställas i många olika material och utformas på många olika sätt: på papper, i elektronisk form, i flerfärgstryck eller i svart-vitt, som en serie tredimensionella ritningar, med eller utan ordförklaringar, eller i form av rent skriftliga instruktioner, den kan använda sig av olika språk och den kan vara tryckt i olika läsriktningar o.s.v. Men oavsett hur man väljer att utforma instruktionerna rör det sig ändå om en ritning till samma byggnad. Denna byggnad kan sedan uppföras av vilka klotsar som helst så länge de har rätt färg och form. Den kan uppföras av barn i olika länder var som helst på jorden. Det är ändå samma byggnad. Legoföretagets globala affärsidé bygger på denna förutsättning: att samma instruktioner kan presenteras på olika sätt utan att resultatet av att man följer dem kommer att skilja sig åt. Såväl ritning som färdig byggnad är beroende av en materiell bas, kan vi kalla det, men ingen av dem kan identifieras med denna bas. Om man identifierar saker med deras materiella bas blir såväl typer som identitet över tid obegripliga och omöjliga koncept.
Men identiteten hos en sak består inte bara i vad saken är i sig själv utan också i vad den är i relation till andra saker. Detta gäller i särskilt hög grad för agenter, d.v.s. för företeelser som själva kan påverka sina relationer till andra saker. För att relationerna mellan dem och andra saker ska spela någon roll för deras identitet måste dessa relationer kunna förändras. Det är bara då identiteten får en funktion och blir något betydelsefullt.
Allt detta är välkända argument, men de blir inte mindre viktiga eller riktiga för det.
Liksom varors och tjänsters värde baserar sig på val; det ingen väljer, det ingen vill ha har inte något värde, så gör pengarna och deras värde det. Pengarna får ytterst sitt värde genom att vi väljer dem, d.v.s. använder dem. Om vi slutade att välja dem skulle de förlora sitt värde. När vi väljer pengarna med övertygelse och tillförsikt är deras värde starkt, när vi väljer dem med tvekan och försiktigt är deras värde svagt. Pengarnas värde är känsligt inte bara för våra val utan också för mentaliteten hos dem.7
Mot denna bakgrund är de föreställningar vi normalt har om pengarnas starka inneboende värde och den respekt vi som en följd därav visar för dem intressanta, eftersom de avslöjar hur djupt rotat bruket av pengar är hos oss och hur mycket av vår tillvaro som präglas av detta bruk. I det moderna samhället spelar pengarna som kommunikationsmedel en nästan lika stor roll som språket. Vi kan inte på allvar tro att de kan förlora sitt värde (sin mening) förrän betalningssystemet faktiskt kollapsar. Något som är fullt möjligt och som har skett i många länder genom historien, t.ex. i Tyskland på 20-talet och i Argentina ett flertal gånger under efterkrigstiden. Men häri skiljer sig inte det penningekonomiska informationssystemet på något avgörande sätt från det språkliga. Även den språkliga kommunikationen kan störas allvarligt och tidvis delvis kollapsa, något som ju skedde i många länder under covid-19 pandemin.
Blir pengarnas värde stabilare om staten inför vissa villkor och regler som (mer eller mindre) tvingar oss att använda dem som bytesmedel, t.ex. genom att helt enkelt förbjuda varje alternativ till de av staten utgivna och kontrollerade pengarna, eller riskerar det tvärtom att få motsatt effekt? Mycket beror i detta fall på statens sätt att uppträda och det förtroende som folk har för den och dess företrädare. Om staten uppfattas som stabil, välvillig och praktiskt orienterad borde de betalningsmedel den erbjuder eller tillåter inge förtroende. Eller blir pengarna (på sikt) tvärtom ett säkrare och stabilare bytesmedel om vi har alternativ till dem, t.ex. om det finns alternativa pengar utgivna av flera olika av varandra oberoende privata kreditinstitut? Statliga pengar förefaller nämligen alltid, förr eller senare, att drabbas av inflation – och det inte p.g.a. någon inneboende egenskap hos de statliga pengarna själva utan p.g.a. penningutgivarens åtgärder med dem. Medan staten ofta har något att vinna på inflationen, t.ex. att minska värdet hos en svårhanterlig statsskuld eller att kunna öka utbetalningarna till strategiskt viktiga väljargrupper, saknar en privat penningutgivare inflatoriska incitament. Politiska makthavare kan genom inflationen köpa sig tid och inflytande (= köpa väljare genom ”bröd och skådespel”). En privat penningutgivare på en konkurrensutsatt penningmarknad riskerar däremot att gå i konkurs om förtroendet för hans pengar försvagas. Ja, förtroendet för pengarna behöver inte ens vara svagt utan det räcker med att förtroendet för konkurrenternas är större för att hans situation ska kunna bli besvärlig Incitamenten för en privat penningutgivare att hålla värdet på valutan stabilt är m.a.o. ytterst starkt. Han är tvungen göra allt han kan för att förtroendet för hans pengar ska vara minst lika stort som förtroendet för hans konkurrenters. Om han ej lyckas med detta måste han kompensera med bättre service och diverse extraerbjudanden, t.ex. erbjuda lägre krediträntor eller ge lån även till erkänt kreditsvaga grupper.
