En grundlös hypotes – kapitel 3

Historia, Konservatism, Religion, Samhälle

  • 1
    Dela

”Det vore meningslöst att vända sig bort från det förflutna för att endast tänka på framtiden. Det vore en farlig illusion att tro att det ens kan finnas en möjlighet till något sådant. Motsättningen mellan fram­tiden och det förflutna är en absurditet. Framtiden tillför oss ingenting, ger oss ingenting; det är vi som måste ge allt för att bygga upp den, ge till och med vårt liv. Men för att kunna ge måste man äga, och vi äger inget annat liv, ingen annan sav, än det kostbara vi ärvt från det förflutna och som vi själva smält, tillägnat oss och omskapat. Av alla människans andliga behov finns det inget som är vitalare än det för­flutna.” (Simone Weil, Att slå rot, s. 57.)

 

Låt oss med en social organisation här mena en varaktig förening av levande varelser, vilka är så beskaf­fade att de kan existera och agera oberoende av organisationen. Varelsernas biologi har m.a.o. inte ut­vecklats i samspel med den organisation de ingår i och om de ”ville det” skulle kunna lämna den och leva utanför den eller kanske bilda en annan organisation istället. Människan är ett exempel på en varel­se av detta slag. En social organisation är det kontinuerliga resultatet av ett samspel mellan medvetna aktiviteter och yttre skeenden. Detta resultat kan ta sig en mängd skiftande former.

Familjen, människans primära samlevnadsform eller rättare existensform, är inte en organisation i den mening som åsyftas här utan en medfödd social struktur. Eftersom familjen har vissa fixerade funktio­ner realiseras den alltid på ett likartat sätt när den inte ingår i en social organisation. Men familjens sociala liv kan ge upphov organisatoriska eller m.a.o. kulturella element av skilda slag, t.ex. riter och ri­tualer vid jakt och måltider och i samband med livets passagehändelser: födelse, pubertet, äktenskap och död. Om familjen inte kunde frambringa element av detta slag skulle inga familjeövergripande sociala organisationer heller kunna bildas.

En parentes: Vi har anledning att tro att de primära organisatoriska elementen har en religiös anda i form av den gemensamma handlingen, t.ex. offrandet av en del av det gemensamma bytet för att blidka naturens krafter eller måltiden som hela gruppen deltar i, vilken genom att inte vara biologiskt betingad utan ett resultat av en plötslig ingivelse eller vision, av en överväldigande stark men obestämd oro eller glädje etc., frambringar en betydelse som inte fanns förut. Får en mening som inte sammanfaller med tingens yttre gestalt eller med sinnevärlden utan som förefaller finnas i deras inre. En mening som m.a.o. innebär ett uppenbarande av en dittills okänd värld, av en icke synlig och således själslig dimen­sion hos världen. I denna upptäckt, i denna vision eller drömsyn, ligger väl trons ursprung. Således lig­ger i de gemensamma handlingarna såväl religionens som kulturens begynnelse. Kanske därför att religi­on och kultur djupast sett är ett och detsamma? Vi har också anledning att tro att ett tings mening, det förhållandet att ett ting kan stå för något annat, vara en symbol eller rymma en betydelse, har sitt ur­sprung i dessa gemensamma handlingar, i de handlingar som genom att vara gemensamma överskrider det biologiskt betingade beteendets gränser. Att språkets ursprung m.a.o. ligger i de gemensamma handlingarna. Att de gemensamma handlingarna utgör språkets första uppenbarelseform – och att språ­ket till sitt ursprung således är religiöst. (Det skulle f.ö. kunna förklara varför språkmagiska synsätt är så vanliga i premoderna kulturer över hela världen. Och varför de i modifierad form fortfarande är det. Tänk på reklamens och politikens språk!) Så länge det mänskliga beteendet håller sig på det rent biolo­giska eller instinktiva planet behövs inga tecken och symboler – behövs ingen mening.

Syftet med en organisation är att förena ett antal separata delar till en helhet på ett sådant sätt att helhe­ten får en kapacitet som delarna inte har och kan göra saker som delarna inte kan göra var för sig. Det är (den inte nödvändigtvis medvetna) upptäckten av och utvinnandet av samarbetsvinster som är driv­kraften bakom utvecklingen av organisationer. Vinst ska här inte likställas med i vanlig mening ekono­misk vinst eller ö.h.t. med något kvantifierbart.

Eftersom de varelser som ingår i en social organisation är utrustade med självständig handlingsförmåga innebär för dem organiserad samverkan att nya handlingsmöjligheter uppstår eller underlättas samtidigt som gamla försvinner eller försvåras. Att tillhöra en organisation innebär för en varelse med hög själv­ständighetspotential som människan en avvägning mellan frihet och tvång. Genom att bli medlem av en organisation underkastas människan vissa regler och begränsningar som är förbundna med den plats och den funktion hon har (kan ha) inom den. För den som är medlem av en social organisation får fri­heten en annan innebörd än för den som inte är det. Men även själva organisationen måste hitta en ba­lans mellan frihet och tvång. Blir delarnas frihet för stor hotas organisationens sammanhållning och sta­bilitet. Är den för liten försämras dess verklighetsförståelse och anpassningsförmåga, vilket kan få all­varliga konsekvenser i konkurrensen med andra organisationer.

