Spridda identitära tankar

Identitarism, Okategoriserade

Hur skulle en övergång till ett samhälle byggt på identitärt tänkande kunna se ut? Är det genomförbart? Idag spekulerar vi helt lättsamt kring dessa frågor, om inte annat för att sätta igång geniknölsgnuggandet hos läsarna.

Bristande realism är det lätt att anklaga folk för vänstern är förstås farlig på att anklaga "extremhögern" för att sakna verklighetsförankring. I det fallet handlar det förstås om stenbumlingar i glashus. Det första verkliga försöket att skapa ett "klasslöst samhälle", när arbetarklassen tog makten i Sovjetunionen och förintade hela överklassen, ledde till några av de värsta folkmorden i historien. Detta ursäktades kvickt bort med att det trots marxismens knivskarpa och vetenskapliga analys visst råkat "uppstå en ny klass en statskapitalistisk klass". Därefter insåg merparten av alla så kallade socialister att "klasslöshet" i sig inte är möjlig, alternativt inte fyller någon som helst funktion. Därför övergick de till att bli politiskt impotenta, förenades med det kapitalistiska systemet till fullo, för att i fortsättningen ägna sig åt att kämpa för sådant som homosexualitet och ful arkitektur. De övriga tog upp någon av anarkismens fanor, och gav sig ut för att förstöra klassamhället utan att ta hjälp av staten. Att förändra ett samhälle utan att kontrollera det låter sig förstås inte göras, och därför blev de i stort sett en sorts ovanligt självgoda kriminella, fast med finare föräldrar. Och så blev det förstås fiasko med det också, men det har de små liven fortfarande inte förstått.

I.

Men nu ska vi inte ägna oss åt den diskussionen det är uttjatat, och dessutom är det inte snällt att skratta åt utvecklingsstörda. Istället ska vi nu helt osystematiskt spekulera lite kring hur det identitära samhället skulle kunna genomföras och till en början se ut. Inget av detta är fastslaget på något centralt sätt, men det kan ändå vara värt att sätta bollen i rullning. Först och främst behövs lite verklighetskoll att repatriera merparten av alla utomeuropeiska invandrare är inte någon sorts patentlösning. Tror man att ett etniskt homogent samhälle i sig kommer att göra Sverige till ett bra land ligger man redan farligt nära marxismens fåniga idé om att "klasslöshet" löser alla problem. Alltså måste man vara medveten om att det finns många olika frågor att ta tag i. Vi tittar, som sagt helt osystematiskt, på några av dem.

För det första handlar det om att underminera de märkliga idéer som idag dominerar samhället att kontrollera staten är meningslöst om man inte förankrat sina tankar något så när hos både elit och gräsrötter. Alltså måste man se till att en stor del av befolkningen överger dumheterna om "mångkultur", "jämlikhet/jämställdhet" och en hel serie andra uttjänta tankar, och ersätter dem med sundare och mer realistiska föreställningar. Låt oss alltså anta att detta framgångsrikt genomförts och gängse partier och institutioner får allt mindre stöd. Utan att gå in på detaljer kan vi därefter anta att företrädare för identitära riktningar parlamentariskt eller på annat vis blir huvudsaklig styrande kraft i den svenska staten.

Ett antal omstruktureringar kommer givetvis då i fråga. Det första folk i gemen lär tänka på är trots allt då totalstopp för utomeuropeisk invandring, och inledandet av repatriering. Det här kan gärna ske i ett rimligt tempo och utgå från något så när vanligt folkvett. För det första finns inget självändamål med någon sorts parodiartad "nazi"-policy här att adopterade eller sedan länge tämligen väl integrerade personer av utländsk härkomst stannar kvar är inget nämnvärt hot mot vare sig svensk kultur eller etnicitet, inte heller enstaka besökare eller långtidsboende. Det ska helt enkelt handla om att det inte ska finnas etniska enklaver på svensk mark, eller en sådan mängd personer av främmande härkomst att de på ett betydande sätt påverkar eller styr hur vi lever eller ser ut.

