Vi lever i en era präglad av växande otrygghet och politiskt korrekt konsensuskultur. Kan det finnas ett samband mellan dessa båda tendenser, och då inte enbart såtillvida att mäktiga kretsar uppmuntrar politisk korrekt symbol- och gnällpolitik för att förskjuta intresset från verkligheten? En intressant studie som antyder att så kan vara fallet är sociologiprofesorn Richard Sennetts När karaktären krackelerar, med den passande undertiteln Människan i den nya ekonomin.

Flexibilitet och karaktär

Sennett beskriver den senmoderna kapitalismen som präglad av flexibilitet. Där den föregående politiska och ekonomiska modellen genomsyrades av långa relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare, är vår samtid betydligt annorlunda. Under ett arbetsliv får man vara beredd på att byta arbetsgivare flera gånger, inte sällan som följd av ren otur.

Sennett menar att detta har konsekvenser för karaktären, ”de personliga egenskaper som vi uppskattar hos oss själva och för vilka vi försöker bli uppskattade av andra”. Karaktären är alltså inte identisk med personligheten, även om den inkluderar de delar av vår personlighet vi visar för andra och även om de naturligtvis påverkas av varandra. Sennetts tes är att uppbyggandet av en karaktär förutsätter långsiktighet, fördröjd behovstillfredställelse, lojalitet, ömsesidigt samarbete. I ett samhälle präglat av korta anställningar och återkommande flyttar och nedläggningar får karaktären inte samma möjlighet att odlas som i det mer stabila samhälle som föregick det.

Perspektivet är intressant, inte minst för den konservativt sinnade. Finns det en gräns för hur långt flexibiliteten kan gå innan det påverkar människorna och den sociala väven? Och hur bemöter vi i så fall det?

Misslyckande och risker

Sennett beskriver olika inställningar till mänskligt arbete, i synnerhet monotont arbete. Där Adam Smith varnade för att det kan vara själsdödande, såg Diderot det istället som förädlande. Man blir lugnare i själen av att till fullo behärska en process, menade han. Sennett menar att de båda hade en poäng, men i vår tid är det snarare Diderot som är aktuell. Det moderna arbetslivet präglas av flera moment som är obegripliga, och de som utför dessa drabbas ofta av känslan att deras arbete saknar mening. En bagare kunde finna mer mening i sitt hårda arbete än många av de som hanterar en bakmaskin. Det senare arbetet saknar inte sällan nödvändigt djup, bland annat då det förenklats för mycket. Ett sådant arbete känner man sällan yrkesstolthet för, något som också hotar karaktären.

Sennett identifierar fler djupgående förändringar. Så visar han hur risk, och ”viljan att ta risker”, nu är en central del av samhället och dess ideologi. Samtidigt som risk för de flesta är något de har föga kontroll över. Kopplat till detta är konceptet misslyckande. Nu börjar han återigen få samtidspolitisk sprängkraft, och visa på ”vänsterns” osympatiska metamorfos.

Sennett beskriver misslyckandet som ”vår tids stora tabu”. Det skrivs flitigt om hur man lyckas, men mer sällan om hur man hanterar misslyckanden. De misslyckade framstår som vårt samhälles smutsiga hemlighet, som vi helst inte vill tala om. Gissningsvis då inslaget av tur och ofrivillig risk innebär att vi alla vet att imorgon kan det vara vår egen tur. Sennett skriver att som följd av den krympande samhällseliten är misslyckanden numera något som kan drabba även många inom medelklassen.

Hur hanterar vårt samhälle då misslyckanden? Sennett tar här bland annat upp offerideologier, där den som misslyckats tröstas med att han eller hon är ett offer. Sennett noterar att sådana ideologier egentligen inte är fruktbara. Men som synes är de mycket utbredda i vårt eget samhälle. Vad Sennett inte lika mycket tar upp är det raseri som alltid finns latent mot ”förlorarna” eller ”bromsklossarna”. I vårt samhälle märks det oftast när de som inte tillhör officiellt erkända offergrupper har egna åsikter (exempelvis om invandringspolitik). Då är det plötsligt legitimt att stämpla dem som misslyckade förlorare, vilket antyder att solidariteten dessförinnan mest var en fasad och att man inte ens förstått strukturella förändringar som fenomen.

Team work och frånvarande auktoriteter

En ironisk attityd till den egna personen är den logiska konsekvensen av att leva i en flexibel tid utan enhetliga normer för auktoritet och ansvarstagande.
– Sennett

Sennett beskriver arbetslivets förändringar. Det blir inte bara mer flexibelt och otryggt, ett intressant inslag är också moderna former av lagarbete och en jargong inriktad på mjuka men ofta obegripliga termer som ”medla”, ”de kvaliteter mångfald kan tillföra vår verksamhet”, et cetera. Alla som upplevt detta torde känna igen det Sennett här skriver.

Så talar han om ”denna förnedrande ytlighet som kännetecknar dagens arbetsplatser”. Han beskriver hur grundläggande gruppdynamik gör att grupparbeten av detta slag leder till konformitet och hur man håller ihop ”tack vare att man undviker svåra, kontroversiella och personliga frågor”. Särskilt effektiva är de annars sällan. En fråga Sennett väcker är dock i vad mån svensk offentlighet kan beskrivas som ett stort grupparbete, som en strävan efter ytligheten.

Intressant är också skildringen av hur auktoriteterna förändrats. Den äldre auktoritetstypen som slår näven i bordet och samtidigt är beredd att ta ansvar lyser numera ofta med sin frånvaro. Sennett beskriver en ny typ av auktoriteter, en typ av chefer som inte vill framstå som chefer. Resultatet kallar han ”makt utan auktoritet”, en makt som ogärna tar ansvar och som är väldigt svår att utmana. Det gynnar i sin tur framväxten av en ny människotyp, det Sennett beskriver som den ironiska människan. Denna är inte sällan duktig på att ge sken av att vara samarbetsvillig under de återkommande lagarbetena, men har egentligen svårt att ta ens sig själv på allvar. Den är ännu ett led i karaktärens sönderfall.

Den nya chefstyp som Sennett beskriver torde de flesta känna igen, inte minst från politik och offentlighet. Det handlar om makthavare som vägrar erkänna att de är just det, och som vägrar ta ansvar för sina beslut. Sennett beskriver också makthavare på något högre nivå, de som deltar i elitmöten bland annat i Davos. Denna elits självbild beskriver han med orden:

Att kapa banden med det förflutna, att vara trygg nog för att bejaka fragmentering; det är två karaktärsegenskaper som kommer till uttryck i Davos…

Det är dock mindre säkert att det som fungerat för dem också fungerar för alla andra. Sammantaget är Sennetts studie i varje fall intressant, då den rör sig bortom symbolpolitiken samtidigt som den kan förklara mycket av dess förutsättningar. Den ger också en extra dimension till populärkulturens försök att hantera en ny verklighet, från American Psycho till Office Space. Såvida det inte rör sig om en ren generationsfråga antyder förövrigt dessa båda, nu ganska gamla, exempel att vårt samhälle under de senaste åren blivit sämre på att beskriva den förändring Sennett tar upp.

I förordet till den svenska utgåvan skriver Gunnar Aronsson vid Arbetslivsinstitutet att det är svårt att kategorisera analysen som ”vänster” eller ”höger”, detsamma torde gälla den tämligen komplexa uppsättning lösningar som kommer krävas för att försvara samhälle och karaktär. Det som kan slås fast är i varje fall att politisk korrekthet inte är en del av lösningen.