Julius Evolas antinationalism

Fascism, Historia, Ideologi, Okategoriserade, Religion, Traditionalism

Traditionalismen och nationalismen står i ett förhållande till varandra som är latent spänt. Anledningen till detta är att traditionalismen strävar uppåt, mot en uppsättning högre ideal som står i kontrast till det lägre, det rent naturalistiska. Detta lägre kan vara drifter och laster, men det kan även vara kollektivistiska ideologier. Traditionalismen står för individuering, medan kollektivistiska ideologier vill återföra individen till en gemenskap, till det ktoniska.

Julius Evola lägger i Men Among the Ruins (andra kapitlet) fram sin syn på hur en nation uppstår, och varför modern nationalism är av ondo. Själva uppkomsten beskrivs på ett sätt som påminner om Dumezils Männerbund, det rör sig om en grupp män som samlas kring högre, spirituella, ideal. Dessa män bildar sedan kärnan i en Stat, och denna Stat formar sedan av mer eller mindre olikartat etniskt material en Nation. Evola är alltså fast förankrad i den sydeuropeiska fascismen här, där staten, det politiska, spelar en avgörande roll för nationen.

Han ser det därför som en degenerering när nationen frikopplas från det politiska, från staten, monarken eller adeln, och ses som en gemenskap i sig själv. Nationen/demos är i Evolas terminologi feminin till sin natur, medan den politiska adeln/klassen är maskulin. Det är därför en degenererad situation när ledarna underordnas ”folkviljan” eller en nationalistisk ideologi.

Nationen har i detta synsätt inget värde i sig, utan bedöms efter hur väl den återspeglar högre ideal. Den svenska kulturen är således positiv då den innehåller en förmåga till distans och självkontroll (vilket definitivt är en central och utmärkande sida hos den), men sådant som Bingo-Lotto har inget egentligt existensberättigande. Nationen kan ha sitt värde i det att det skyddar individen mot ännu mer odifferentierade och låga gemenskaper dock.

Driver man Evolas tes tillräckligt långt innebär detta att det mångkulturella samhället i sig bara kortsiktigt är av ondo. Kring en politisk och sakral elit med högre ideal, kärnan i en ny stat, kan det ändå samlas människor och bilda en nation. Vi hamnar då i den paradoxala situationen att vi har en ”traditionell antirasism”. Den som är lojal mot de ideal som förkroppsligas av den kommande svenska politiska klassen är då svensk.

Jag kan se positiva inslag i Evolas tankegångar, någon form av assimileringspolitik kommer vi inte ifrån framöver (annat än i fablernas och de fria fantasiernas värld), och då behövs det bättre teoretiska redskap än ”alla lika – alla olika”.

Det germanska särfallet
Samtidigt finns det faktorer som talar emot en rent antirasistisk traditionalism, en ”come one, come all”-inställning till det svenska etnoset. Dels är det så att varje ”värld” är unik i traditionalismen. Allt som är rätt i islams civilisation är inte nödvändigtvis rätt i kristenheten, och vice versa. Och det finns en tydlig skillnad mellan den sydeuropeiska fascismen, med betoningen på staten, och den nordgermanska varianten som tenderar att betona blodsmyten. Evola nämner själv att även en etnisk grupp kan tillägna sig en spirituell ”krisma” genom långvarig kontakt med en högre tradition, och kanske är det fallet med oss nordgermaner, med tanke på att vi härstammar i rakt nedstigande led från hyperboreanerna? Detta skulle i så fall förklara den nordgermanska betoningen på folket och blodet.

I vilket fall som helst ger Evola oss möjligheten att moderera både en ren rasfetischism och en nationalism som bygger på kollektivistisk vilja till likhet. Det finns alltså traditionella argument för ND:s realpolitiska och känslomässiga inställning till adopterade såsom fullvärdiga etniska svenskar, och det finns argument för en stat som inrymmer samer och romer. Var gränsen går för vad som är acceptabelt får dock var och en själv avgöra. Vi befinner oss i en situation där det inte finns någon egentlig politisk klass/aristokrati längre, och det är vår uppgift att skapa en ny. I samma process kommer vi att rekonstituera nationen.