En närläsning av en dikt ur Göran Sonnevis Bok utan namn

Ordet vidrig med böjningar spelar en framträdande roll i Göran Sonnevis diktning. När poeten därför säger att det är mycket vidrigt att få nynazistisk propaganda hem i brevlådan reagerar man direkt. Så här skriver Sonnevi:

I brevlådan kommer den nynazistiska propagandan   Den kräver
stopp på ”det svenskfientliga våldet”   Den beskriver,
njutningsfullt, en misshandel i en gångtunnel i Södertälje   Där
offret anges som en ”svennehora” och förövarna ett ungdomsgäng
av invandrare   Det är mycket vidrigt   Bevittnar vi
de första ansatserna till nedstigandet i kaos också här?

(Ur ”Dikt i advent 2008”, Bok utan namn, s. 132. De upprepade mellanslagen är Sonnevis.)

Jag utgår ifrån att författaren uttrycker sig med samma precision här som i sina klara och detaljrika, av noggranna artbestämningar präglade naturskildringar på andra ställen i boken, och att han således inte använder ordet nazist på det gängse ytligt derogativa sättet utan som beteckning på en rörelse som själv definierar sig som i någon mening nationalsocialistisk.

Jag har inte läst särskilt mycket av den poesi som Göran Sonnevi skrivit efter 1990. Bok utan namn, som kom ut 2012, är en diger men ojämn sak på närmare 800 sidor, intressant men också något repetitiv och delvis ganska abstrakt, ofta gripande personlig om än väl självupptagen, ibland på ett överraskande na­ivt sätt. Inför flera av texterna frågar jag mig om detta inte egentligen är prosa? Blir det sämre om det är prosa? Nej, det är snarare de formellt mer lyriska partierna som är de svagare, mindre substantiella. Jag får se om jag orkar läsa ut boken!

Medan kriget i Sonnevis ryktbara och skickligt komponerade dikt ”Om kriget i Vietnam” (först publice­rad i BLM 1965 under Lars Gustafssons redaktörsskap) med en välkänd fras kallas ”USA’s vidriga krig” är det således inte bara vidrigt utan t.o.m. mycket vidrigt att tvingas konfronteras med de svenska nyna­zisternas propagandamässigt förvrängda Sverigebild. Om det inte vore den allvarlige Sonnevi som ut­tryckte sig så, en poet vars författarskap genomgående präglas av en integritetsstark strävan efter ärlig­het och tydlighet, utan någon av de yngre och i grunden ointressanta pk-poeterna hade det inte funnits några större skäl att ägna dessa formuleringar någon uppmärksamhet. De hade då bara varit ett uttryck för en konformistisk reaktion utan personlig resonans.

En parentetisk reflektion: Eftersom den politiskt medvetne Sonnevi vet vad man kan vänta sig från ny­nazister hade han ju kunnat låta bli läsa trycksaken om han ville undvika att bli upprörd. Han kunde helt enkelt ha kastat den direkt i soporna istället. Så vad läser han mer av ”fiendesidans propaganda”, undrar man då? Studerar han rentav alternativa media? Hur mycket vet Sonnevi egentligen om kritiken mot det mångkulturkonfliktfyllda Sverige som han och många andra i hans generation har varit med om att skapa förutsättningarna för? Och om han känner till den kan han då ha undgått att se berörings­punkterna mellan vissa aspekter av denna kritik och den marxism som han själv anslöt sig till som ung, men som sedan dess har ersatts av en ytlig och mediaanpassad popvänster? (Beröringspunkterna mellan den konservativa kritiken av det moderna mångkulturella konsumtions­samhället och traditionell marxism har bl.a. diskuterats av Joakim Andersen här på Motpol.)