Det en organisation kan åstadkomma måste vara något positivt för de individer som ingår i den, utgöra en vinning av sådan art och storlek att det med god marginal uppväger de begränsningar och det tvång det innebär för dem att inordna sig i organisationen. Vikten av en nyttomarginal är en förklaring till var­för ett allvarligt och påträngande yttre hot kan verka så starkt organisationsbefrämjande. Skillnaden mellan liv och död är ju så dramatisk att människan är beredd att snabbt underkasta sig ett betydande mått av tvång för att kunna frambringa en frälsande organisation. En organisation måste säkert och re­gelbundet producera fördelar för dess medlemmar så att de får de motiv och resurser de behöver för att fortsätta att efter bästa förmåga verka för helhetens bästa. Detta krav förstärks av medlemmarnas fa­miljband. Genom att försvaga dessa kan en stat följaktligen få invånarna att nöja sig med ytligare och kortsiktigare belöningar för sin underordning än de annars skulle ha gjort (panem et circenses).

Förhållandet mellan vinst och förlust varierar mellan individerna i en organisation beroende på deras egenskaper och möjligheter. De vinster de gör kan skilja sig åt både beträffande art och storlek. Männi­skor har olika biologiska förutsättningar, något som deras självständiga handlande är ett uttryck för, och en organisation måste ta hänsyn till detta och söka utnyttja det till sin fördel. Mycket av en organisa­tions kraft och dynamik är beroende av dess förmåga att på ett balanserat sätt dra nytta av skillnaderna mellan dess medlemmar. En social organisation måste m.a.o. finna en balans mellan den jämlikhet som grundar sig på att alla är verksamma medlemmar av samma organisation och den ojämlikhet som är en följd av att individer har olika funktionell vikt i förhållande till helheten. En alltför stor jämlikhet för­svagar organisationens utvecklingsförmåga och anpassningsförmåga. En alltför stor ojämlikhet riskerar att försvaga sammanhållningen och solidariteten hos organisationen och ge upphov till konflikter och splittring.

Varje social organisation bygger på ett regelverk av något slag – explicita eller implicita regler, formella eller informella, ett litet antal generella regler eller ett stort antal detaljerade, medvetet konstruerade och systematiskt ordnade eller spontant framvuxna o.s.v. Det måste finnas en uppsättning regler som be­stämmer vad medlemmarna får och inte får göra. Detta regelverk har två huvudfunktioner: (1) att koor­dinera handlingar mellan aktörer som inte känner varandra, t.ex. för att de inte är släkt med varandra el­ler för att de är skilda åt i tid och rum, och (2) att möjliggöra och underlätta en arbetsdelning och specialisering inom organisationen. Ju bättre ett regelverk förmår lösa dessa båda uppgifter desto bättre kan organisationen fungera och desto framgångsrikare kan den bli. Brister och luckor hos regelverket kan tillfälligt hanteras med hjälp av våld. Icke-reguljärt våld är en högriskstrategi som endast bör använ­das i särskilt allvarliga situationer, exempelvis för att förhindra ett inbördeskrig eller för att störta en folkfientlig regering, eftersom det riskerar att skada det som är organisationens livgivande kärna: de andliga kvaliteter som bestämmer dess egenart och identitet. U.S.A. efter inbördeskriget är inte samma nation som före.

En parentes: Utanför människans värld finns det stora kollektiv som inte använder sig av några regler, t.ex. de sociala insekternas samhällen. I myrornas och binas värld ersätts reglerna av släktskap, ja, av ge­netisk identitet. Så är arbetsmyrorna i en stack inte bara syskon utan genetiska kopior av varandra. Släktskapsbanden mellan myrorna och de beteenden och samarbetsformer som de ger upphov till gör att myrorna i en stack kan betraktas som en enda stor organism, en superorganism för använda Hölldoblers och Wilsons uttryck, snarare än som individer i ett samhälle. Släktskap är en starkt organi­sationsbefrämjande faktor. Ju närmare släktskap mellan medlemmarna i en grupp desto färre regler be­hövs, och desto mindre explicta och formella behöver de vara, för att få gruppen att hålla samman och fungera som en helhet, d.v.s. för att individerna över tid ska göra en korrekt avvägning mellan egennyt­ta och gruppnytta. Ju närmare släktskap desto lägre marginalkostnad för att välja gruppnyttan framför egennyttan. Detta är relevant även för människans del och för förståelsen av det mänskliga samhället. Ju svagare släktskapen är mellan individerna i ett mänskligt samhälle, ju svagare de sociala banden mel­lan dem har blivit p.g.a. en övergång från självhushållning till lönearbete, ökat tidsavstånd mellan gene­rationerna, urbanisering, omfattande invandring av främmande folkslag m.m., desto viktigare blir andra sammanhållande faktorer. Eftersom dessa faktorer kostar mer att utveckla och driva måste samarbetet följaktligen generera en större vinst för att samhället ska fortsätta att hålla ihop. (Rom föll för att dess på erövringar och slaveri baserade ekonomiska system till slut inte kunde producera ett tillräckligt stort överskott. Det förvånande är inte att det Romerska riket gick under utan att romarns organisatoriska förmåga och disciplin var så stor att det kunde existera så länge.) Omvänt kan även ökad produktivitet och vinst i ett samhälle leda till att släktskapen förlorar i betydelse, eftersom man då ”får råd” att frigöra sig från dessa handlingsstyrande och handlingsbegränsande band.

