(En andra dikt i orfiskt modus.)

När det är fullkomligt stilla och himlen
ger intryck av att stiga, ja, stiga
som om den målats på en grund
av ännu blåare blått
som om den spänts så hårt och tunt
över ett bråddjup av mörker, av natt
ja, när himlen stiger svindlande
som en blick som ser bortom allt
och förintar allt med sitt seende
då kommer plötsligt dessa fåglar
dessa svarta som från ingenstans
dessa svarta väsen som änglar
ut ur det bländande lysande blå
och befriar blicken från sig själv
så att du äntligen kan se
hur den stigande himlen faller
hur den fallande himlen bärs
av det tunnaste av grenverk, så tunna
grenar med skälvande gulbruna hängen
mångfaldiga som ett regn av ljus
av de skira gyllene löven
som glanslöst stilla smyckar
henne du älskar som allt
som ger liv utan ord
hur den släta, nysådda jorden
tyst möter himlen och bär den
i en gest av nästan undergiven
ömhet som madonnan det gudomliga
barnet, som samtidigt är det jordiska
barnet, barnet som förenar
himmel och jord i hennes händer
hon som sträcker dem ut
och tar emot, som sträcker dem ut
och tar emot denna oerhörda tyngd
utan att tveka, som sträcker dem ut
och gör himlen lika lätt som jorden
o fruktbara, alltid fruktbara
o sköna, alltid lika sköna
o jord på en grund av guld
o moder på en grund av guld
hur lätt är det inte att lyfta
den börda som ger liv!

Svensk vind

Det egnas källa

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.