Den åldrade Sonnevi upprörs således i likartade ordalag över svenska nationalsocialisters sätt att beskri­va vad som sker i Sverige idag som den unge Sonnevi på 60-talet upprördes av USA:s imperialistiska krig i Vietnam med flera miljoner döda och skadade. ”Hittills / beräknas 2 millioner ha dött i VIET­NAM”, skriver han bl.a. i ovannämnda dikt. Med tanke på att Sonnevi får antas välja sina ord väl, i syn­nerhet när han som här använder ett för honom själv rimligtvis mycket speciellt och starkt laddat ord, har man rätt att dra slutsatsen att hans ordval tyder på en likartad form och grad av upprördhet. Ja, det går rentav att argumentera för att hans förkastelsedom i ”Dikt i advent 2008” är hårdare än i ”Om kri­get i Vietnam”, eftersom han ju faktiskt använder förstärkelseordet mycket i den förstnämnda dikten. Men med tanke på skillnaderna i karaktär och tonfall mellan de båda dikterna, ”Dikt i advent 2008” är som helhet en mer dämpad och sammansatt resonerande dikt än den agiterande och mer kategoriska ”Om kriget i Vietnam”, tycker jag ändå att det vidriga hos kriget får en starkare betoning än det vidriga hos den nynazistiska propagandan. Eller vilseleds jag här av att det borde, ja, rimligtvis måste finnas en sådan betoningsskillnad? Man kan väl ändå inte tycka att det är lika hemskt att få oönskad post i brevlå­dan som att miljoner främmande människor lider och dör? Fast, å andra sidan, hur många gånger har vi inte sett det politiska etablissemanget i Sverige uppröras långt högljuddare över vad Jimmy Åkesson el­ler någon annan sverigedemokrat har sagt än av de gräsligaste rapporter om krig, avrättningar och kata­strofer någon annanstans på jorden? Jag låter förstärkelseordet mycket i ”Dikt i advent 2008” vägas upp av den starkare betoning jag tycker mig märka i ”Om kriget i Vietnam” och drar den salomoniska slut­satsen att den förkastelsedom som uttalas i de båda dikterna är på det hela taget lika stark. Om detta stämmer är det inte ett anmärkningsvärt förhållande som det är värt att reflektera över?

Till annat som Sonnevi finner vidrigt i Bok utan namn hör det befriade Lithauens rehabilitering av ”alla dem som av sovjetiska domstolar / dömts för nazistiska krigsförbrytelser, inklusive alla dem / som del­tog i folkmordet på Lithauens judar   Det är vidrigt” (s. 455). Den annars så sensitive poeten visar här en märkvärdig brist på förståelse för vad det innebär för ett folk att i decennier leva under en främman­de makts totalitära förtryck och att jämte andra övergrepp utsättas för en aktiv folkutbytespolitik. Även hans tilltro till det sovjetiska rättssystemets oväld är förvånansvärd. Hur många av dem som ockupa­tionsmakten dömde för nazistiska krigsförbrytelser var verkligen nazister och hade verkligen begått krigsförbrytelser? Och hur många av dem som verkligen var nazistiska krigsförbrytare var enbart detta – och inte dessutom lithauiska patrioter? Det är fullt begripligt att det befriade Lithauen inte vill accep­tera de sovjetiska domstolarnas domar. Det är också begripligt att motviljan mot det sovjetiska för­trycket kan leda till att man rehabiliterar en del landsmän som inte förtjänar att rehabiliteras. Man kan inte undgå att notera att den gemensamma nämnaren hos de båda vidrigheterna är nazismen.

Låt oss nu försöka se vad är det Sonnevi säger i det citerade stycket ur ”Dikt i advent 2008”. Den poe­tiska komprimeringen hos texten gör att detta trots allt inte är helt uppenbart. Det finns oklarheter och flertydigheter hos den. Här skulle man kunna ta hjälp av övriga delar av dikten, av de andra dikterna i boken, av hans övriga författarskap och av vad man vet om honom som person. Men låt oss så långt möjligt försöka klara oss utan denna hjälp.

En av flertydigheterna gäller det starkt nedsättande skällsordet ”svennehora”. Jag tror att de flesta med mig tänker att det är invandrargänget som har använt detta ord om sitt offer, och att nynazisterna åter­ger det för att visa vilken syn invandrare har på svenska kvinnor och därigenom förklara varför de beter sig som de gör. Men av Sonnevis sätt att skriva kan man faktiskt få intrycket att det är nazisterna själva som använder det! Det rimligaste är väl att anta att Sonnevi genom att skriva som han gör vill ifrågasät­ta endera sanningshalten i påståendet att invandrargänget har använt ordet eller antydningen att det sä­ger något väsentligt om invandrarmäns kvinnosyn. Denna tolkning passar dessutom bäst ihop med det ifrågasättande av nynazisternas Sverigebild som citatet i sin helhet ger uttryck för.

