Dess förborgade grundvalar har närmast givit den en aura av mystik. Sprungen ur Fasci di combattimento – en antimarxistisk kampgrupp bestående av nationalister och krigsveteraner – och influerad av Georges Sorels idéer, tar fascismen 1922 kontroll över den italienska statsapparaten och blir en viktig del av den moderna västerländska historien. Bakom makten sker ett gediget arbete att motivera den absoluta staten, med den starkt Hegel-influerade filosofen Giovanni Gentile i förarsätet. 1932 författar han tillsammans med Mussolini Fascismens doktrin, vilken än idag syftar till en intressant läsning för den som vill förstå det teoretiska underlaget och ställa den kortlivade ideologin i relation till dess historiska utveckling. Men framförallt möjliggör skriften en för oss nödvändig kritik mot en totalitarism som är oförenlig med frihet så väl som tradition.
“Outside history man is a nonentity”*
Fascismen inspireras av den strikta hierarkiska organisation hos de arkaiska nomadiska folkstammarna, vilka under forntiden ingår minisamhällen för att överleva på begränsade resurser och försvara sig mot hotet från andra stammar. Samtidigt blickar man drömmande mot antikens högkulturella imperium som huvudsakligen bestod av löst sammansatta provinser. Man betonar människans potentiella höga etik, men använder lagens dogmatiska natur för att kräva lydnad. I ett underligt försök ämnar fascismen kombinera antikens personliga hjälteideal med modern opersonlig fordism. Fascismen är paradoxernas ideologi, och enbart genom upphöjandet av en andens högsta princip övertygar den oss om det möjliga i att kombinera de antiteser som delar världen, filosofin och samhället.
“The Fascist State expresses the will to exercise power and to command. Here the Roman tradition is embodied in a conception of strength. Imperial power, as understood by the Fascist doctrine, is not only territorial, or military, or commercial; it is also spiritual and ethical. An imperial nation, that is to say a nation a which directly or indirectly is a leader of others, can exist without the need of conquering a single square mile of territory. Fascism sees in the imperialistic spirit — i.e. in the tendency of nations to expand – a manifestation of their vitality.”
Genom framsteget, in i framtiden, in i ockupation av det okända, försöker fascismen övertyga oss att finna och följa samma själens kallelse som en gång i tiden vägledde Alexander den store mot Indien, eller Djingis Khan över Asien – en imperialistisk strävan naturlig i både ledaren, hären och staten. Via futurismen utökar man denna princip förbi landvinningen, faustiskt riktad mot teknologins omdanande av livet och kulturen. Fascismen hyllar riddaren och krigshjälten, men utan att erkänna hans suveräna person och chevalereska ideal, än mindre hans syn på striden som en intim uppgörelse mellan modiga män. Liksom i horden blir den fascistiska krigaren något abstrakt och avpersonifierat. Soldaten är alla och ingen, och bombplanen och stridsgasen fyller en lika heroisk funktion som svärdsklingan. Kopplingen till historiska generationer och traditioner är av nostalgisk art, men aldrig faktisk. Fascismens idealism kan på intet sätt misstas för den idealism som skildras i antiken berättelser, eller för all del vår fornnordiska sagors, där kamp, dialog och öde är personliga angelägenheter. Istället blir våldet en reell uppgörelser mellan stater, och blott något relativt för den enskilde mannen.
Liksom hos den samtida marxismen finner fascismen sin ideologiska struktur i krisen och den eviga revolutionen, och kan därmed bara legitimera sin existensen som minst ett av två krigstillstånd; den mot det yttre hotet, i form av den fientliga statsmakten på andra sidan gränsen – eller den mot det inre hotet, medborgarens depravering och konkurrerande maktanspråk inom landet. Den absoluta staten får aldrig finna sig i freden, ty ett sådant tillstånd skulle blotta totalitarismens arbiträra levnad och individen skulle vända sig mot regimens kategoriska imperativ.
I det centralt styrda Romarriket kan makten legitimera sin flerhundraåriga existens sig genom ett yttre hot från barbarstammar, vilka man då och då utkämpar slag mot. Däri forntidens primitivism gör detta möjligt, vägrar fascismen erkänna sitt vara-i-världen utifrån tiden den befinner sig i. I det moderna 1900-talet finns inget sådant som kriget under den enskilda legionens öde. Här är kriget av nödvändighet ett absolut tillstånd under en effektiv dödsmaskin. Må vara att Mussolini lyckas leka leken tillfälligt och iklä sig Caesars mantel under den snabba annektionen av Etiopien 1936 och invasionen av Albanien 1939.
Ironiskt nog blir det forna Germanias centra, Tyskland, en med nationalsocialismen revolutionerad statsmakt, som till skillnad från Italien inte intresserar sig för nostalgin utan är till fullo investerad i samtidens moderna idéer om människans evolutionen under vetenskap och rasbiologismen, som förseglar det fascistiska Italiens ofrånkomliga öde genom axelmakternas allians. Fram till mötet med Hitler uppfattar inte Mussolini och hans regim rasen som en realitet.
“Not a race, nor a geographically defined region, but a people, historically perpetuating itself; a multitude unified by an idea and imbued with the will to live, the will to power, self-consciousness, personality.”
