Det mänskliga är i grund och botten främmande för politiken.

– Thomas Mann

I.

På morgonen måndagen den tionde september när vi måste börja hantera vår besvikelse… Fast vår be­svikelse över vad? Knappast över den uteblivna revolutionen! Revolutioner är för det mesta dålig teater – en massa ytlig dramatik som sällan leder någon vart. För att en revolution inte sluta i fiasko krävs ak­törer som står över det kaotiska skeendet, som förmår spela sina roller med espri och finess och som vet vad de gör när ingen annan gör det – aktörer som utan att behöva använda sig av svärd eller andra klumpiga och farliga saker med en diskret men beslutsam knyck på handleden kan få den tilltrasslade knuten att lösa upp sig och försvinna. Genom nyss osynliga springor stiger som genom ett trollslag ett nytt och skönare landskap fram på scenen, vilket under hänförda utrop och applåder igenkänns av oss alla som det efterlängtade och rätta. Så gör en teaterkung revolution: genom att lugnt stå kvar på det rätta stället när den skälvande världen söker sig en ny jämvikt.

II.

Vad vår besvikelse gäller är inte det som sker på den politiska scenen. Det har för länge sedan förlorat sitt intresse. Nej, det som upprör oss är att människorna i publiken inte visar något större missnöje med den andefattiga intrigen och de undermåliga aktörerna, att de istället för att under visslingar och burop lämna salongen tålmodigt eller slappt eller fegt sitter kvar och med överdrivet allvarliga miner, som om de själva spelade en roll, försöker utläsa en vettig mening ur alla dessa tröttsamma upprepningar och ba­nala förvecklingar – en mening som inte finns i den monomana mening som finns. Kanske har de låtit sig luras av de mediokra aktörerna, vilka till skillnad från riktiga skådespelare inte klarar av att hålla sig inom sin rolls gränser, för att så genom noga inövade gester och repliker fördjupa fiktionen tills den i konstens förtätade form lyfter fram verkligheten för våra blickar, utan tvärtom i vanföreställningen om sin egen personliga betydelse begår dödssynden att göra rollen till ett medium för dem själva. Som om de masker och dräkter de har gömt sig bakom hade någon betydelse utanför scenen när pjäsen väl är slut och ridån har gått ned! Se hur dessa demokratiska aktörer larmar och gör sig till i sina konformistis­ka kostymer, hur de gång på gång upprepar sina falska och inställsamma löften i tron att de kanske inte hördes första gången, hur de varje gång strålkastaren viker undan för att söka efter något annat och in­tressantare höjer rösten för att ännu en liten stund få förbli i centrum för en poänglös handling! Nej, vad vi saknar är skrattet, det genuina och spontana mänskliga skrattet, publikens förlösande och stimule­rande skratt – skrattet som äntligen skulle göra denna absurda komedi till vad den är.

III.

Om komedin blir till där sanningen antar den underhållande och tröstande formen av fiktion så uppstår tragedin när fiktionen får den oroande och upprörande formen av sanning, när skådespelarna, dessa den kollektiva fantasins och suggestionens schamaner, korsar gränsen och plötsligt framträder för oss i det stora allvarets skrämmande hud. Men komedi och tragedi, skratt och allvar, är inte varandras mot­satser; ingen dramatiker av rang har någonsin ansett det, utan tvärtom två sidor av samma sak. De be­höver varandra. Den enas gudomlighet är en förutsättning för den andras mänsklighet, den enas lätthet för den andras djup. En teater som inte kan framföra tragedier med det genuina allvar som fordras kan inte heller spela komedier med den säkra lätthet de behöver. Då förvandlas den nöjsamma sanning som skulle ha hjälpt oss att se oss själva och att skratta åt det vi får se till distraherande och bedövande un­derhållning, till opium för slavsjälar som är fångna i sig själva. Det är som det är sagt endast sanningen som kan göra oss fria. Den skrämmande sanningen såväl som den skrattretande. Och den ena behövs för att den andra inte skall förinta oss. Men på demokratins teater spelas inga tragedier, för tragedin konfronterar människan med sig själv på ett plan som är äldre och ursprungligare än alla medborgerliga regler och rättigheter. Tragedin avslöjar för människan att hon är på en gång större och mindre än sig själv och att hon måste välja – välja både det högre och det lägre för att uppnå den balans som är frihet. Demokratin har under trycket från sitt främlingskap inför det skrattande allvaret och det allvarliga skrattet förvandlats till en slavarnas teater. Teatern för dem som med fruktan eller obehag vänder sig bort från sitt ursprung och försöker dölja det under trygga konventioner och välkända attribut därför att de känner eller anar att det rymmer något som inte är helt och hållet mänskligt. Det omänskliga hos människan – oåtkomligt för all politik. Men när publiken oväntat bryter mot reglerna och börjar skratta, skratta högljutt och hånfullt åt självaste statsministern där han står framför tv-kamerorna och på det mest uppenbara och genanta sätt försöker ljuga sig fri, då öppnas plötsligt en dörr mot verkligheten…

IV.

