Vidrigt och mycket vidrigt – en närläsning

Kultur, Litteratur, Politik, Vänstern

Ordet vidrig med böjningar spelar en framträdande roll i Göran Sonnevis diktning. När poeten därför säger att det är mycket vidrigt att få nynazistisk propaganda hem i brevlådan reagerar man direkt. Så här skriver Sonnevi:

I brevlådan kommer den nynazistiska propagandan Den kräver
stopp på ”det svenskfientliga våldet” Den beskriver,
njutningsfullt, en misshandel i en gångtunnel i Södertälje Där
offret anges som en ”svennehora” och förövarna ett ungdomsgäng
av invandrare Det är mycket vidrigt Bevittnar vi
de första ansatserna till nedstigandet i kaos också här?

(Ur ”Dikt i advent 2008”, Bok utan namn, s. 132.)

Jag utgår ifrån att författaren uttrycker sig med samma precision här som i sina klara och detaljrika, av noggranna artbestämningar fyllda naturskildringar på andra ställen i boken, och att han således inte an­vänder ordet nazist på det gängse ytligt derogativa sättet utan som beteckning på en rörelse som själv definierar sig som i någon mening nationalsocialistisk.

Jag har inte läst särskilt mycket av den poesi Göran Sonnevi skrivit efter 1990. Bok utan namn, som kom ut 2012, är en diger men ojämn sak på närmare 800 sidor, intressant men något repetitiv och delvis ganska abstrakt, ofta gripande personlig om än väl självupptagen, ibland på ett överraskande naivt sätt. Inför flera av texterna frågar jag mig om detta inte egentligen är prosa? Blir det sämre om det är prosa? Nej, det är snarare de formellt mer lyriska partierna som är de svagare, tunnare. Jag får se om jag orkar läsa ut boken.

Medan kriget i Sonnevis ryktbara och skickligt komponerade dikt ”Om kriget i Vietnam” (först publice­rad i BLM 1965) med en välkänd fras kallas ”USA’s vidriga krig” är det således inte bara vidrigt utan t.o.m. mycket vidrigt att tvingas konfronteras med de svenska nynazisternas propagandamässigt för­vrängda Sverigebild. Om det inte varit den allvarlige Sonnevi, vars författarskap präglas av en genomgå­ende och integritetsstark strävan efter ärlighet och tydlighet, som hade skrivit detta, utan någon av de yngre och i grunden ointressanta pk-poeterna hade det inte funnits skäl att ägna dessa formuleringar nå­gon större uppmärksamhet. De hade då varit ett uttryck för en konformistisk reaktion utan personlig resonans.

En parentetisk reflektion: Eftersom den politiskt medvetne Sonnevi vet vad man kan vänta sig från ny­nazister hade han kunnat låta bli läsa trycksaken om han ville undvika att bli upprörd. Han kunde helt enkelt ha kastat den direkt i soporna istället. Så vad läser han mer av ”fiendesidans propaganda”, undrar man då? Studerar han rentav alternativa media? Hur mycket vet Sonnevi egentligen om kritiken mot det mångkulturkonfliktfyllda Sverige som han och hans generation varit med om att frambringa? Och om han känner till den kan han då ha undgått att se beröringspunkterna mellan denna kritik och den marx­ism han själv anslöt sig till som ung, men som sedan dess har ersatts av en ytlig popvänster? (Beröringspunkterna mellan den konservativa kritiken av det moderna mångkulturella konsumtions­samhället och traditionell marxism har bl.a. diskuterats av Joakim Andersen här på Motpol.)