Inte ens nationen, eller folket, tycks ha en naturlig existens jämte staten:
“In so far as it is embodied in a State, this higher personality becomes a nation. It is not the nation which generates the State; that is an antiquated naturalistic concept which afforded a basis for XIXth century publicity in favor of national governments. Rather is it the State which creates the nation, conferring volition and therefore real life on a people made aware of their moral unity.”
Hitler kommer snart också att övertyga Mussolini om att släppa nostalgiska sentenser för det moderna kriget; som total mobilisering av teknik och människokraft, riktat mot världens fulla underkastelse. För nationalsocialismen är fascismen inte en andlig återkoppling till tidigare generationer, utan en praktisk struktur för militär framfart, och med cementeringen av industriell utrotning i form av rationellt utformad dödsfabriker, blir övergången från traditionalism till modernism fullständig. Därvidlag ersätts också tanken kring en statlig moralism av den brutala pragmatismen; en liknande transferering som sker under 1930-talets Sovjet, där all form av ideologiskt framstegstanke ersätts av statens överlevnadsmekanism – tyranniet. Detta är på intet sätt en oväntad metamorfos utifrån den gemensamma synen på människan som instrumentell. Statens och individens intressen kan sammanfläta, men där en konflikt uppstår är individens vilja alltid sekundär under statens rätt att försvara sin strävan och existens.
“Anti-individualistic, the Fascist conception of life stresses the importance of the State and accepts the individual only in so far as his interests coincide with those of the State, which stands for the conscience and the universal, will of man as a historic entity.”
“The keystone of the Fascist doctrine is its conception of the State, of its essence, its functions, and its aims. For Fascism the State is absolute, individuals and groups relative. Individuals and groups are admissible in so far as they come within the State.”
När det nationalsocialistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjet 1939 ingår Molotov-Ribbentrop-pakten har de kollektivistiska massideologierna, fascism och marxism, rört sig så långt åt samma håll i striden mot individuell autonomi att de i stort sett är oskiljbara i väsen och metodik. Den påstådda etiska principen för staten visar sig i själva verket vara ett etiskt undantagstillstånd. Fiender kan vara reella eller påhittade, yttre eller inre, men utfallet är alltid ohämmad brutalism och kompromisslöshet, och i slutändan, när all politisk legitimitet sinat, återstår bara det totala kriget som medel. Fascismen som ideologi dör med utbrottet av världskriget 1939. Kommunismen dör i praktiken redan några år tidigare med den stora utrensningen. Arbetarklass eller folk; tyranniet blottlägger alltid i slutändan kollektivismens opersonlighet. När Operation Barbarossa inleds 1941 har ideologiernas fernissa fallit, medan staterna kvarstår, avklädda till industrier, med basar och arbetare i form av generaler och meningar.
“In the Fascist conception of history, man is man only by virtue of the spiritual process to which he contributes as a member of the family, the social group, the nation, and in function of history to which all nations bring their contribution. Hence the great value of tradition in records, in language, in customs, in the rules of social life.”
Det är inte svårt att förstå att en tankeströmning som syftar till att återvitalisera Europas stormakter efter första världskriget omstörtning lockar stora massor i det chockerade västerlandet. Det är inte heller svårt att begripa längtan tillbaka till det stora ledarskapet i kejsaren eller den absoluta monarken, när den nyblivna demokratin tillsynes inte åstadkommer mer än att splittra redan svårt härjade länder. Till och med idag, under pågående politiska kriser i Europa, ser en del människor tilltro i diktatorns välsignelse, däri en man utser sig mer till fenomen än människa för att personifiera massans homogena vilja.
Kulten talar till oss på samma sätt som guldkalven talar till Moses följare i Gamla testamentet. Den som tror att fria människors språk, kultur, tradition och vanor kan kristalliseras i ikonen, gör inget annat än tillber lögnen – modernismens lögn om alltings kvantifierbarhet. Homeros ”Iliaden” förmedlar sitt hjälteepos via den fria krigarens autonomi. Tanken att Odysseus, Ajax och Phoenix skulle dräpa Akilles i Skyros, över dennes ovilja att äntra kriget för akajerna mot Troja vore för varje fri atenare ett oförlåtligt mord inte bara av en man, utan av den fria människans livsförutsättningar. Lika främmande ter sig fornaldarsagorna ödesskildringar, om personligheter som Ragnar Lodbrok och Rolf Krake, om de skulle tvingas in i ramen av stora stater och små människor.
En traditionalist måste även i de svåraste tider finna tilltro till varje mans inre sökande efter sitt jag, sin identitet och sin naturliga gemenskap med samhället i fria individers delade språk, levnadsvillkor, historia, rörelseutrymme och kulturella mylla. För detta ändamål krävs vägledning, plattformar och ett kategoriskt ställningstagande mot lögnen. Det är en lång och mödosam vandring, men den enda möjliga, ty i despoten finner traditionen inte annat än sin egna långsamma död, för att slutligen ersättas av det rena våldet, i sinne liksom praktik.
*= Samtliga citat, liksom inspiration till artikeln, är hämtade från den engelska översättningen av “Fascismens doktrin”, vilket går att finna här
Om skribenten: André Iskra Jönsson