Till de vinster som en social organisation producerar för sina medlemmar, vinster som på skilda sätt kan driva och dirigera deras verkande för helheten, hör inte bara vad vi för enkelhets skull kan kalla ma­teriella ting, t.ex. mat och kläder, verktyg och leksaker, en bostad, en näringsverksamhet, utan även de mer svårgripbara och skiftande men inte mindre reella ting som jag vill kalla andliga. Det rör sig om fö­reteelser och förhållanden som följande: upplevelsen av kollektiv tillhörighet och gemenskap, av att vara förenad med ett folk talrikt som stjärnorna; hemkänslan eller tryggheten i att höra hemma på en välkänd plats i en stor och osäker värld; historiekänslan, d.v.s. den starkt meningsskapande vetskapen om att ha en historia, att utgöra en verksam del av en process som har sitt ursprung djupt nere i det för­gångnas brunn och som sträcker sig långt in i den okända framtiden; patriotismen eller kärleken till den unika och oersättliga geokulturella skapelse som svårräkneliga generationer av mestadels okända förfä­der genom stora ansträngningar har frambringat och som det är de levandes främsta skyldighet att bibe­håll och berika för att i sin tur överlämna till sina efterkommande; insikten att helheten är beroende av alla sina delar, av deras unika beskaffenhet och verkningssätt, och att människans liv i relation till den sociala organisationen därför är genomsyrat av mening och det inte finns något som hon är eller gör som helt saknar betydelse; den personliga stolthet och tillfredsställelse som är förbunden med den ställ­ning och funktion man själv intar i den sociala organisationen; den kollektiva stoltheten i att tillhöra en organisation som man vet har övervunnit åtskilliga faror och svårigheter i historien men som tack vare beslutsamhet och gemensamma ansträngningar har lyckats bevara sin frihet och sitt oberoende o.s.v. Detta är ett litet utsnitt ur det komplex av individuella mentala eller själsliga realiteter som tillsammans bildar ett folks andliga värld och som inte kan utvecklas och bestå annat än hos de kollektiv vi benäm­ner folk. Att komponenterna i detta komplex varierar i omfattning, styrka och innebörd från individ till individ, att de är ”subjektiva”, är inte en svaghet utan tvärtom något som berikar helheten och väsentli­gen bidrar till dess dynamik och utvecklings- och anpassningsförmåga. Om de andliga kvaliteterna istäl­let vore ensartat desamma från individ till individ, om individerna s.a.s. vore andliga kloner av varandra, skulle det inte kunna finnas någon rörelse eller något sammanhang hos folkets andliga värld. Det skulle då inte finnas någon andlig värld och det skulle följaktligen inte heller finnas något folk.

En parentes: De andliga kvaliteternas existensform är de enskilda människorna eller, rättare sagt, det kontinuerliga samspelet mellan enskilda människor. Det finns inte någon folksjäl eller för den delen världssjäl, eftersom varje andlig eller mental aktivitet oavsett på vilket plan den äger rum förutsätter en dynamisk interaktion mellan funktionellt beständiga individuella komponenter. Detta gäller för den mänskliga hjärnan och det gäller för det mänskliga samhället. Varför skulle det inte också gälla på ett kosmiskt plan? Varför skapade Gud världen? För att genom att samspela med den och det som finns i den bli Gud. M.a.o. för att skapa sig själv! En ensam gud är lika litet en gud som en ensam människa är en människa. Gud kanske inte behöver just människan men hon behöver något annat. Detta antyder också vikten av frihet, av andlig eller själslig frihet, i en social organisation. Frihet är en av de viktigaste andliga kvaliteterna hos ett folk. Det ligger nära till hands att tro att de personer som, likt dagens socia­lister och låtsasliberaler, vill begränsa denna frihet känner sig oroade och hotade av främmande tankar och av tankar de inte förstår. Så är det säkert också. Men huvudorsaken är nog snarare att de vill göra den andliga världen mer lik sig själva, eftersom de som alla okreativa människor är omedvetna egocen­triker, och att det är för att deras egen andliga värld är så trång och stel som effekterna av deras verk­samhet blir så påtagliga och dramatiska för andra.

Medan de materiella beståndsdelarna hos en social organisation kan definieras som de som kan ägas och brukas av enskilda individer kan de andliga beståndsdelarna endast frambringas och brukas gemen­samt, av organisationen i dess helhet eller av ett kollektiv som utgör en etablerad funktionell del av den, t.ex. ett yrkesskrå, en samhällsklass eller en regional minoritet. De andliga egenskaperna existerar i och genom det organistionsbetingade samspelet över tid och rum mellan ett större antal individer. Uppnå­endet av en ”kritisk massa” av individer med de rätta egenskaperna är därför en nyckel till folkens upp­komst. Detta är i praktiken liktydigt med en kritisk massa av ledande män. Det är dessa företeelsers dy­namiska och relationella beskaffenhet som motiverar att man benämner dem andliga.

