Baudrillard, det hyperrella och verklighetens öken

Okategoriserade

Den franske filosofen Jean Baudrillard (1929-2007) tangerar i sin samhällsanalys ofta teman som känns igen från traditionalismen, och kan överhuvudtaget karaktäriseras som en av de mest värdefulla kontinentala filosoferna (ihop med bland annat Paul Virilio). Detta blir inte minst tydligt i hans klassiska studie av det postmoderna tillståndet, Simulacra and Simulation från 1981 (idag kanske mest känd för att den som hastigast dyker upp i Matrix).

The desert of the real itself.
– Baudrillard

Baudrillard baserar sin analys på förhållandet mellan det verkliga och tecknet, och hur det förändrats till det han kallar det hyperreella, simulacra och simulering. Förhållandet mellan tecknet och det betecknade har brutits, och istället får vi en växande mängd tecken som inte refererar till något annat än andra tecken. Ett exempel är förhållandet mellan bruks- och bytesvärde, mellan produktion och en växande mängd virtuella pengar som påverkar den fysiska ekonomin men samtidigt tycks växa betydligt snabbare än den. Baudrillard skriver: ”The territory no longer precedes the map, nor does it survive it”.

Ett liknande fenomen kan identifieras i den mediala cirkusen kring George Zimmerman, där tecken och ord som ”rasist” cirkulerar intensivt utan någon tydlig koppling till det verkliga, det som faktiskt hände, verkliga fakta som att Zimmerman är lika vit som Obama och sannolikt lika mycket/lite ”rasist”. Men det verkliga är ointressant, det hyperverkliga och dess modeller det intressanta.

It is the generation by models of a real without origin or reality: a hyperreal.
– Baudrillard

En värld av tecken som frikopplats från det verkliga dominerar det postmoderna tillståndet (och i hög grad internet och youtube). Detta innebär samtidigt att vi, om vi använder begreppet filosofiskt, bevittnar det verkligas slut. Men när de inte längre refererar tillbaka till något verkligt förlorar också tecken, ord och symboler sin karaktär och sin mening. Baudrillard talar här istället om simulacra och simulering, om det hyperrella. Han visar i ett flertal essäer bland annat om Philip K. Dick, J.G. Ballard och Kubrick hur det hyperreella skildras i litteratur och film.

Det socialas, maktens och historiens slut

Disneyland is the pefect model of all the entangled orders of simulacra… Disneyland exists in order to hide that it is the ”real” country, all of ”real” America, that is Disneyland… Disneyland is presented as imaginary in order to make us believe that the rest is real, whereas all of Los Angeles and the America that surrounds it are no longer real, but belong to the hyperreal order and to the order of simulation.
– Baudrillard

Av detta drar Baudrillard en fascinerande slutsats. Om det verkliga inte längre finns måste vi se ett flertal föregivet ”radikala” projekt och diskurser som de facto reaktionära, som försök att dölja verkligheten. Så menar han att vi lever i ett tillstånd utan makthavare i egentlig mening, en värld utan makt, och att vänsterns evinnerliga ”motstånd” mot makten enbart tjänar makten som på grund av detta ännu tycks existera. Genom att angripa eller förneka något bekräftar man det enligt Baudrillard:

Everything is metamorphosed into its opposite to perpetuate itself in its expurgated form… Power can stage its own murder to rediscover a glimmer of existence and legitimacy.

Den tjattrande vänstern framstår kort sagt som en nekromantiker som håller en svunnen värld med dess kategorier ”levande” hellre än att konfronteras med det hyperreella.

Baudrillard menar även att historien, i meningen referenspunkt eller myt, inte längre finns. Detta blir tydligare om man jämför den frenesi med vilken bland annat kommunister och liberaler betraktat sina aktiviteter som meningsfulla i en historisk berättelse om framsteg (som ersatt den äldre myten). Utan historia är det också tveksamt om man längre kan tala om händelser i den filosofiska mening Baudrillard ger ordet. På liknande vis finns det sociala heller inte längre. Baudrillard beskriver vår tids fixering vid ”fascismen” som ett sätt att försöka hantera denna förlust av referenspunkter och mening på ett nostalgiskt vis. Samtidigt som ”fascismen” och ”Förintelsen” under processen naturligtvis förlorar sin koppling till en verklighet och blir en del av det hyperreella.