Själva värdet hos något, oavsett vad det än rör sig om, är immateriellt. Det är något som inte finns hos den värderade saken själv utan i och genom relationen mellan saken och den (agent) som värderar den. Även om den värderade saken själv inte är immateriell, vilket den ofta eller rentav för det mesta inte är, är det värde som ges den alltid immateriellt
Kan även det immateriella värderas eller är det immateriella ett värde i sig? Utgör den immateriella DNA-strukturen ett värde i sig? Vi ser värden, ofta höga sådana, i konstverk och kreativa idéer, i musik och vetenskapliga teorier, i ceremonier och andra företeelser som inte är materiella eller som åtminstone inte är det helt och hållet. Skönheten är inte någon sak utan en kvalitet hos något, t.ex. hos ett landskap eller en tavla. Men denna kvalitet är samtidigt ett värde, är något som gör en sak värdefull för oss på ett speciellt och ofta mycket betydelsefullt sätt, nämligen på det sätt som vi benämner skönhet. Är skönheten något immateriellt som vi värderar högt eller är det ett högt (immateriellt) värde hos något (materiellt)?
Relationen val – värde är intim och komplex. Men våra (medvetna) val utgör bara en (ytterst) liten del av våra relationer till världen. Värdena har förvisso sin grund i våra relationer. Det vi inte är eller inte kan vara relaterade till kan inte heller ha något värde för oss. Men vi väljer inte allt som har ett värde utan vi väljer mellan det som har något värde, och när vi gör det väljer vi vid varje tillfälle bort allting utom en enda sak eller företeelse.
Ett värde är något immateriellt. Det bygger på relationer. Det utgör – en levande och aktiv – relation. Men det immateriella är som sådant inte någon relation. Vilket bl.a. den immateriella strukturen hos DNA-koden och hos en Lego-byggnad visar.
Det immateriella hos värdet är en förutsättning för pengarna, för att något sådant som pengar ska vara möjligt, d.v.s. för att något ska kunna ha ett värde som bytesmedel. Om värdet inte vore immateriellt hur skulle då något (annars oanvändbart eller överflödigt) kunna få sitt värde som pengar? Hur skulle något då kunna bli pengar? Pengarnas värde är i lika hög grad immateriellt som andra sakers. Det immateriella hos värdet blir i själva verket tydligare hos pengarna än hos många andra saker, eftersom det slags pengar vi normalt använder oss av idag (papperspengar och elektroniska pengar) inte kan användas till så mycket annat än just pengar och i sina alternativa funktioner endast har ett ytterst svagt värde.8
Det är det immateriella hos värdena, att de i princip kan påföras vad som helst när som helst och hur som helst, som är förutsättningen för vår frihet. Vi kan inte vara fria, d.v.s. handla utifrån oss själva och våra egna överväganden och intressen, i en värld där alla värden är givna på förhand och alltså oberoende av vad vi själva vill och gör. Om α alltid är mer värt än β måste vi välja α framför β. Om α alltid är mer värt än β måste alla alltid välja α framför β. Då har vi inte längre några möjligheter att anpassa oss till andras val, t.ex. genom att välja något annat än de, och inga möjligheter att köpslå och kompromissa. Då har vi inte heller några möjligheter att samarbeta. Vår frihet består i realiteten till stor del i våra möjligheter till anpassning och samarbete. Vi kommer att vara ofria och förtryckta i en värld där någon annan, en överhet av något slag, bestämmer hur vi ska värdera och alltså välja, bestämmer vad som är värt något och vad som inte är det. (Det saknar betydelse vilka motiv denna överhet drivs av, om den vill bestämma över oss därför att den vill oss väl men inte tilltror oss förmågan att välja rätt på egen hand eller för att den vill utnyttja vår energi till sina egna syften och suga ut oss. Ofriheten kan vara lika stor i ett paternalistiskt välfärdssamhälle som i en totalitär slavstat. Den yttre ofriheten, vill säga. Den inre friheten kan mycket väl vara större i slavstaten. Och där det finns inre frihet finns det alltid en möjlighet till yttre frihet.9) Vi kan förvisso inte värdera och välja hur som helst om vi vill leva tillsammans med andra människor och vara en fungerande del av ett socialt sammanhang. Men att vara en fri människa, en fri agent, är att lära sig förstå detta och lära sig hur man ska göra för att anpassa sig till denna realitet. Kärnan i att vara en fri människa är m.a.o. att lära sig att moderera sin frihet. Men för att vi ska kunna göra detta måste vi kunna värdera hur som helst, alltså även dumt, slarvigt och felaktigt.