En organisations andliga aspekter är av fundamental betydelse för dess stabilitet och sammanhållning, för dess styrka, verkningsförmåga och fortbestånd. När sociala organisationer konkurrerar med varand­ra är det ofta de andliga kvaliteterna som bestämmer utgången. En organisation har således starka inci­tament att utveckla och underhålla dessa kvaliteter.

Kan andliga kvaliteter av ovan exemplifierat slag uppstå hos någon annan social organisation än ett folk? Var för sig kan givetvis många av dem uppträda även hos andra kollektiv. En familj är mönstret för en gemenskap och präglas förhoppningsvis även av trygghet och hemkänsla, om än kanske av ett osäkrare och svagare slag än som en del av ett folk, en arbetare kan hysa stolthet över den funktion han fyller i ett företag och medlemmarna av ett fotbollslag kan känna sig delaktiga av något stort och bety­delsefull när de ställer upp i ett internationellt mästerskap. Men många av dessa kvaliteter uppträder knappast någon annanstans än hos ett folk och summan av dem, den integrerade helheten av ett större antal av dessa kvaliteter, kan inte göra det. Dessa egenskaper uppträder i sin starkaste och renaste och mest sammansatta form hos folket och deras summa är på sätt och vis vad ett folk är. Ett folk kan såle­des betraktas som en andlig realitet. Det är ett på flera sätt betydelsefullt förhållande.

De andliga kvaliteterna hos en social organisation har en starkt meningsskapande och handlingsbefräm­jande förmåga. Det är ju därför de sociala organisationerna utvecklar sådana egenskaper och gör det möjligt för dem att sprida sig och växa. De ger medlemmarnas liv innebörder som de inte kan fram­bringa på egen hand och inspirerar dem till handlingar som de inte hade kunnat eller varit motiverade att utföra annars. Ja, som en följd av att de andliga kvaliteterna är så intimt förbundna med folket, att de uppträder i sin rikaste och mest sammansatta form hos det, kommer en väsentlig del av människans livsmening ö.h.t. att vara förbunden med folket. Mycket av det som ger en människas liv dess mening, som hon har lärt sig att identifiera som ett positivt och eftersträvansvärt livsvärde, är på ett eller annat sätt förbundet med folket som organisationsform och beroende av det. Det uppstår med folket, utveck­las med det, och försvagas och försvinner om folket försvagas och försvinner.

Allt detta vet vi väl egentligen. Men det är tveksamt om vi förstår på hur många skilda sätt och i hur grad vårt liv och dess mening är förbundet med det folk vi tillhör. Att jag själv kan hävda detta hjälper mig inte mycket att förstå det! Det rör sig om förhållanden som är svåra uppfatta och klargöra när man är en del av dem och de verkar med full kraft över hela livsspektrat. Och när de försvagas och reduce­ras till ett mindre antal avgörande och iögonenfallande evenemang och ceremonier, som t.ex. national­dagsfirande och fotbollslandskamper, är det lätt att man överskattar eller missförstår deras betydelse. Den intellektuelle cynikern som med eleganta formuleringar ger uttryck för tvivel på livets mening kan inför en fåkunnig publik framstå som en klarsynt och insiktsfull kännare av livets villkor i jämförelse med en idogt verksam företagsledare som är full av planer och framtidstro men saknar något originellt att säga. Det är en farlig illusion. Att känna livet är att leva det, inte att dissekera det.

Det är svårt att tänka sig vad det skulle innebära för människan om folket som organisationsform upp­hörde att fungera och försvann. Skulle den roll folket nu spelar kunna ersättas av en mångkultur eller av internationella organisationer? Hur stabila är organisationer vilka inte bygger på några sammanhållande element som är oberoende av dem själva?

Ett folk är som jag har försökt argumentera för en pyramidformad hierarki (se kapitel 2). Det uppstår genom att ett antal släktgrupper tvingas organisera sig i denna form och består genom att de motiveras att utveckla och anpassa denna organisationsform. Till en pyramidformad hierarkis egenskaper hör dels att den utgör den sammanhållande och samordnande strukturen hos folket, det som får det att fungera som en helhet, och dels att den utgör formen för folkets medvetande om sig självt. Den pyramidforma­de hierarkin är den främsta symbolen för folkets enhet. Genom att skapa olika allmänt tillgängliga ut­tryck – symboler, bilder, berättelser, ceremonier – för den pyramidformade hierarkin åskådliggör de vi­sionära och konstnärliga medlemmarna hos ett folk den helhet som de alla är en del av och den stora betydelse som den har. Detta gör den pyramidformade hierarkin till en av folkets andliga kvaliteter. Det är genom att hålla samman folket som den håller samman dess andliga kvaliteter. Det är genom att göra folket synligt för sig självt, medvetet om sig självt i åskådlig och levande form, som den gör folket med­vetet om sina andliga kvaliteter och att dessa tillsammans är ett uttryck för vad folket är. Därigenom blir den pyramidformade hierarkin den viktigaste av folkets andliga kvaliteter.