Den åldrade Sonnevi upprörs således i likartade ordalag över svenska nationalsocialisters sätt att beskri­va vad som sker i Sverige idag som den unge Sonnevi på 60-talet upprördes av USA:s imperialistiska krig i Vietnam med flera miljoner döda och skadade. ”Hittills / beräknas 2 millioner ha dött i VIET­NAM”, skriver han själv i ovannämnda dikt. Med tanke på att Sonnevi får antas välja sina ord väl, i syn­nerhet när han som här använder ett mycket speciellt och starkt laddat ord, har man rätt att dra slut­satsen att hans ordval tyder på en likartad form och grad av upprördhet. Det går att argumentera för att hans förkastelsedom i ”Dikt i advent 2008” är hårdare än i ”Om kriget i Vietnam”, eftersom han ju fak­tiskt använder förstärkelseordet mycket i den förstnämnda dikten. Men med tanke på skillnaderna i ka­raktär och tonfall mellan de båda dikterna, ”Dikt i advent 2008” är som helhet en mer dämpad och sammansatt resonerande dikt än den agiterande och mer kategoriska ”Om kriget i Vietnam”, anser jag att det vidriga hos kriget får en betydligt starkare betoning än det vidriga hos den nynazistiska propa­gandan. Eller vilseleds jag här av att det borde, ja, rimligtvis måste finnas en sådan betoningsskillnad? Man kan väl ändå inte tycka att det är lika hemskt att få oönskad post i brevlådan som att miljoner främmande människor lider och dör? Fast, å andra sidan, hur många gånger har vi inte sett det politiska etablissemanget i Sverige uppröras långt högljuddare över vad Jimmy Åkesson eller någon annan sveri­gedemokrat sagt än av de gräsligaste rapporter om krig, avrättningar och katastrofer någon annanstans på jorden? Jag låter förstärkelseordet mycket i ”Dikt i advent 2008” vägas upp av den starkare betoning jag tycker mig märka i ”Om kriget i Vietnam” och drar den salomoniska slutsatsen att den förkastelse­dom som uttalas i de båda dikterna är på det hela taget lika stark. Om detta stämmer är det inte ett an­märkningsvärt förhållande som det är värt att reflektera över?

Till annat som Sonnevi finner vidrigt i Bok utan namn hör det befriade Lithauens rehabilitering av ”alla dem som av sovjetiska domstolar / dömts för nazistiska krigsförbrytelser, inklusive alla dem / som del­tog i folkmordet på Lithauens judar Det är vidrigt” (s. 455). Den annars så sensitive poeten visar här en märkvärdig brist på förståelse för vad det innebär för ett folk att i decennier leva under en främman­de makts totalitära förtryck och jämte andra övergrepp utsättas för en aktiv folkutbytespolitik. Även hans tilltro till det sovjetiska rättssystemets oväld är förvånansvärd. Man kan inte undgå att notera att den gemensamma nämnaren hos de båda vidrigheterna är nazismen.

Låt oss nu försöka se vad är det Sonnevi säger i citatet ur ”Dikt i advent 2008”. Den poetiska kompri­meringen hos texten gör att detta trots allt inte är helt uppenbart. Det finns oklarheter och flertydighe­ter. Här skulle man kunna ta hjälp av övriga delar av dikten, av de andra dikterna i boken, av hans övri­ga författarskap och av vad man vet om honom som person. Men låt oss så långt möjligt försöka klara oss utan denna hjälp.

En av flertydigheterna gäller det starkt nedsättande skällsordet ”svennehora”. Jag tror att de flesta med mig tänker att det är invandrargänget som har använt detta ord om sitt offer, och att nynazisterna åter­ger det för att visa vilken syn invandrare har på svenska kvinnor och förklara varför de agerar som de gör. Men av Sonnevis sätt att skriva kan man faktiskt få intrycket att det är nazisterna själva som använ­der det. Det rimligaste är väl att anta att Sonnevi genom att skriva som han gör vill ifrågasätta endera sanningshalten i påståendet att invandrargänget har använt ordet eller antydningen att det säger något väsentligt om invandrarmäns kvinnosyn. Denna tolkning passar dessutom bra ihop med det ifrågasät­tande av nynazisternas Sverigebild som citatet i sin helhet ger uttryck för.