Det viktigaste uttrycket i det citerade stycket är väl, vid sidan om slutomdömet ”Det är mycket vidrigt”, karaktäristiken av nynazisternas redogörelse som njutningsfull. Detta ord framhävs genom att det får inleda en rad och omges av pauserande kommatecken. Det är flera saker i och kring propagandaskriften som har väckt poetens olust och vrede, men sättet att beskriva misshandeln verkar vara det han har rea­gerat häftigast på. Jag har inte själv läst nynazisternas text; jag skulle gärna vilja göra det för att bilda mig en egen uppfattning om den, men den är nog inte så lätt att få tag på. (Kanske den antipatriotiska stiftelsen Expo har den i sitt arkiv?) Om Sonnevi har rätt i att nynazisterna cyniskt exploaterar en kvinnomisshandel för att visa att de har rätt om invandringens negativa konsekvenser är det motbju­dande och förtjänar kritik. Man kan och bör skriva på ett sakligt och respektfullt sätt om dessa sorgliga händelser. Men har han verkligen uppfattat texten korrekt eller har han låtit sin upplevelse färgas av sina uppenbart negativa känslor inför avsändaren? Sonnevis bedömningsförmåga i politiska sammanhang är ju inte precis felfri, något han f.ö. själv har konstaterat; han diskuterar i flera böcker, bl.a. i Bok utan namn, sina politiska missuppfattningar och svårigheterna att göra korrekta politiska bedömningar. Hur skriver man bokstavligen njutningsfullt om en riktig misshandel utan att vara sadist? Är det rimligt att tro att nynazisterna har skrivit på detta sätt om ett invandrargängs misshandel av en svensk kvinna? Det vore ju inte bara grovt känslolöst utan även opatriotiskt. Dessutom riskerar det att väcka just det slags avståndstagande reaktioner som Sonnevi själv ger prov på. Vi kan utgå ifrån att texten detaljerat redogör för vad som har inträffat, för de skador kvinnan har fått och för hur invandrargänget har upp­trätt, men det är ju inte mer än vad vanliga nyhetsmedia brukar göra. När gärningsmännen har rätt bak­grund, vill man kanske tillägga. Det är också fullt möjligt att ett triumferande sanningssägande tonfall kan smyga sig in i en text som denna, men det är ju inte detsamma som att frossa i våld, lidande och förnedring. Jag har svårt att tro att Sonnevis beskrivning är korrekt. Förhåller det sig inte snarare så att det är nynazisternas kategoriserande av denna händelse som ett exempel på svenskfientligt våld som är stötestenen för poeten? Sonnevis sätt att distansera sig från detta uttryck genom citationstecken och en efterföljande pausering tyder på det.