Det är en av de ledande männens främsta plikter att hålla denna symbol för folkets enhet levande i en sådan gestalt att alla medlemmar, alla nivåer av hierarkin, känner sig genuint delaktiga av folket och att ingen som inte har begått något brott mot gemenskapen har anledning att uppfatta sig som utestängd eller betydelselös. (Fast även brottslingen skall ges en möjlighet att sona sitt brott och återvända till ge­menskapen. Något som vid allvarliga brott kan ske genom att han väljer att offra sig själv för den.) Ja, detta är väl rentav ledarnas primära plikt. Villkoret för allting annat. Nyckelförutsättningen för att de ska kunna uppfylla den är givetvis att de själva känner sig genuint delaktiga av folket och således i sin egenskap av ledare betraktar sig som folkets eller helhetens tjänare. Att dessa ledare inte sällan är hög­modiga och hänsynslösa och ovilliga att underordna sig något högre har under lyckliga perioder av fol­kens liv inte någon större betydelse, eftersom banden mellan ledare och folk då är så starka att ledarna oavsett hur se ser på sig själva och sin ställning ändå agerar som en organisk del av helheten. Det är när dessa band försvagas som ledarnas brister kan få allvarliga konsekvenser för folket. En viktig orsak till att dessa band försvagas är att verktygen för att välja ut eller sålla fram ledarämnen försämras så att de sämre eller skadiga inte sållas bort tillräckligt effektivt. Den moderna partidemokratin har uppenbara svårigheter att föra fram de främsta till de högsta politiska ämbetena. Fast detta är strängt taget inte en brist hos den, eftersom en av orsakerna till partidemokratins genombrott, förmodligen den viktigaste, är att den kan fungera som effektivt verktyg för de ambitiösa betamännen (varav ett växande antal är kvin­nor) att i kraft av sitt större antal och svagare hederskänsla övertrumfa alfamännen och ta sig upp till samhällstoppen

Men den pyramidformade hierarkin har en tredje betydelsefull dimension. Ty det är i kraft av den som det kollektiv folket utgör kan uppleva sig som en del av någonting större – som en förvisso liten och beroende men likafullt varken betydelselös eller overksam del av världsalltet. Ett världsallt som männi­skan har anledning tro har en ordning på samma sätt som folket själv har det, d.v.s. som utgör ett kos­mos. Detta är en på flera plan viktig form av självförståelse och en av de centrala aspekterna av folkets andliga dimension. Det är således tack vare den pyramidformat hierarkiska organisationsformen som folket får kontakt med vad jag kallar den gudomliga dimensionen hos tillvaron och som det kan leva och verka som en del av den gudomliga världsordningen. En ordning som ställer stränga krav på folket och sätter bestämda gränser för det. Som tvingar det att underkasta sig lagar vilka är långt äldre och be­tydelsefullare än människans egna och som ålägger henne att respektera naturen ordning och försöka leva i balans med den. Vi kan konstatera att många folk genom historien har haft svårt att uppfylla des­sa krav. Skogar har skövlats, djurarter har utrotats. Men det utesluter inte att det kanske bara är i denna form som människan när hon organiserar sig över familjegruppernas nivå har möjlighet att långsiktigt leva i balans med omgivningen. Ett folk som identifierar sig med ett geografiskt område, med ett land, vill inte fördärva detta.

Människans förhistoria kan fattas som den oskrivna och väsentligen osynliga historien om prövandet av olika organisationsformer för att hitta en som är på en gång tillräckligt stabil och dynamisk. Folken, d.v.s. de pyramidformade hierarkierna, kan ses som resultatet av dessa försök. Avgörande här har kanske varit denna organisationsforms andliga potential. Vissa av de andliga kvaliteterna (några av de viktigaste) är förbundna med eller beroende av den pyramidformade hierarkin. De organisationer som har en sådan form har fler andliga kvaliteter och högre andlig potential än andra, t.ex. tydliga och me­ningsfulla sociala roller, en hänförelseväckande och sammanhållande ledargestalt och inte minst förmå­gan att pekar hän mot något som står över människan själv. Vårt behov av att ställas under något som är högre än allt mänskligt är inte mindre starkt och djupt än behovet av beundransvärda och respektin­givande mänskliga förebilder. Folkens förmåga att tillfredsställa detta behov är en viktig förklaring till deras framgång.

Låt mig avsluta med några kompletterande och förtydligande anmärkningar rörande de andliga kvalite­ternas beskaffenhet och betydelse.

