Genom seminariet Bortom Multikulti kan Axessfären sägas ha inlett något av en metapolitisk offensiv, där man från liberala eller vagt konservativa positioner försöker påverka debatten kring integration och mångkulturalism. Den lista med namn man samlat till seminariet är tämligen imponerande, och inkluderar flera framträdande debattörer.
Som identitär invandringskritiker kan man betrakta fenomenet på flera vis. Å ena sidan är det ett tecken på att delar av europeisk, inklusive svensk, borgerlighet, nu inser att mångkulturalismen nått vägs ände och därför börjar utmana den. Detta har också ett samband med att det finns ett växande folkligt missnöje med invandringen. Samtidigt finns det risker med denna utveckling. De borgerliga grupperna ifråga är resursstarka och har en tillgång till den etablerade offentligheten vi som systemkritiker saknar. De kan därför kooptera delar av den invandringskritiska opinionen, åtminstone under en begränsad tid, med mer symbolisk retorik och politik (exempelvis riktad mot ett plagg snarare än mot en invandring som omfattar 100,000 nykomna per år). Värt att notera är också att de medverkande inte bryter med demoniseringen av Sverigedemokraterna, trots att det finns flera likheter i deras resonemang.
– Paulina Neuding
Seminariet finns tillgängligt på Axess TV. De bistra herrarna bakom webblogg Oskorei har inte hunnit se hela serien, utan endast den avslutande fjärdedelen. Där medverkar Paulina Neuding, Nima Dervish och Sara Mohammed som föreläsare.
Kort om den liberala diskursen
Jag vet inte om invandrare kommer hit primärt för att vi förbjudit barnaga, jag tror att man gör det trots att vi förbjudit barnaga.
– Paulina Neuding
Den diskurs de inbjudna företräder kan karaktäriseras som liberal, där finns också vissa kulturnationalistiska inslag men dessa presenteras på ett sådant vis att de får liberala förtecken. Denna liberala diskurs blir tydligare om man fokuserar på det som inte sägs, snarare än det som sägs (särskilt värdefullt då det mesta som sägs är vettigt eller självklart, men det som utelämnas är väl så viktigt). Någon diskussion om etnicitet förs således inte. Dervish tangerar vid ett tillfälle området genom att ta upp de individer som oroar sig för att den blonda svensken kommer att försvinna som följd av invandringen, men bemöter detta genom att säga att vi måste ha större förtroende för den svenska kulturens förmåga att attrahera nya grupper (i vad mån detta är ett bemötande låter vi vara osagt).
Neuding inleder således seminariet med att konstatera att fri rörlighet är en viktig liberal princip, vilket implicerar att fortsatt massinvandring är en förutsättning för diskussionen. Hon avviker därefter från den hittills dominerande diskursen genom att utgå från att kulturer spelar roll. En märklig paradox i den såkallade mångkulturalismen är nämligen att man tillsynes erkänner existensen av kulturer, men aldrig att dessa skulle påverka individers beteende på ett statistiskt plan (i överrepresentation som sexualförbrytare, för att ta ett mer kontroversiellt exempel än de Neuding är bekväm med). Neudings insikt att kulturer spelar roll är i varje fall positiv, och gör också att hon kan diskutera det mångkulturella samhället i relation till den svenska kulturen på ett mer fruktbart vis än det gängse.
– Nima Dervish
För både Neuding och Mohammed är kvinnans ställning en viktig skillnad mellan den svenska kulturen och flera andra kulturer. Här kan man som identitär instämma, sedan vikingatiden är detta ett framträdande drag i svensk kultur. Dervish tar också upp den svenska traditionen av uppfinnare som något svenskt, och Neuding ställer svensk kultur mot de mer auktoritära kulturer många invandrargrupper tillhör. Vi kan här alltså urskilja en vagt kulturnationalistisk diskurs, även om det är troligt att den svenska kulturen är värdefull för att den råkar sammanfalla med liberala värden. De medverkande, särskilt Mohammed, är medvetna om risken att invandrare inte tar till sig den svenska kulturen och exempelvis för vidare sådant som tvångsäktenskap och hedersmord även i Sverige. Här identifierar Mohammed svenska mångkulturalisters konfliktskygghet och tendens att utse religiösa ledare till representanter för invandrargrupper som en bidragande faktor.
Man kan här också notera att det för de medverkande i hög grad handlar om islam som den sällan identifierade motpolen till den svenska/liberala kulturen. Man vill dock inte identifieras med de islamkritiska och ibland rent islamofobiska strömningarna, vilka likt Sverigedemokraterna inte tillhör eller godkänts av den etablerade offentligheten.
