Svensk vind

Kultur, Litteratur

Ingemar Algulin skrev en bok som heter Den orfiska reträtten. Den handlar om de svenska 40-talisternas reträtt från den romantiska diktarrollen med dess anspråk och krav. Ingenting är viktigare för en poet än att bli tagen på allvar. Av kritikerna. Av dem som räknas. Om någon skrattar tror han att han står där naken. Att uppträda som visionär och förkunnare med anspråk på att förmedla djupa sanningar om människolivet och människans bestämmelse kräver sin man! Kräver en gränsöverskridande Orfeus. Det är förståeligt att 40-talisterna retirerade till mer lättförsvarade positioner. Deras efterföljare har fortsatt återtåget i rask takt. En del av dem har gömt sig bakom språket och förvandlat poesin till ett språkligt experiment. Andra har tvärtom valt att blotta och exploatera sig själva, och då med återtågets logik inte dragit sig för att låta poesin kliva ned i det fula och vulgära. En tredje strategi, som kan framstå som en profan variant på siaren, är att ikläda sig rollen som politisk eller mer bestämt dagspolitisk poet och i skenbart samhällskritiska och gärna högljudda deklamationer indirekt ge sitt stöd till makten – den makt som styr över nådemedlen. Dessa strategier finns för att de fungerar. Om de används insiktsfullt ger de regelbundet poeten den uppmärksamhet och övriga förmåner som han behöver för att stå ut med sig själv. Ur detta perspektiv framstår den orfiska reträtten snarare som en strategisk reträtt än som desillu­sionerad flykt. Poeter byter hellre sida än flyr. En hyllningsdikt till Stalin är väl inte så farligt? Men låt var och en bli salig på sin fason, som gamle Fritz brukade säga. Finns det en konformistisk salighet? En korrupt? Javisst, se bara på den demokratiska eliten – denna så vitala paradox! Den konformistiska sa­ligheten är det minsta motståndets salighet. Men mindre motstånd här och nu brukar bli större mot­stånd längre fram, och så småningom ett oöverstigligt hinder. Är tillvaron verkligen så moralisk? Det beror delvis på oss själva, om vi kan och vill bjuda konformismen motstånd, men faktum är att moralen är en form av verklighetsanpassning, ett från många erfarenheter ackumulerat svar på de krav verklighe­ten ställer. Låt var och en försöka bli salig på sin fason så får de tillfälle att lära sig saker som de inte skulle ha lärt sig annars. Det sade gamle Fritz inte, men han tänkte det säkert. De som inte slår till re­trätt får, oavsett motiv, lära sig sådant som de som retirerar aldrig får veta. Som vem de är. Som vem de verkligen är. Det är inte alltid någon saliggörande erfarenhet. Men en nyttig. Och om det vill sig väl stärkande. Höj människan till människan! Upp ur det fula och banala och förvridna. Vad är det för me­ning med någonting om man inte försöker bli bättre? Vi flyr inte. Vi ger oss inte. Vi återvänder från Underjorden med en glimt av något vi kallar Eurydike…

Svensk vind

(En dikt i orfiskt modus.)

Den klara, blåa klangen
hos de svenska orden
du hör
ditt hemlands himmel fladdra
i den friska vinden
genom de främmande rösternas skuggor
den klaraste av melodier
som ett ljus
som lägger dem i djupare mörker
du hör
det språk som är ditt eget
som är din andedräkt
blickar som möts i samförstånd
som vet
att det inte är språket som ljuger
utan de som förnekar
sig själva
sitt ursprung
tillsammans kan vi lyfta det
högt som en fana i den friska vinden
höra det
sjunga klarare än alla andra språk
över öppna vidder
ljudande från berg till berg
runt stilla sjöar tonande
genom djupa skogar susande
viskande i ängens dimma
de svenska orden
tillsammans kan vi lyfta språkets fana
högt över alla smutsiga munnar
och skramlande hjärtan
dit där lögnen inte når
högt i den vårliga vinden
lika frisk som den är fri
de svenska orden lika blå
som den blåa himlen.