Det viktigaste ordet i det citerade stycket, vid sidan om slutomdömet ”Det är mycket vidrigt”, är väl ka­raktäristiken av nynazisternas redogörelse som njutningsfull. Detta ord framhävs genom att det får inle­da en rad och omges av pauserande kommatecken. Det är flera saker i och kring propagandaskriften som har väckt poetens olust och vrede, men sättet att beskriva misshandeln verkar vara det han har rea­gerat häftigast på. Jag har inte själv läst nynazisternas text; jag skulle gärna vilja göra det för att bilda mig en egen uppfattning om den, men den är nog inte så lätt att få tag på. (Kanske Expo har den i sitt ar­kiv?) Om Sonnevi har rätt i att nynazisterna cyniskt exploaterar en kvinnomisshandel för att visa att de har rätt om invandringens negativa konsekvenser är det motbjudande och förtjänar kritik. Man kan och ska skriva på ett sakligt och respektfullt sätt om dessa sorgliga händelser. Men har han verkligen uppfat­tat texten korrekt eller har han låtit sin upplevelse färgas av sina uppenbart negativa känslor inför avsändaren? Sonnevis bedömningsförmåga i politiska sammanhang är ju inte precis felfri, något han f.ö. själv har konstaterat; han diskuterar i flera böcker, inte minst i Bok utan namn, sina politiska missuppfatt­ningar och svårigheterna att göra korrekta politiska bedömningar. Hur skriver man bokstavligen njut­ningsfullt om en verklig misshandel utan att vara sadist? Är det rimligt att tro att nynazisterna har skrivit på detta sätt om ett invandrargängs misshandel av en svensk kvinna? Det vore ju inte bara grovt känslo­löst utan även opatriotiskt. Dessutom riskerar det att väcka just det slags avståndstagande reaktioner som Sonnevi själv ger prov på. Vi kan utgå ifrån att texten detaljerat redogör för vad som har inträffat, för de skador kvinnan har fått och för hur invandrargänget har uppträtt, men det är ju inte mer än vad vanliga nyhetsmedia brukar göra. När gärningsmännen har rätt bakgrund, vill man kanske tillägga. Det är också fullt möjligt att ett triumferande sanningssägande tonfall kan smyga sig in i en text som denna, men det är ju inte detsamma som att frossa i våld, lidande och förnedring. Jag har svårt att tro att Son­nevis beskrivning är korrekt. Förhåller det sig inte snarare så att det är nynazisternas kategoriserande av denna händelse som ett exempel på svenskfientligt våld som är stötestenen för poeten? Sonnevis sätt att distansera sig från detta uttryck genom citationstecken och en efterföljande pausering tyder på det.

