Axess och döden

Okategoriserade


Axess har under flera år varit svensk liberalkonservatisms främsta företrädare, och ett medvetet försök att bryta 68-vänsterns hegemoni genom en metapolitisk strategi. Resultatet har varit en kvalitativ tidskrift och en populär TV-kanal, man har också lyckats knyta flera värdefulla skribenter till projektet. Detta hade sannolikt inte varit möjligt utan chefredaktören Johan Lundbergs insatser. Det är därför med blandade känslor vi i det senaste numret av Axess läser att Lundberg nu lämnar sin chefredaktörspost.

Liberalkonservatismens moment 22

Det är min bestämda mening att tolerans och öppensinnlighet stimuleras och prövas på allvar i konfrontation med äldre tiders tänkande.
– Lundberg

I en personlig ledare redogör Lundberg för det partitagande för traditionen som gått som en röd tråd genom hans sex år som chefredaktör, och ställer det mot den nutidsfixering som präglar samtiden. Han konstaterar också avslutningsvis att det är ”uppenbart att vi har misslyckats i den meningen att den svenska utvecklingen inte på något sätt har kunnat hejdas eller ens stött på något mer organiserat motstånd.” Axess har stött på samma gordiska knut som nyligen nedlagda Tradition & Fason, och den knuten stavas SD.

För att vinna respektabilitet och få delta i det offentliga samtalet måste man ta avstånd från SD och invandringskritik, men man förlorar då samtidigt både relevans och möjlighet att representera en eller annan historisk grupps intressen. Marxismen anser sig uttrycka intressena hos en klass och sverigedemokraterna hos ett folk, men vilken grupps intressen företräder Axess och Tradition & Fason?

Kopplat till detta är en antropologisk process som kan kallas degeneration, men också kan beskrivas med mer institutionella termer. Det offentliga samtalet är inte detsamma som det var när undertecknad och Lundberg var unga och formbara, det är inte en plats för hederligt utbyte av fakta och åsikter. Snarare påminner det ofta om en okunnig men indignerad pöbel, vars medlemmar har poster i media men saknar bildning. Det är en pöbel som inte har några planer på att bereda utrymme åt Lundbergs åsikter, och vars medlemmar i många fall inte ens har förutsättningarna att förstå nyanserade ståndpunkter i stil med hans liberalkonservatism.

Känn din fiende.
– Sun Tzu

Samtidigt har Axess här gjort ett avgörande misstag. Det finns situationer där man inte kan tala väl om grupper man egentligen har gemensamma intressen med, men man ska då ha den goda smaken att helt undvika ämnet. Drevet mot SD är ett pöbelfenomen, som anförs av de grupper som tillhör Axess svurna fiender och bidrar till den debattens fördummande som Lundberg vänt sig mot. Att i det läget ansluta sig till drevet är kort sagt obegåvat. Tyvärr finns det i det senaste numret av Axess två artiklar som ansluter sig till drevet mot SD. Annars ofta kvalitative Johan Hakelius gör en fånig jämförelse mellan partiets brist på disciplin och NSDAP. Ann Tiberg från TV4 skriver också att SD:s planer på minskad invandring inte är genomförbara och dessutom skulle innebära ökade kostnader för statskassan. Detta är en märklig slutsats, politiska beslut avseende krav på legitimation och försörjning kan exempelvis påverka anhöriginvandringen betydligt även inom rådande institutionella ramverk.

Paul Weber

Goda avsikter är inte alltid förenat med goda resultat… Ibland kan nämligen den politik som syftar till att åtgärda ett problem i själva verket förvärra situationen.
– Adam Cwejman

Samtidigt angrips i senaste Axess flera av inslagen i den identitetspolitik som har rötterna i 1968-radikalismen, inslag som kvotering, tolerans för intoleranta grupper, rasbaserad lagstiftning och positiv särbehandling. Man har här bland annat med en artikel av Thomas Sowell om hur positiv särbehandling motverkar sitt syfte. Det är metapolitiskt intressant att Axess försöker undergräva 1968-”antirasismen”, men den som läst Amy Chua frestas att ge de senare rätt i någon mån. Vill man ha social och etnisk fred kan man inte låta marknadsdominanta minoriteter lyckas hur mycket bättre än majoriteter som helst. Däremot skulle detta kunna vara ett argument mot massinvandring och skapandet av mångetniska stater där förut inga sådana fanns. Ansats till insikt om etniska konflikters realitet finns annars i Erik W Larsson läsvärda artikel om författaren Tom Wolfe.