Som jag tolkar Sonnevi ligger det mycket vidriga i nynazisternas cyniska exploaterande av en kvinno­misshandel i syfte att konstruera myter om ”det svenskfientliga våldet”, vilka sedan ska användas för att framkalla konflikter, hat och våld mellan svenskar och invandrare. Han spekulerar t.o.m. i om detta är början på ”nedstigandet i kaos också här”. Problemet med denna politiska bedömning är bara att det svenskfientliga våldet knappast är någon myt. Det är tvärtom ett faktum – och var det långt innan Son­nevis dikt tillkom. Ett växande antal svenskar känner detta faktum av egen smärtsam erfarenhet. Många har gjort liknande erfarenheter som den misshandlade kvinnan, ännu fler har anhöriga och bekanta som drabbats. Ytterligare andra har tagit del av övertygande redogörelser för och förklaringar av detta våld genom alternativa medier, som t.ex. Motpol. Vad som alltid kan diskuteras och måste diskuteras är detta vålds omfattning, vilka former det tar sig och hur allvarligt det är, vilka samhälleliga konsekvenser det kan komma att få, men att det förekommer rasistiskt motiverade våldshandlingar mot svenskar utförda av invandrare, främst med ursprung i de muslimska länderna i Mellanöstern och Afrika, och att detta våld ökar i omfattning och råhet går inte ifrågasätta med fakta och sakliga argument. (Jag läste nyligen en debattartikel i Sydsvenskan av två av namnen att döma muslimska kvinnor, där de med akademisk advokatyr försöker bevisa att rasistiskt förtryck och våld bara kan utövas av vita mot färgade folk. Den motvilja mot vita människor och det rasmotiverade ressentiment som vibrerade genom texten gjorde mig riktigt illa berörd, och min övertygelse att dessa människor måste återvända till sina egna länder blev ännu starkare än förut. Se Sds 9/2-2019.) Jag vill inte låta påskina jag själv har varit så mycket in­siktsfullare än Sonnevi. Att invandrare är kriminella i högre grad än svenskar har jag givetvis alltid vetat; att det måste vara så är inte så svårt att räkna ut, men de rasistiska drivkrafterna bakom bl.a. våldtäkter och ungdomsrån är något jag inte har varit klar över i så värst många år måste jag erkänna. Det är be­gripligt att man vill hålla denna vetskap ifrån sig, eftersom den gör det svårare att uppfatta främmande människor på ett neutralt sätt och som potentiell välvilliga. Man blir istället tvungen att se dem som ett tänkbart hot och misstänka att de kan vara fientligt inställda bara för att man råkar tillhöra en annan grupp än dem. Dessa misstankar innebär en såväl känslomässig som praktisk kostnad, vilken kan bli mycket stor. I en annan dikt i Bok utan namn diskuterar Sonnevi själv sitt främlingskap bland invandrar­na i samband med ett besök i Tensta, men kommer fram till att deras inställning till honom måste vara neutral. ”Vilka känslor uppväcker jag? Där går han, / den främmande   Likgiltighet? Ja, sannolikt   Det måste vara så” (s. 196). Ja, det är väl högst sannolikt att invandrarna är likgiltiga, eftersom det är så män­niskor i storstäder för det mesta ser på varandra – nämligen genom att inte se varandra. Men varför mås­te det vara så? För att det är lugnast så för honom själv? Här bryter i en kort fras Sonnevis ärlighet ige­nom i form av ett uttryck för en övertygelse som blir ett tecken på sin motsats, för ovisshet och osäker­het. Om han hade nöjt sig med att svalt konstatera att det var sannolikt att de andra inte brydde sig sär­skilt mycket om honom hade han ingen spricka uppstått i texten och det hade varit lättare att tro på ho­nom.

En annan flertydighet gäller den avslutande frågan i citatet. De flesta läsare får väl liksom jag intrycket att det är nynazisterna som genom att sprida misstänksamhet och hat med sin propaganda hotar att framkalla ”kaos också här”, som Sonnevi formulerar det. Men genom att använda ett så starkt och dra­matiskt ord som kaos öppnar han en ny dimension hos texten. Sonnevi kan inte rimligtvis tro att en li­ten grupp svenska nynazister på egen hand skulle kunna frambringa kaos i Sverige eller spela någon av­görande roll i en samhällsomstörtande process. Det är han för intelligent och kunnig för att göra. En förutsättning för att nynazisterna överhuvud taget ska kunna spela någon politisk roll är att det obero­ende av dem äger rum stora och allvarliga samhällsförändringar vilka berör en betydande mängd män­niskor på ett påtagligt negativt sätt, t.ex. i form av svenskfientligt våld. Sonnevis tal om kaos som en re­ell möjlighet ”också här” innebär således ett indirekt erkännande av att dylika förändringar faktiskt äger rum i Sverige. Här finns en öppning i dikten mot ett annat och vidare perspektiv, där nynazisterna och deras propaganda skulle kunna ses som en begriplig om än ur poetens perspektiv givetvis farlig och de­struktiv reaktion på reella politiska problem. Estetiskt finns det inte några hinder för Sonnevi att vidga diktens perspektiv i en sådan riktning. Hans sätt att skriva präglas tvärtom av en stor öppenhet och elas­ticitet som gör det möjligt för honom att använda de mest skilda kunskapsområden och upplevelser som material och ställa motsatser och alternativa synsätt bredvid varandra. Denna strävan mot öppen­het, mot att inkludera alla slags erfarenheter och perspektiv för att kunna ge en så fullständig och ärlig bild som möjligt av världen, eller mer exakt av subjektets upplevelse av den, är som jag ser det en av de viktigaste drivkrafterna bakom Sonnevis poesi och även en av dess största kvaliteter. Men poeten gör ingenting av denna ansats, om det nu är en ansats och inte bara något jag tycker mig se, utan byter istäl­let spår och går över till den intima privatsfären genom att ta upp hustruns nyligen genomförda ögono­peration och den oro den väcker hos paret. Detta är ett märkligt men samtidigt ganska Sonneviskt mo­tivbyte. Allting är lika nära, allting ligger på samma nivå eller befinner sig på samma plats. Allting är av betydelse för våra möjligheter att leva och förstå.