…revolution itself, the idea of revolution also implodes, and this implosion carries weighthier consequences than revolution itself.

Världen imploderar kring oss, det sociala imploderar, liksom historien och makten. Den Baudrillard som skrev Simulacra and Simulation ansåg att det enda realistiska sättet att göra motstånd mot processen var att förstärka den, driva den längre. Den senare Baudrillard, som skrev The Lucidity Pact, tycks dock ha omvärderat denna slutsats något.

Sammantaget är det en fascinerande, om än alltför långtgående, skildring av det postmoderna tillståndet Baudrillard erbjuder. Han hävdar att hypermarknaden idag är stadens hjärta, att mängden information bidrar till förlusten av mening, och att reklamen är vår tids gemensamma språk (ett språk där varje tecken är utbytbart mot alla andra tecken). Hans analys av djurens ställning är också av betydande värde, då han visar att de idag visas mindre respekt än i det förmoderna samhället och att vi brutit relationen till dem. För djuroffer och domesticering är relationer, medan industriell uppfödning inte är det. Detta stycke kan vi inte gå in på närmare idag, men det är klart läsvärt för varje djurrättsaktivist och traditionalist. För att summera Baudrillard:

Whatever it may be, animals have always had, until our era, a divine or sacrificial nobility that all mythologies recount. Even murder by hunting is still a symbolic relation, as opposed to an experimental dissection.

Överhuvudtaget finns det samma intresse för det förmoderna, för myt, gåva och rit, hos Baudrillard som hos många andra kontinentala filosofer (exempelvis i det långa stycke där han jämför presidentmord med kungaoffer, och noterar att vår tids låtsasmakthavare logiskt nog inte heller lönnmördas längre). Intresset förmedlas oftare genom Sahlins och Mauss och en radikal antropologisk tradition än genom Dumezil och Evola och en radikal traditionell antropologi, men det är ett positivt inslag som alltid bör utvecklas vidare. Man kan också identifiera ett antal moderna inslag som är implicita hos Baudrillard. Så talar han, för att vara en skildrare av det socialas och historiens död, väldigt ofta om ett ”vi” som upplever olika saker (här finns förövrigt en implicit etno- och sociocentrism). Den outtalade premissen att målet med socialt handlande och tänkande är ”motstånd” är också tydligt modern.

Man kan också konstatera att Baudrillard skrev boken 1981, då många av dessa tendenser ännu var i sin linda. Han drog därför alltför långtgående slutsatser om sådant som det socialas och historiens död. Det sociala finns fortfarande kvar, även om det likt historien är ljummet jämfört med tidigare erors glöd. Dessa överdrifter kan skyllas på den akademiska världens egna regler, där det är den som i symbolisk mening skriker högst som blir hörd, i detta fall den som gör de absoluta påståendena.

Men oavsett detta är det en värdefull analys, som ger många infallsvinklar till både populärkultur och politisk korrekthet men också väcker frågor. Hur kan man exempelvis undvika att systemkritik bekräftar en makt som enligt Baudrillard inte ens finns, och hur undviker man att traditionalismen blir en ansamling av simulacra. Svaret på den förra frågan torde antydas av konstaterandet av Baudrillard drar för långtgående slutsatser, men man kan också tänka sig att makten undergrävs när den inte tas på allvar och/eller när dess retorik tvärtom i mycket hög grad tas på allvar. Svaret på den senare frågan torde finnas i traditionalismens hierarki av ontologier, det hyperreella rör sig i grunden paradoxalt nog enbart på det socialas nivå och berör därför snarare kollektivets bild av det heliga än det heliga som sådant.

Relaterat

Baudrillard och eländets demokratisering
Baudrillard mellan atomisering och globalisering