Ett folks andliga kvaliteter blir till samtidigt med folket självt och utvecklas och förändras med det. Ett folks andliga kvaliteter är vad folket är och utgör den inre kraft som styr dess framtid eller om man så vill öde. Det är folkets andliga kvaliteter som bestämmer dess vara, för att uttrycka sig filosofiskt. De andliga kvaliteterna avgör bl.a. vilka egenskaper folkets ledare måste ha och hur, inom vilka ramar, de kan agera för att leda folket framgångsrikt. En politiker som saknar levande kontakt med dessa kvalite­ter kan helt enkelt inte leda sitt folk. Ett politiskt system som försvagar kontakten med dessa kvaliteter är ett skadligt system och måste snarast bytas ut. De andliga kvaliteterna utgör enkelt fattat folkets his­toria, eftersom historien är de andlig kvaliteternas verkningsform i nuet. Om det kollektiva minnet i ett slag bringades att upphöra skulle de andliga kvaliteterna också försvinna – och därmed folket. Häri lig­ger skillnaden mellan de andliga kvaliteterna och den kultur de frambringar och underhåller. En kulturs skapelser – talspråk och skrivtecken, byggnadsverk och litterära epos, mytologier och religiösa ritualer, domstolsprotokoll och lagsamlingar, den yttre gestalten hos sedvänjor och traditioner – kan bestå även sedan de andliga kvaliteter som fyllde dem med liv har försvunnit, något som kan få inte bara utomstå­ende betraktare utan även folkets egna medlemmar att tro att kulturen ännu lever trots att den inte längre gör det. Det är möjligt att genom kunskap och inlevelse fylla gamla kulturformer med nytt liv, in­tegrera dem i en ny och levande kultur, men den andliga inommänskliga realitet som kulturen ursprungligen var förbunden med, som var livskraften och drivkraften hos den, förblir död. Forntida kulturer är som övergivna korallrev. Storslagna och förtrollande. De kan förvandlas till vackra akade­miska prydnader och användas som effektfulla scenerier i konstnärliga sammanhang. Men det som fyll­de dem med liv och fick dem att växa och skimra är borta för alltid.

Ett folk representerar en specifik andlig realitet. Varje folk representerar en unik andlig realitet. De kvantitativt små biologiska skillnader som finns mellan olika folkgrupper, vilka ur ett statiskt nuper­spektiv kan avfärdas som ointressanta, förmerar sig och får allt större betydelse ju mer avancerade orga­nisationer dessa grupper bildar. Orsaken har att göra med att de ledande männen har en större andel av de för gruppen som helhet värdefulla och gynnsamma egenskaperna än övriga medlemmar, vilket bl.a. innebär att de är mer utpräglade representanter för det som är karaktäristiskt för gruppen. Det karaktä­ristiska för en grupp har ett överlevnadsvärde för den; det är ju därför det har blivit karaktäristiskt för den. Det är genom att vara en andlig realitet som ett folk kan lära av andra folk och tillägna sig element från främmande kulturer utan att försvaga eller förlora sin egen. Detta kulturella samspel är i själva ver­ket ett av de sätt på vilket ett folk utvecklas och växer, d.v.s. som det realiserar den potential som finns hos dess andliga kvaliteter. Att ett folk kan lära av andra folk och tillägna sig deras skapelser, att de kan identifiera dessa skapelser och förstå deras betydelse, d.v.s. den betydelse de kan få för dem själva, är ett av de främsta och tydligaste uttrycken för folkets vitalitet och styrka, för styrkan och vitaliteten hos dess andliga kvaliteter. Tänk på de gamla nordbornas ibland väl intensivt utåtriktade relationer till andra folk och på japanernas starka receptivitet inför först kinesisk och senare europeisk kultur: två homogena och särpräglade lättidentifierade kulturer vilka uppvisar en, tycks det mig, ovanligt stor öppenhet och mot­taglighet inför omvärlden och som bl.a. därigenom realiserar sin egen identitet och blir vad de är. Den besynnerliga idén att folk som lånar och lär av andra skulle sakna egen kultur, när det tvärtom är uppen­bart att ett kulturutbyte förutsätter att båda folken har en egen kultur, vilken dessutom måste ligga på en viss nivå, får väl förstås som ett sätt att försvaga föreställningen om folklig egenart, eftersom detta ju inte kan förklaras utan antaganden om biologisk särart.

De andliga kvaliteternas betydelse för folket som social organisation är uppenbara redan därigenom att de inte kan skiljas från denna organisation. Det är dessa kvaliteter som frambringar och håller samman organisationen och får den att fungera som en helhet över tid. En social organisation som ett folk kan inte frambringas genom medvetna beslut och planering, d.v.s. på rationell väg. Ledarna kan givetvis fat­ta för nuet avgörande beslut och man kan och måste planera i enskildheter och för den överskådliga framtiden. Men ett folk är inte summan av en serie medvetna beslut, hur välgrundade de än är, och den process det utgör sträcker sig över tidrymder och områden som inte kan överblickas eller behärskas av några enskilda medlemmar eller grupper av folket. Redan att styra en specialiserad ekonomisk enhet som ett företag är förenat med betydande svårigheter, något som inom parentes sagt förklarar varför ett företags kultur, d.v.s. dess andliga kvaliteter, spelar så stor roll för dess överlevnad och framgång – för att nu inte tala om vilken betydelse det har för ett företag att vara en del av ett produktivt och framtids­troende folk och förankrat i dess historia. Vad är ett globalt företag? Finns det egentligen några sådana? De mänskliga folken utgör förmodligen de mest omfattande, komplexa och utdragna processer vi kän­ner till. De rymmer ett större och mer varierat antal verkande faktorer och påverkas av fler yttre fakto­rer än några andra processer. Inte minst viktigt är att ett folk utgör en öppen process, d.v.s. en process utan något bestämt mål eller förutbestämt slut. Vi vet inte vart ett folk är på väg. Folket vet det inte självt. Det äventyrliga hos ett folk är en av dess betydelsefullaste andliga kvaliteter. Att vara medlem av ett folk, att vara genuint delaktig av det, är en av de starkast meningsskapande relationerna i en männi­skas liv. Eftersom ett folk kan inte styras och kontrolleras av medvetna beslut och planer, hur väl ge­nomtänkta och kunskapsbaserade dessa än är, måste det följaktligen styras och dess utveckling och an­passning drivas med andra medel: genom ursprungsmyter och åskådliga sammanhållande symboler, ge­nom suggestivt förklarande religiösa riter och känsloladdade gemensamhetsnärande politiska ceremonier, genom berättelser och traditioner – kort sagt genom historiens kraft. Att försöka forma och styra ett folk genom ”upplysning” och ”rationell samhällsplanering” riskerar snarare att försvaga och splittra det än stärka och utveckla det. Det mänskliga förnuftets horisont är för snäv. När det för­söker överskrida sin horisont förvandlas det till sin motsats. Förnuftets primära dygd är att känna sina begränsningar och lära sig att hålla sig inom dessa. Upplysningsfilosofernas irrationalitet är en underhål­lande paradox.