Sonnevi är inte någon pk-poet. Dikten ”Om kriget i Vietnam” var snarare kontroversiell än politiskt korrekt när den först publicerades. Hans kritik av Sovjets invasion av Afghanistan i dikten ”Om kriget i Afghanistan” (först publicerad i Aftonbladet 1981) väckte förstämning och embarras bland delar av vänsteroffentligheten. Hans matematiskt-naturvetenskapligt färgade mystik befinner sig på ett helt an­nat plan än den politiska korrektheten. (Denna mystik utgör en slags anti-gnosticism, där alla motsatser och olikheter tenderar att gå över i varandra och upplösas på ett sätt som ibland gränsar till nihilism. Tänk t.ex. på den mantralikt upprepade och ofta konkluderande formuleringen ”det är ingen skillnad” i Bok utan namn.) Sonnevi skriver av personliga skäl, ofta djupt personliga, uteslutande eller så gott som uteslutande utifrån egna erfarenheter och reflektioner. Det är därför som det trots allt är möjligt att läsa honom.

I Sonnevis dikter bejakas det vietnamesiska folkets kamp för frihet och nationell enhet. Detsamma gäl­ler det afghanska folket. Dessa folk har en naturlig rätt till sitt land, de har rätt till det därför att de bor där och har bott där så länge någon kan minnas, och de har rätt att försvara det mot yttre såväl som inre fiender. Med våld om så krävs. Det går knappast att tolka Sonnevis dikter om stormakternas aggressio­ner mot mindre och fattigare länder på annat sätt än så. Men svenska nationalsocialister har tydligen inte ens rätt att i skriftlig form redogöra för sin syn på de samhällsförändringar som bl.a. har lett till att delar av Sverige förlorat sin inhemska befolkning, t.ex. förorter som Tensta, och varna för de konse­kvenser som denna utveckling håller på att få. Kanske har de fel i vad de säger. Och kanske förvärrar deras agiterande bara situationen. Men något motsvarande kunde ha sagt om den nordvietnamesiska gerillan och om mujaheddin i Afghanistan. Det finns förvisso vidrigare saker i Sverige och i svenskt po­litiskt liv än nynazistisk propaganda. Mycket vidrigare, skulle jag säga. Det cyniska maktspel som sedan några år tillbaka äger rum i Sveriges Riksdag är ett exempel.

Kanske säger oss omdömet ”Det är mycket vidrigt” något om vad som döljer sig i den sonneviska käl­laren? Det finns något ogenomtänkt och oproportionerligt hos Sonnevis märkvärdigt häftiga reaktion inför den nynazistiska propagandan som får en att misstänka att han döljer något. (Går det ö.h.t. att hit­ta något exempel på ett fördömande i explicit hårdare ordalag än detta i Sonnevis diktning?) Kanske är detta våldsamma avståndstagande ett sätt för honom att dölja för sig själv att den väg ner mot kaos som han och många med honom, ofta med andra politiska preferenser än han själv, tycker sig urskilja idag inte alls har öppnats av några nynazister utan tvärtom av den grupp inflytelserika ”68-radikaler” som han själv tillhör? Detta är en något spekulativ idé men långt ifrån orimligt, för det finns många exempel på denna typ av försvarsreaktioner. Idén har dessutom den kvaliteten att den tillför Sonnevis poesi yt­terligare en dimension: den indirekta och oavsiktliga självbekännelsens. Tack vare att Sonnevi på ett plan skriver så ärligt och naket om sig själv och sina upplevelser får hans texter en djupdimension, där han själv ställs relief och får skuggor som han kanske inte alltid själv är medveten om.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.