En del av Axessfärens metapolitiska strategi har också varit att motarbeta den svenska vänsterns antiisraeliska sentiment. Oavsett vad man iövrigt anser om Mellanösternkonflikten bottnar denna också ofta mer i att vänstersympatisörer är dåligt pålästa och upprört tyckmyckna än i faktisk israelisk politik (om vilken svenskar på gott och ont tenderar att veta väldigt lite). Denna koppling av liberalkonservatism till Israel är intressant, i vad mån den är ännu ett exempel på högerns romantiska tendens att stödja dömda gruppers kamp för sin överlevnad får framtiden utvisa. I senaste Axess kommer de till uttryck i en intervju med Robert Wistrich om antisemitism, särskilt då från vänster. Det är inte en ointressant intervju, men Wistrich tenderar att missa att det mer handlar om utvidgad etnomasochism än egentlig antisemitism. I grunden är det ett erkännande när den europeiska vänstern jämför Israel med Tredje Riket, man betraktar judarna som ett tillräckligt europeiskt och framgångsrikt folk för att kräva att de i likhet med svenskar och andra ska öppna sina gränser och gå under (Finkielkraut talar här om hur ”den starke juden… har brutit sig in på världsscenen. Av honom begär man alltså samma bemödande som av alla andra starka: att göra som tyskarna, denazifiera sig och bekänna sin skuld”).

Memento mori

Kroppen har tagit över själens dröm om att efter döden få komma hem. Det blir allt viktigare var och hur vi begravs.
– Karin Johannisson

Behållningen av numret är dock, vid sidan av artikeln om Wolfe och Svante Nordins porträtt av Sven Stolpe, artiklarna om döden. Lundberg återknyter i ledaren till Chestertons tankar om ”de dödas demokrati”, och insikten om den egna dödligheten och de många döda förfäderna tenderar att ha icke-moderna konsekvenser. ”Modernitetens rationella gränsdragning mellan liv och död luckras upp” heter det i temats inledning. De mest givande artiklarna har ett historiskt perspektiv på döden, närmare bestämt Karin Johannissons och Carl-Henning Wijkmarks. Johannisson identifierar tendenser till både individualisering och kommersialisering, men också existensialisering. Wijkmark analyserar mot bakgrund av dödshjälp och föränderliga dödskriterier hur utvecklingen gått mot teknokrati och ekonomism. Båda artiklarna är klart läsvärda, Wijkmarks artikel är ensam skäl nog att läsa senaste Axess.

MM

Avslutningsvis önskar vi Lundberg lycka till med hans framtida projekt och tackar för tiden som varit. Det har funnits skäl att kritisera inslag i hans redaktörskap, som den återkommande tendensen att imitera vänsterns vilja till åsiktsregistrering och debattförbud för de som ”tänker fel”, men överlag har Axess fyllt en värdefull funktion i svenskt kulturliv. Man har också flera gånger kunnat ana att Lundberg haft en metapolitisk, närmast populistisk, begåvning som inte fått komma till sin rätt i det moment 22 där både han och Axess befunnit sig. Vad som händer med Axess och Lundberg härnäst får framtiden utvisa, en tendens i tiden tycks annars vara att liberalkonservativa projekt som inte berör invandringskritiken ersätts av mer explicita och relevanta sådana, oavsett om vi sedan talar om KD och SD eller Tradition & Fason och Fria Tider.

Mer om Axess

Bättre sent än aldrig
Solguru – Axess och ”multikulturalismen”
Axess – mellan multikulturalism och mångkultur
Lästips – Den nya konstdebatten
Länktips: Axess och den rumsrena extremismen
Axess och 1968
Axess – Rasismer”
Kosmopoliter
Solguru – Och då du länge blickar in i en avgrund

Swedish Dissident – Axess sista chans”
Jan Olof Bengtsson – Farväl till Axess