Mellan dessa glaspalats går ingen Antigone driven av det inre tvång och den tro som kan förvandla tea­terjord till riktig jord, till en frälsande symbol som i en stund av skapande magi överskrider gränsen mellan tecken och verklighet, mellan hand och sten, och förvandlar grottans väggar till en scen som sträcker sig gränslöst in i berget. Dessa den inspirerade människosjälens magiska skapelser, de rätta or­den och de rätta handlingarna, vilka i den överpersonliga sanningens form förvandlas till de riter och sånger, de myter och mysterier varav vårt liv är vävt på ett på en gång skört och starkt sätt, och vars glänsande mångfärgade trådar löper in i oss och ut ur oss och mellan oss och flätar oss alla samman till den större verklighet där vi igenkänner vår mänsklighet som en skapelse av det okända hos oss själva… Nej, bländade av sig själva, av den kittlande reflexen från något som tycks finnas överallt runt omkring dem och som upprepas som ett eko, står de demokratiska aktörerna där utan att finna de ord och de gester de behöver – och utan att söka dem. Likgiltiga låter de väven falla ur sina händer, bryter de sig nästan med våld ut ur det gemensamma motivet i den vulgära tron att allt handlar om dem själva, i nihi­listisk övertygelse om att allting utom de själva är en illusion – utan att inse att de därigenom berövar sig den betydelse som rollen som inbillade folkföreträdare trots allt kunde ha skänkt dem. Ur deras händer faller inte jord utan aska. På denna scen står ingen Kreon med i förtvivlan lyfta händer framför stadens tempel. Fångad i sin alltför snävt mänskliga värld, där det politiska jagets upplysta och rationella påbud alltid måste följas av alla för att inte kaos skall uppstå, förstår han alltför sent hur det av starkare plikter bundna hjärtat genom sitt brott och sitt offer överskrider det mänskligas gränser och förenar mänskligt och gudomligt till en ny värld – helare, skönare och sannare. Borde inte tragedin ha burit kung Kreons namn istället för Antigones? Det är ju han som går under inför det gudomliga större!

V.

Vad skall vi göra med dessa overkliga människor som är främmande både för skrattet och för allvaret, som tror det bara är två masker som man håller upp framför ansiktet när det passar ens syften och att man under dem kan vara vem som helst – eller ännu hellre ingen alls? Som tror att roller och poser inte har någonting att göra med vem man är? Eller ännu värre: som inte ens förstå att de befinner sig på en scen och därför måste agera professionellt? Publiken förväntar sig en väl genomförd föreställning. Det har den rätt att göra eftersom det är den som betalar. Pjäsen bör vara både underhållande och lärorik och den får gärna rymma både storslagna och känslosamma ögonblick. Men viktigast av allt är att de agerande talar till publiken och lyssnar på dess reaktioner – och så gör den till en del av skådespelet och skådespelet till något mer än bara teater. Vad skall vi göra med dessa politiker som i obotligt enfaldig självupptagenhet river sönder fiktionen och gör människorna i publiken främmande inte bara för skå­despelet utan även för sig själva? Att rösta bort dem går inte för de livnär sig ju på röster. På åsikter. På ord, ord, ord. Men att skratta bort dem går. Det oväntade skrattet som får dem att tappa sina masker och tvingar dem att konfronteras med den tomhet som finns under dem. Genom skrattets magi gör vi dem mindre och mindre, tills de återfår sin ursprungliga storlek. Skrattet – den verkliga revolutionen! Demokratins existensberättigande ligger i att den är välspelad teater som slutar på ett någorlunda förut­sägbart och rimligt sätt, för att därefter låta åskådarna går hem till sig och ägna sig åt viktigare saker än politiken. Men detta kräver aktörer som klarar av att hålla sig inom fiktionens ramar och som förmår spela sina roller väl. Som ser en ära och skyldighet i att genom att iscensätta detta lilla tillfälliga politiska drama tjäna det större opolitiska. Röster och röstande är inte en styrelseform. Det är istället för styrelse­form – om vi tror oss starka nog att klara oss utan en. Om vi tror oss vuxna nog att leka.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.