Som jag tolkar Sonnevi ligger det mycket vidriga i nynazisternas cyniska exploaterande av en kvinno­misshandel i syfte att skapa myter om ”det svenskfientliga våldet”, vilka sedan ska användas för att framkalla konflikter, hat och våld mellan svenskar och invandrare. Han spekulerar t.o.m. i om detta är början på ”nedstigandet i kaos också här”. Problemet med denna politiska bedömning är bara att det svenskfientliga våldet knappast är någon myt. Det är tvärtom ett faktum – och det var det långt innan Sonnevis dikt tillkom. Ett växande antal svenskar känner detta faktum av egen smärtsam erfarenhet. Många har gjort liknande erfarenheter som den misshandlade kvinnan, ännu fler har anhöriga och be­kanta som drabbats. Ytterligare andra har tagit del av övertygande redogörelser för och förklaringar av detta våld genom alternativa medier, som t.ex. Motpol. Vad som alltid kan diskuteras och måste disku­teras är detta vålds omfattning, vilka former det tar sig och hur allvarligt det är, vilka samhälleliga kon­sekvenser det kan tänkas få, men att det förekommer rasistiskt motiverade våldshandlingar mot svens­kar utförda av invandrare, främst med ursprung i muslimska länder i Mellanöstern och Afrika, och att detta våld ökar i omfattning och råhet går inte ifrågasätta med fakta och sakliga argument. (Jag läste ny­ligen en debattartikel i Sydsvenskan av två av namnen att döma muslimska kvinnor, där de med akade­misk advokatyr försöker bevisa att rasistiskt förtryck och våld bara kan utövas av vita mot färgade folk. Den motvilja mot vita människor och det rasmotiverade ressentiment som vibrerade genom texten gjorde mig riktigt illa berörd, och min övertygelse att dessa människor måste återvända till sina egna länder blev ännu starkare än förut. Se Sds 9/2-2019.) Jag vill inte låta påskina jag själv har varit så myck­et insiktsfullare än Sonnevi. Att invandrare är kriminella i högre grad än svenskar har jag givetvis alltid vetat; att det måste vara så är inte så svårt att räkna ut, men de rasistiska drivkrafterna bakom bl.a. våld­täkter och ungdomsrån är något jag inte har varit klar över i så många år. Det är begripligt att man vill hålla denna vetskap ifrån sig, eftersom den gör det svårare att se främmande människor på ett neutralt sätt och som potentiell välvilliga. Man blir istället tvungen att uppfatta dem som ett tänkbart hot och misstänka att de kan vara fientligt inställda bara för att man råkar tillhöra en annan grupp än dem. Des­sa misstankar innebär en både känslomässig och praktisk kostnad, vilken kan bli mycket stor. I en an­nan dikt i Bok utan namn diskuterar Sonnevi själv i samband med ett besök i Tensta sitt främlingskap bland invandrarna, men kommer fram till att deras inställning måste vara neutral. ”Vilka känslor upp­väcker jag? Där går han, / den främmande Likgiltighet? Ja, sannolikt Det måste vara så” (s. 196). Ja, det är väl högst sannolikt att invandrarna är likgiltiga, eftersom det är så människor i storstäder för det mesta ser på varandra – nämligen genom att inte se varandra. Men varför måste det vara så? För att det är lugnast så? Här bryter i en kort fras Sonnevis ärlighet igenom i form av uttryck för en övertygelse som blir ett tecken på motsatsen, för ovisshet och osäkerhet. Om han hade nöjt sig med att svalt kon­statera att det var sannolikt att de andra inte brydde sig särskilt mycket om honom hade han varit mer övertygande.

En annan flertydighet gäller den avslutande frågan i citatet. De flesta läsare får väl liksom jag intrycket att det är nynazisterna som genom att sprida misstänksamhet och hat med sin propaganda hotar att framkalla ”kaos också här”, som Sonnevi uttrycker det. Men genom att använda ett så starkt och dra­matiskt ord som kaos öppnar han en ny dimension hos texten. Sonnevi kan rimligtvis inte tro att en li­ten grupp svenska nynazister på egen hand skulle kunna frambringa kaos i Sverige eller spela en avgö­rande roll i en samhällsomstörtande process. Det är han för intelligent och erfaren för att göra. En för­utsättning för att nynazisterna överhuvud taget ska kunna spela någon politisk roll är att det oberoende av dem äger rum stora och allvarliga samhällsförändringar som berör en betydande mängd människor på ett påtagligt negativt sätt, t.ex. i form av svenskfientligt våld. Sonnevis tal om kaos som en reell möjlig­het ”också här” innebär således ett indirekt erkännande av att dylika förändringar faktiskt äger rum i Sverige. Här finns en öppning i dikten mot ett annat och vidare perspektiv, där nynazisterna och deras propaganda skulle kunna ses som en begriplig om än ur poetens perspektiv givetvis farlig och destruk­tiv reaktion på reella politiska problem. Estetiskt finns det inte några hinder för Sonnevi att vidga dik­tens perspektiv i en sådan riktning. Hans sätt att skriva präglas tvärtom av en stor öppenhet och elasti­citet som gör det möjligt för honom att använda de mest skilda kunskapsområden och upplevelser som material och ställa motsatser och alternativa synsätt bredvid varandra. Denna strävan mot öppenhet, mot att inkludera alla slags erfarenheter och perspektiv för att kunna ge en så fullständig och ärlig bild som möjligt av världen, eller mer exakt av subjektets upplevelse av den, är som jag ser det en av de viktigaste drivkrafterna bakom Sonnevis poesi. Men poeten gör ingenting av denna ansats, om det nu är en ansats och inte bara något jag tycker mig se, utan byter istället spår och går över till den intima pri­vatsfären genom att ta upp hustruns nyligen genomförda ögonoperation och den oro den väcker hos paret. Detta är ett märkligt men samtidigt ganska Sonneviskt motivbyte. Allting är lika nära, allting lig­ger på samma nivå eller befinner sig på samma plats. Allting har betydelse för våra möjligheter att för­stå.