De andliga kvaliteterna hos ett folk är de egentliga organisatoriska drivkrafterna hos det. Den dynamis­ka summan av dess historia. För att kunna leda ett folk på ett sätt som står i samklang med vad det är och kan bli, på ett sätt som bevarar dess identitet genom att realisera dess potential, måste man ha så in­tim och djupgående kännedom om dessa kvaliteter att man blir ett med dem och kan låta dem verka ge­nom sig på ett spontant och självklart sätt. Det en ledare gör eller måste göra om han vill leda sitt folk på ett framgångsrikt sätt är att bli dessa kvaliteters främsta verktyg och i ord och handling ge klara och kraftfulla uttryck för dem. När han lyckas med detta blir han samtidigt en symbol, den tydligaste och mest levande och inspirerande, för folket som helhet. Något som folket självt kommer att vara först med att upptäcka och, om det får möjlighet, ge uttryck för. Den avgörande roll som traditionerna, den historiska förankringen, spelar för att frambringa ledare med dessa kvaliteter är ett starkt argument för en aristokratisk eller monarkisk styrelseform eller, försiktigare uttryckt, för en styrelseform med fram­trädande aristokratiska eller monarkiska inslag. Om vi istället väljer en demokrati där åsikter och röster för dagen är det enda som räknas får vi vara beredda att offra folket.

*

Tanken var ursprungligen att dessa texter skulle handla om legitimitetens problem, d.v.s. om förutsätt­ningarna för en stats eller statslednings äkthet. Det är det centrala statsteoretiska problemet. Men ju längre jag skriver desto längre kommer jag från målet! (Det låter ju i.o.f.s. logiskt.) Eller ger sig kanske ett svar, eller ramen till ett svar, av vad som redan sagts?

Legitimitet hos en ledare/ett ledarskikt handlar endast i andra hand om formella regler och uppfyllandet av dem. En familjefader eller den äldste är en legitim ledare för sin grupp utan att ha blivit utsedd till det på något sätt. Deras ställning i gruppen är naturgiven, d.v.s. given dem av förhållanden som männi­skan inte bestämmer över, och deras ledarskap har växt fram i organiskt samspel med gruppen och ac­cepteras av den genom deras sätt att vara och handla. Om den äldste skulle börja bete sig på ett sådant sätt att han måste bytas ut innebär detta inte ett ifrågasättande av legitimitetsprincipen utan bara ett konstaterande av att gruppens överlevnad och välfärd alltid är det primära. Folket är ett annat slags or­ganisation än en familj och därför blir legitimitetsprinciperna och de problem som är förbundna med dem också andra.

En ledares legitimitet har först och främst att göra med vad för slags människa han är. Den nyfödde kungasonen i sagan, som för att skyddas från palatsintrigerna får byta plats med sonen till en lojal bon­de och genom att växa upp under enkla förhållanden hos godhjärtade bönder förverkligar sina ädla an­lag fullkomligare än han kanske annars skulle ha gjort, är den legitime härskaren – och får i sagan givet­vis möjlighet att visa detta. Legitimiteten hos ledaren för ett folk har en historisk djupdimension. Den är knuten till folkets identitet: vad det har varit, vad det är och vad det kan komma att bli. Dessutom kan den som i kungasonens fall vara kopplad till en tradition av ärftlighetsbaserad succession. En ledare som inte är en del av folket, som inte i ord och handlingar identifierar sig med det och har som sitt övergripande politiska mål att verka för dess fortbestånd och välgång, saknar legitimitet. En sådan leda­re kan aldrig få legitimitet oavsett hur han har fått sin makt. Han kan under ordnade former ha röstats fram av en överväldigande majoritet av folket, men de som vid någon tidpunkt kan rösta om folket framtid utgör bara en bråkdel av folkets historiska totalitet och de har därför inte rätt att tillsätta vilka ledare som helst eller godkänna vilka beslut som helst. Beslut som utan att vara framtvingade av yttre hot riskerar att skada folkets livsmöjligheter saknar legitimitet. Politiken blir på detta sätt både enklare och svårare än den kan te sig i en nutida partidemokrati. Vad det handlar om är att känna och förstå sitt folks historia, för att sedan på denna grund fatta sådana beslut som realiserar denna historia i nuet. Det första är det svåra. Ju bättre en ledares historiska kunskaper är, i ju högre grad han lever i historien som om han levde i nuet, desto tydligare blir för honom de ramar han måste hålla sig inom.

