(En tredje dikt i orfiskt modus. Det tredje elementet.)
Varje källa har sitt eget vatten, sin egen smak
bergarter som sakta fälls ut, mineraler
jordlagrens filter och växternas rötter
de som äger källan känner smaken, ägs av den
bjuder vandraren, främlingen, den som kommer
hem tomhänt eller lastad med många varor
det iskalla vattnet med sin kristalliska glans
sin underjordiska klang fyller honom
och han ser med förnyad styrka vem han är
och var han är, hemma eller någon annanstans
varje källa finner på sina egna vägar sitt folk
gör det till sitt genom att ge liv, oupphörligt
det återuppståndna regnet, det återfödda
regnet återvändande från underjorden
genom jordens ådror, renat och förvandlat
intill förväxling likt varje annan källas
tills doften, tills smaken, tills kruset
det enkla kruset av lera för den drickande dit
där han är, fogar rummet samman med tiden
till en skål av närvaro, törstsläckande
livgivande, en rot av iskallt vatten, flödande
beständigt, nu när han sluter ögonen ser han
var han är och att han är, och att detta
vatten intill förväxling likt varje annan källas
är inget likt för den som är dess mun.
Svensk vind
Skånes jord
Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.