Sedan, eller snarare samtidigt, måste man ta itu med ekonomin. Till skillnad från ovan nämnda vänster är det ingen av oss som tror att "den ekonomiska basen" är det enda, eller ens det främsta, som har betydelse i ett samhälle. Däremot har ekonomiska strukturer betydelse, och successivt måste man givetvis utveckla någon form av ekonomiskt program. De praktiska frågorna man här skulle behöva ta itu med blir då:

1) Öka både svensk och lokal självständighet vad gäller grundläggande behov jordbruksproduktion, råvaror och liknande.

2) Säkerställa den nya statens överordning gentemot ekonomin. Detta innebär förstås inte förstatligande och socialisering, utan att staten, samhället och folket ska kunna agera utan att vara kontrollerade av utländska, eller numera snarare globala/statslösa ekonomiska intressen. Det handlar alltså inte om att kontrollera ekonomin, utan att hålla den på sin riktiga plats i relation till staten och folket.

3) Ordna det pragmatiska strukturera upp åtminstone grundläggande välfärdssystem av typen socialbidrag och sjukförsäkring.

Om man därefter skulle vilja sträva i exempelvis en korporativ riktning är det en senare fråga man kan väl i alla fall säga att vare sig fackföreningar av nuvarande typ eller institutioner och verksamheter som Svenskt Näringsliv och Timbro i förlängningen lär ha någon framträdande roll i det vi tänker bygga.

II.

Sedan kommer förstås frågan om Europa. Om vi utgår från att det ovanstående faktiskt hänt, har det ju knappast gjort det utan att en liknande utveckling åtminstone påbörjats på olika håll i Europa. Slutmålet måste vara en europeisk enighet under en form av överordnad struktur. Inte så att den ska detaljstyra vare sig individers, lokalsamhällens eller staters affärer. Däremot ska den hävda europeiska intressen gentemot andra supermakter för närvarande är det väl USA man kommer att tänka på, men innan detta blir aktuellt kan det mycket väl vara Kina. Ett Europa med en gemensam armé (ägnad att försvara europeisk mark, inte gå kapitalismens ärenden i andra länder), en gemensam utrikespolitik gentemot utomstående och en gemensam gränskontroll är något som kommer att behöva byggas. Dessutom ska den förvalta och utveckla idén om Europa och de europeiska folkens enighet. I allt eller det mesta övriga ska de stater och lokalsamhällen som utkristalliserar sig vara autonoma.

I samhället i allmänhet kommer man att se en generell renässans (en bra sådan, inte som den förra, för att busa till det lite) där intresset för lokal, svensk och europeisk historia, kultur och tradition vaknar. Språk, kulturhistoria, religion och stolthet över det egna ska helt enkelt åter bli värden först som intressen, sedan som värden i sig. Vi är förstås övertygade om att mycket av detta redan finns latent hos människor, men hålls borta av de nuvarande omständigheterna (klassidentitet måste hetsas fram, etnisk identitet måste tryckas ner, som alla som vet något vet). Det hindrar givetvis inte att stater och lokalsamhällen också aktivt kommer att arbeta för denna typ av värderingar för att väcka intresset för något som går bortom MTV-kulturens nonsens eller popvänsterns självförnekande tillbedjan av alltifrån salsa till bögmördande reggaeartister. Tanken är att i första hand verka positivt långtgående förbud, fängslanden och annat våld än det som behövs för att försvara det nya samhället är givetvis något att undvika.

Osannolikt och svårgenomförbart? Det vill jag lova. Utopiskt och ogenomförbart? Det är det däremot inte. Skulle omständigheterna bli de rätta kan detta, eller något i denna riktning, åstadkommas, bara man ger sig fan på det. Då törs jag för övrigt nästan lova att identitärerna inte kommer att vara småaktiga, trots vår vanliga skepsis till onödig våldsamhet och brutalitet. Om någon fortfarande verkligen känner behovet, ska han få jaga journalister med ”piskor och spikklubbor” bäst han vill. Det kan vi gott unna både honom och dem.