Det helande såret

Kristendom, Kultur, Litteratur, Metapolitik, Religion

  • 2
    Delningar

De godas själlösa blickar, den kalla, glanslösa
tomheten hos dessa som har valt övertygelsen
framför sanningen. Med ett monstruöst leende
visar de upp sina ihåliga hjärtan, övertygade
om rätta sättet att övertyga alla tvivlande väljare.
Men såret sitter inte i deras sida, det är inte de
som blöder, inte de som törstar – de lever lugnt
och bekvämt i sina av ideologiska murar skyddade
bostadsområden, där de aldrig riskerar att möta
några riktiga helgon, besvärliga och krävande,
inte helt politisk korrekta, eller rentav frälsaren själv,
som blek och allvarsam tar deras hand och säger:
”Här! Stick fingret i mitt sår om du ännu tvivlar.
Stick hårt och djupt! Det blöder ännu, är ännu
öppet. Dina bekvämt narcissistiska övertygelser
om din egen förträfflighet äcklar mig mer än allt.
Om alla människor vore som du och dina gelikar
skulle Gud snart inse sitt misstag och sluta älska
mänskligheten!” Förmodligen skulle detta uppträde
inte göra något djupare intryck, utan bara väcka
en tillfällig olust och irritation, de skulle ta några steg
baklänges, kanske överväga att kontakta polisen,
medan de filmar hela incidenten med sin Iphone
av den senaste modellen. Nej, Kristus riskerar knappast
att bli korsfäst en andra gång! Man skulle kanske döma
till dagsböter för sårande av goda människors känslor
eller för hatbrott. Det är märkligt att se hur lätt
tron korrumperas till egoism utan att de troende
själva märker hur de har slutat att tro på något annat
än sig själva. Till och med de som brinner på bål
kan göra det helt och hållet för sin egen bekvämlighet!
Av blicken att döma är det inte tvivlarna han dömer.
Han låter ju med övermänsklig mildhet Tomas
sticka sitt tjocka, smutsiga finger i såret, känna
hans kött. Tvivlande Tomas någonsin efter det?
Nej, dem han dömer är de som dömer andras tvivel
som vantro, därför att fördöma är deras sätt att tro
– dessa som äcklade skulle ha ryckt åt sig handen
om Kristus bad dem förvissa sig om hans uppståndelse,
och kalla på ambulans och legitimerade läkare.
Nej, de goda behöver inte uppståndelsen, behöver inte
något annat liv. Det de har är ju redan fullkomligt,
eftersom de är fullkomliga. Tro inte på dem som säger
att de goda gör som de gör för att de känner skuld.
De känner ingen skuld, de vet inte vad det vill säga
att känna skuld. Om det var skuld de kände, verklig
skuld, skulle de inte bara tycka och tala, skulle de ha
förändrat sitt liv. De skulle ha handlat utan tanke
på belöning, allra minst försoningens belöning.
Den som plågas av skuld ägnar sig inte åt debatt
och politik. Försök föreställa dig skammen, försök
föreställa dig skulden hos Tomas när han känner
fingret tränga in i Frälsarens kött som en lans,
som en prövande sond, när han förstår att det är sant!
Föreställ dig Tomas när han ser sin ofullkomlighet
fullkomligt, ansikte mot ansikte, och blir människa…


  • 2
    Delningar