Mångkulturalism i civilt samhälle och i lagstiftning
Jag tror vi alla vet vad svensk kultur är, vi har en känsla för det och det räcker egentligen. Det finns en buddhistisk eller sufisk story om nån som får frågan kan du beskriva rosens doft. Och det är väldigt svårt att förklara. Men vi har känt det, vi vet att det finns och vi vet vad det är. Vi kan bara inte beskriva det med ord, och lite så skulle jag säga att det är med svensk kultur. Jag tror att vi innerst inne vet att det finns något som är svensk kultur.
– Nima Dervish
Neuding anknyter till Per Gudmundsons konstaterande att mångkulturalismen inte i någon högre grad påverkat den svenska lagstitfningen. Hon identifierar istället det civila samhället som den arena där den mångkulturella ”toleransen av intolerans” är som mest framträdande. Detta gäller bland annat media. Neuding talar här om ett ”lackmustest” man kan använda för att identifiera den typ av rasism där vissa grupper betraktas med ett paternalistiskt och i grunden nedlåtande perspektiv. Bland annat noterar hon att när man censurerar viss konst för att det kan provocera muslimer, så kan man göra ett mentalt experiment och fråga sig om samma censur ansetts acceptabel om det istället handlat om kränkta medlemmar av Livets Ord. Detta lackmustest kan användas i ett flertal situationer, såsom medias etniskt selektiva användande av signalement vid grövre brott.
– Sara Mohammed
Vad man kan notera är att det resonemang kring hyckleri Neuding här för, är välkänt sedan mycket länge i invandringskritiska kretsar. Detsamma gäller Nima Dervishs användande av det Mona Sahlin-citat som bättre än de flesta illustrerar den svenska etnomasochismen: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” Dervish reagerar med irritation på Sahlins citat, och konstaterar att om man ständigt nedvärderar sin egen kultur är det inte så troligt att någon vill bli en del av den. Han gör också jämförelsen mellan påståendet att ”det finns inget svenskt” och det hypotetiska ”det finns inget iranskt”, återigen ett välkänt resonemang från det systemkritiska internet. Detta är naturligtvis positivt, även om det tagit många år för dessa memer att röra sig från invandringskritiska kretsar till mer etablerade sfärer.
Ett intressant, men sociologiskt inte särskilt överraskande, faktum är också att så många av de medverkande som resonerar kring och brottas med frågan om det svenska har invandrarbakgrund. Fenomenet är inte okänt historiskt, många glödande tyska patrioter under tidigt 1900-tal hade exempelvis judiskt påbrå, samtidigt ger det ett visst alibi mot anklagelserna om att de skulle vägledas av främlingsfientlighet.
Om man ska summera seminariet kan man konstatera att det är ett positivt steg, ett led i ett större paradigmskifte. Mycket av värde har också sagts, även om det är sådant som sagts i flera år av systemkritiker. Något erkännande av detta görs inte under seminariet, däremot är det klädsamt att man undviker den fixering vid Sverigedemokraterna och andra ”främlingsfientliga” som traditionellt varit en förutsättning när man diskuterat invandring och integration. Samtidigt finns det alltså brister i den liberala diskurs de medverkande i varierande grad tillhör. Man undviker nästan helt den etniska faktorn och fokuserar på kultur, trots att etnicitet har en större sprängkraft än kultur. Många etniska grupper som hamnat i sönderslitande konflikter har för en utomstående varit snart sagt omöjliga att skilja åt kulturellt, enligt ett girardsk perspektiv kanske det rentav är när man kommer i allt närmare kontakt och riskerar att uppgå i varandra som risken för konflikt blir verkligt stor. Om de etablerade debattörerna i Axesskretsen inte vill förknippas med högerextremister är detta något som också studerats av kinesisk-amerikanska professorskan och ”tigermamman” Amy Chua i boken World on Fire. Detta är ett betydligt tyngre vägande argument mot massinvandring än det faktum att det kan ta ett par generationer innan burkan försvinner.
Man kan ifrågasätta den identifikation av svensk kultur med liberala värden som genomsyrar diskussionen. Det finns också en alternativ svenskhet, med element som nationell enhet, heroism, en tydligare mansroll, känsla för naturen, et cetera. Den liberala individualismen har haft dessa värden, detta ”kulturella kapital”, som en förutsättning för att fungera, och när de nu utarmats som en följd av samma individualism ser vi också resultaten i form av bland annat det antropologiska förfall som kommer till uttryck i allt från Big Brother till skolgårdarna. Den moderna svensken är många gånger en föraktansvärd figur, och detta kan inte åtgärdas av någon liberal kultur. Man kan därför avsluta med en fråga – finns det inga inslag i invandrares kulturer som Neuding, Dervish och Mohammed anser att vi liberala svenskar kan ha något att lära oss av, inslag som kan påminna om vår egen historia?
Relaterat
”Muscular liberalism”
Länktips: Axess och den rumsrena extremismen
Kvinnan i Nordens forntid
Amy Chua – A World on the Edge
Om skribenten: Joakim Andersen