Men om vi ändå måste begränsa vår frihet och anpassa vårt handlande efter agenterna i vår omgivning för att kunna leva ett gott liv, ja, för att alls kunna existera, kan vi då inte lika väl överlåta hela detta svåra och tröttsamma arbete till staten och låta den vägleda oss och styra våra handlingar? För det första: staten saknar de insikter som krävs för detta arbete, den leds inte av några övermänskligt visa väsen utan av människor som vi själv, lika svaga, felbara och själviska, vilka dessutom inte vet mycket mer än vad vi gör och som definitivt inte vet lika mycket om oss och våra villkor, om vad vi vill och kan, som vi själva gör. För det andra: samhället är inte något som kan beskrivas uttömmande och förklaras genom en allmängiltig teori, utan det är en dynamisk kulturell process som hela tiden förändras, bl.a. genom den ackumulation av kunskaper och övriga resurser som äger rum i det. Det mänskliga samhället saknar självförståelse och är som helhet att betrakta som en självreglerande process.
Om och i vad mån vi ska låta staten begränsa vår individuella frihet är politikens nyckelfråga. En del av svaret har som sagt med information att göra. Eftersom staten, oavsett storlek och resurser, bara är en del av samhället kommer dess kunskaper om det sammanhang som det verkar i alltid att vara begränsade, vilket innebär att dess möjligheter styra samhället och kontrollera vad som sker i det också kommer att vara det. Ju ambitiösare en stat är desto större är dess kunskapsunderskott i förhållande till dess ambitioner. Detta är inte primärt ett argument för en minimal stat utan för politiska ledare med verklighetssinne och realistiska målsättningar. Och eftersom sådana ledare är sällsynta är det, mer bestämt, ett argument för ett politiskt system där det är så lätt som möjligt för den arbetande och närande delen av folket att göra sig av med sina politiska ledare och ersätta dem med andra. En annan del av svaret är biologisk. Vi människor är av naturen så beskaffade att vi måste ha frihet, måste kunna handla med ett stort mått av frihet, för att vi ska kunna uppfatta vårt handlande och det liv det formar som meningsfullt. Vi måste få lov att ta risker, måste kunna begå misstag och misslyckas, måste kunna drabbas av motgångar, olyckor och förluster, för att vårt liv ska äga mening. När vi grips av ofrihetens känsla av meningslöshet och meningslöshetens känsla av ofrihet kommer vi förr eller senare att lockas av den yttersta lösningen på våra problem: att söka mening genom att skada och förstöra antingen för oss själva eller för andra. När livet förlorar sitt värde tvingas vi att söka värde genom att förstöra värde. Liksom den totalitära staten fyller den socialliberala förmyndarstaten människans själ med tomhet, tills hon antingen förtvinar eller exploderar.
Pengar är ett val (av värde). När pengarna intar en framträdande eller rent av dominerande ställning i samhället utgör de ett socialt villkor, en av de regler eller ett av de handlingsmönster som vi måste acceptera och anpassa oss till om vi vill vara en aktiv del av detta sammanhang och få del av dess samarbetsvinster.
Det är så här det är. Det är friheten som gör oss till människor. Men friheten är inte alltid så lätt att bära. Den innebär på en gång osäkerhet och ansvar och kan vara upphov till mycken oro och smärta. ”Du, o Gud, har skapat oss till Dig och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig.” Så som Augustinus bad och längtade så får man be och längta, det är naturligt och mänskligt, och i situationer präglade av den största oro och ångest är det i det närmaste ofrånkomligt. Men för Gud är människans frihet lika viktig som hennes själ, ty de är i själva verket ett och detsamma. Gud kan ge oss frid, men han befriar oss aldrig från orons möjlighet. Ty det vore i realiteten detsamma som att skära av bandet mellan oss.
Noter
1 Det riskabla med fantasier och illusioner är att de kan vara svåra att skilja från de reella möjligheterna. Fantasier är betydelsebärande på samma sätt som de reella möjligheterna och de kan upplevas som (minst) lika meningsfulla och värdefulla som de. De är därför också handlingsmotiverande och handlingsstyrande. Det är praktiskt att veta om den karta man håller i handen är en karta över den stad där man befinner sig eller över Neverland. Kanske blir vi lyckligare över att upptäcka att det är en karta över det senare.