Sonnevi är inte någon pk-poet. Dikten ”Om kriget i Vietnam” var snarare kontroversiell än politiskt korrekt när den först publicerades. Hans kritik av Sovjets invasion av Afghanistan i dikten ”Om kriget i Afghanistan” (först publicerad i Aftonbladet 1981) väckte förstämning och embarras bland delar av vänsteroffentligheten. Hans matematiskt-naturvetenskapligt färgade mystik befinner sig på ett helt an­nat plan än den politiska korrektheten. (Denna mystik utgör en slags anti-gnosticism, där alla motsatser och olikheter tenderar att gå över i varandra och upplösas på ett sätt som ibland gränsar till nihilism. Tänk t.ex. på den mantralikt upprepade och ofta konkluderande formuleringen ”det är ingen skillnad”.) Sonnevi skriver av personliga skäl, ofta djupt personliga, uteslutande eller så gott som uteslutande uti­från egna erfarenheter och reflektioner. Det är därför det är möjligt att läsa honom. I Sonnevis dikter bejakas det vietnamesiska folkets kamp för frihet och nationell enhet. Detsamma gäller det afghanska folket. Dessa folk har en naturlig rätt till sitt land, de har rätt till det därför att de bor där och har bott där så länge någon kan minnas, och de har rätt att försvara det mot såväl yttre som inre fiender. Med våld om så krävs. Det går knappast att tolka Sonnevis dikter om stormakternas aggressioner mot mind­re och fattigare länder på annat sätt än så. Men svenska nationalsocialister har tydligen inte ens rätt att i skriftlig form redogöra för sin syn på de samhällsförändringar som bl.a. har lett till att delar av Sverige har förlorat sin inhemska befolkning, t.ex. förorter som Tensta, och varna för de konsekvenser som denna utveckling håller på att få. Kanske har de fel i vad de säger. Och kanske förvärrar deras agiteran­de situationen. Men något motsvarande kunde ha sagt om den nordvietnamesiska gerillan och om mu­jaheddin i Afghanistan. Det finns förvisso vidrigare saker i Sverige och i svenskt politiskt liv än nynazis­tisk propaganda. Mycket vidrigare, skulle jag säga. Det cyniska maktspel som sedan några år tillbaka äger rum i Sveriges Riksdag är bara ett exempel.

Kanske säger oss omdömet ”Det är mycket vidrigt” något om vad som döljer sig i den sonneviska käl­laren? Det finns något tanklöst och oproportionerligt hos Sonnevis märkvärdigt häftiga reaktion inför den nynazistiska propagandan som gör att man misstänker att han döljer något. (Går det ö.h.t. att hitta något exempel på ett fördömande i explicit hårdare ordalag än detta i Sonnevis diktning?) Kanske är detta våldsamma avståndstagande ett sätt för honom att dölja för sig själv att den väg ner mot kaos som han och många med honom, ofta med andra politiska preferenser, tycker sig urskilja idag inte alls har öppnats av några nynazister utan tvärtom av den grupp inflytelserika ”68-radikaler” som han själv till­hör? Detta är en något spekulativ idé men långt ifrån orimligt, för det finns många exempel på denna typ av försvarsreaktioner. Den har dessutom den kvaliteten att den tillför Sonnevis poesi ytterligare en dimension: den indirekta och oavsiktliga självbekännelsens. Tack vare att Sonnevi på ett plan skriver så ärligt och naket om sig själv och sina upplevelser får hans texter en djupdimension, där han själv ställs relief och får skuggor som han kanske inte alltid är medveten om.