En parentes: Är det ett motargument, en vederläggning, om de legitimitetskrav som skisseras här är så stränga att de får till konsekvens inga regeringar är legitima? Legitimitet är inte en antingen-eller egen­skap. En styrelse kan äga ett större eller mindre mått av legitimitet. Så är det för det mesta. En styrelse behöver inte förlora inte sin legitimitet för att den fattat några enstaka för folkets skadliga beslut. Men det faktum att den har fattat ett sådant beslut visar att ledarna – av okunskap, inkompetens eller illvilja – kan göra något liknande igen och därför bör hållas under noggrann uppsikt. Det kan tvärtom vara en stor fördel om full legitimitet är ett (så gott som) ouppnåeligt ideal – något som goda statsmän och den välvilliga statens företrädare hela tiden måste anstränga sig för att uppnå. Och som de mindre goda och lojala alltid kan kritiseras och dömas utifrån. Det är då inget motargument om en nation som Sverige aldrig har haft någon regering som enbart fattat folklegitima beslut. Styrelserna under Carl XI och Carl XIV Johan är exempel på två statsledningar med ett relativt högt mått av legitimitet, d.v.s. ledningar som utifrån sina historiska förutsättningar sätter Sverige och det svenska folkets långsiktiga intressen främst. Som eftersträvar nationell stabilitet och framgång. (Som skåning har man kanske kluvna känslor inför Carl XI, men det är ju en annan sak.) Motsatsvis är regeringarna under senare delen av den s.k. Frihetstiden och de socialistiska regeringarna under den notoriske Olof Palme exempel på statsledning­ar med låg eller t.o.m. mycket låg legitimitet, d.v.s. ledningar som präglas av korruption och som i sitt politiska beslutsfattande styr av kortsiktiga partiintressen och egoistiska maktsträvanden.

De krav som legitimiteten ställer på ledarna innebär att folket har rätt att använda de medel som krävs för att avlägsna en politisk ledning vars agerande på ett uppenbart sätt allvarligt hotar folkets framtid. Ja, mer än så: folket har inte bara en rätt att avlägsna en sådan ledning utan en skyldighet att göra det. En skyldighet som växer med de insikter och handlingsmöjligheter man har. Denna skyldighet är en konsekvens av de skyldigheter folket har gentemot de generationer vars livsverk de tagit i arv och dragit nytta av. Om denna skyldighet tynger dig måste du avstå från detta arv. Men det innebär samtidigt att du måste avstå från dig själv.

Ingen styrelseform, varken demokratin eller någon annan, står över folket. Står över dess historiskt be­tingade identitet och framtid. En styrelseform är ett medel, nyckelmedlet, för folkets välgång. Fungerar den illa eller inte alls måste den reformeras. Om den inte kan reformeras måste den ersättas med någon annat som fungerar bättre. Om den indirekta partistyrda demokrati vi har idag hotar Sveriges och det svenska folkets existens måste den ersättas med ett långsiktigt stabilare och gynnsammare system. Att reflektera över över faktum att vi som folk har överlevt och utvecklats under varierande former av mo­narkiska och aristokratiska styrelseformer i flera tusen år, för att efter bara några få generationer av ac­celererande historielös och ideologistyrd överhetsdemokrati hotas av etnokulturell splittring och demo­grafisk undergång väcker en lätt svindel. Men politiken är inte bättre än politikerna. Kulturlösa, tanklösa och perspektivlösa politiker för en kulturlös, tanklös och perspektivlös politik. Ideologiernas attrak­tionsförmåga ligger inte minst att de kan användas för att dölja dessa missförhållanden. Även för politi­kerna själva! När de processer som ska föra fram de bästa och mest lämpade till de högsta och viktigas­te posterna i landet degenererar, vilket i västvärlden sker i samband med att avståndet mellan den poli­tiska och den ekonomiska makten ökar, ty då minskar också politikernas personliga insatser i politiken och de får råd att bli ”idealister”, då degenererar också staten.

Men låt oss inte ge upp hoppet om att det svenska politiska systemet går att reformera. Vad skulle t.ex. inte en enkel regel som säger att man måste ha fyllt 50 år för att vara valbar till riksdag och kommun­fullmäktige kunna betyda? Inga fridolinare och inga annielööfare! Ja, inga yrkespolitiker ö.h.t. Det finns fortfarande många begåvade och duktiga människor av god vilja i vårt land. Låt oss därför gå och rösta söndagen den 9 september – och hoppas att vi på detta sätt kan bidra till att göra Sverige svenskt igen!

 

(Måste det låta så här? Ja, tydligen. Men inte för att jag inte har försökt få det att låta bättre!)


  • 1
    Dela