2 Det avgörande för om en struktur ska ha en mening är om den är aktiv eller ej, om den gör något eller inte. Medan DNA-koden är aktiv så är den kemiska sammansättningen hos t.ex. guld passiv. Men i form av pengar, som en del av ett ekonomiskt system och alltså som en idé, kan även guld bli en aktiv kraft och alltså få en mening.
3 Vår distinktion mellan orsak och verkan är inte ett uttryck för ett metafysiskt behov av att förstå hur världen i sig är beskaffad utan en följd av att någon specifik företeelse har väckt vårt intresse och att vi vill hitta en förklaring till den. Ju tydligare praktiskt orienterat vårt intresse är desto större är våra möjligheter att hitta en fungerande gränsdragning mellan orsak och verkan.
4 Den materialistiska determinismen förutsätter ett sådant prerogativ. Utan detta prerogativ är den en möjlig – och grå – teori bland andra.
5 Detta gäller inte bara individuella agenter utan även kollektiv. Men ett kollektiv av främlingar saknar den identitet som t.ex. en familj eller ett folk har. Familjen eller folket kan spontant agera fritt i kraft av sin gemensamma identitet. Ett kollektiv av främlingar måste först komma överens och fatta ett gemensamt beslut innan de kan agera fritt som kollektiv. För att underlätta saken kan de utse en ledare som fattar besluten åt dem. Det är häri demokratins fundamentala problem ligger. Innan främlingarna kommit överens agerar de som en anonym massa – och en massa är någonting helt annat än ett kollektiv; en massas ”handlingar” utgör motsatsen till en agents handlingar. En massa som av massmedia leds till att tycka än det ena, än det andra saknar frihet och agerar inte i egentlig mening, medan en familj eller ett folk varken behöver reflektera eller uttrycka någon bestämd åsikt för att vara fria och agera självständigt. Den som invänder mot detta och finner det ”antiintellektuellt” bör stanna upp och fundera litet över den betydelse vana och tradition spelar människans liv, även i hans eget. Reflektion och medvetenhet är inte något självändamål. Det är verktyg vi använder när vi behöver det, när det finns tid och möjlighet till det. Utan vanor och traditioner skulle vi, som individer och som kollektiv, vara hjälplösa och handlingsförlamade i många viktiga situationer.
6 Ju komplexare en företeelse är, ju fler komponenter den består av och ju lösare knutna de är till varandra, i desto högre grad kommer dess identitet över tid att bestå i typidentitet, i att den förblir av samma typ, eller i kvalitativ identitet, d.v.s. i att den bibehåller sina kvaliteter. Vi kan betrakta den kvalitativa identiteten som en lösare form av typidentitet som bl.a. tillåter att en företeelse förändras under sin historia. Medan den numeriska identiteten är fysisk är de båda andra formerna av identitet icke fysiska eller immateriella. Men är inte meningsbärande företeelser som siffror och ord numeriskt identiska? Som ljud och inskriptioner (och som neurologiska händelser) är de numeriskt identiska, men som begrepp eller förståelseformer är de typidentiska. Ett begrepp eller en idé är ett tydligt exempel på en typidentisk företeelse. Ett begrepps numeriska identitet är aldrig densamma. Varje gång vi nämner det eller skriver ner det eller bara tänker på det får det en ny fysisk bas. Det är därför det är ett begrepp och inte ett ord eller tecken; det är därför det är meningsfullt i sig och inte bara en bärare av mening.
7 Inflation handlar på ett plan om vår mentala inställning till pengarna.
8 Jo, det är ju sant, elektroniska valutor som Bitcoin och liknande lär sluka rätt stora mängder energi, och den hade förstås kunnat användas till andra saker. Men frågan är hur stor denna energiförbrukning är i förhållande till valutornas värde. Energikostnaden kan inte driva upp kursen, för den är ju en minuspost.
9 Friheten kan inte representera ett officiellt värde vare sig i den paternalistiska socialstaten eller i en totalitär stat av, säg, nordkoreansk typ, eftersom detta riskerar att ge upphov till en systemhotande motsägelse. Alltså kan inte heller ledarna och administratörerna i dessa stater vara fria eller påstå sig vara det. Även de måste underkasta sig systemet eller få det att se ut som om de gör det. Detta skådespel måste de ägna sig åt även inför varandra.
(Juli 2022)
Tidigare delar:
Pengarnas logik 1 – Utgångspunkter
Pengarnas logik 4 – Alternativ
Om skribenten: Jonas Åberg
